Det här är den skönaste kontaktannonsen jag någonsin har sett, haha!
May we talk about the pink elephant in the room? Yes, we all know what I am talking about. I have a penis. There, I said it. No, I don't have pictures of said penis nor will I take any. But trust me folks, there is a penis in my pants. I walk around day after day pretending as if my penis is not guiding my every move and I can't take it anymore. I choose where to sit in the subway based on my penis. My choice of daytime and night time activities is governed by penis. My penis even affects the kind of car I drive on the basis of my penis. And now here I am on craigslist on the basis of - you guessed it -"my penis. Now listen, just because I am all out of the closet and shit with my penisdom, that doesn't mean I am going to beat you over the head with it (neither physically nor metaphorically). If you respond to me, I will not send you a creepy digital picture of my penis (see paragraph 1). If we talk on the phone, my penis will never enter the conversation. If by some crazy chance we go out for a drink, I promise that my penis will remain firmly in pants...uhm, securely rather. But please remember, I do have a penis. Where the hell am I going with this? I honestly don't remember. What I will say is that I would like to meet a special lady who won't hold my penis against me. (Maybe she can hold it against her, but I digress). We can start by hanging out and doing some non-penis activity. Beer and Scrabble perhaps? If we like each other, maybe at some point in the future we can move into some pre-penis activity? Gnarly make-out sessions under the guise of watching DVD's? And if we really, really like each other, the penis party will begin.
PS: My penis just said we could leap frog stage one and two and get the party started quicker if you insist. Shit I just blew it, huh? Ahh, just ignore him.
måndag 5 december 2011
söndag 4 december 2011
Stora bröst
För några dagar sedan pratade jag och min kära syster om bröst. Då slog en intressant tanke mig; är det för att brösten "sväller", liksom, ja, blir större, när man är kåt, som så många tänder på större bröst? Eller ja, många och många, men enligt media och 90-talet. Min tanke är då att "man" tänder på stora bröst för att generna säger att kvinnor är kåta när brösten blir större (även om det är undermedvetet) och att detta ger en chansen att ha sex? Hänger ni med?
För övrigt tycker jag att det är rätt konstigt att brösten skulle bli blodfyllda och därmed större när man blir kåt? Mest eftersom det ju inte har något som helst att göra med hur... "parningsvilliga" vi är, utan mer för att vi... blir känsligare och det då blir skönare när någon rör vid dem? Jag har ingen aning, men det kanske då är för att attrahera män, så att vi producerar fler individer?
Självklart tänder ju människor på stora bröst av andra anledningar också. En liten tanke som jag tycker var värd att ta upp bara.
För övrigt tycker jag att det är rätt konstigt att brösten skulle bli blodfyllda och därmed större när man blir kåt? Mest eftersom det ju inte har något som helst att göra med hur... "parningsvilliga" vi är, utan mer för att vi... blir känsligare och det då blir skönare när någon rör vid dem? Jag har ingen aning, men det kanske då är för att attrahera män, så att vi producerar fler individer?
Självklart tänder ju människor på stora bröst av andra anledningar också. En liten tanke som jag tycker var värd att ta upp bara.
fredag 25 november 2011
Attraktiva människor
Jag sitter och äter tacos såhär på fredagskvisten, och kommer att tänka på hur konstigt det egentligen är att somliga har så oerhört svårt att medge när de tycker att någon av samma kön är attraktiv. Jag vet många som känner så, men tänker självklart inte nämna några namn, men jag vet också många som inte har några som helst problem med det. Jag är på de sistas sida.
En tanke som poppar upp i huvudet nu är att det kanske har med ens egen osäkerhet att göra? Att man som djur i allmänhet vill att det motsatta könet ska finna en själv som den mest attraktiva, och då vilja föra sina gener vidare med en (dvs. ha sex... för de som inte hängde med). Om jag då håller med om att en annan tjej är vacker/snygg/söt/sexig/whatever, så säger min hjärna mig att jag säger åt hanarna (jag älskar att skriva hanar, det låter så himla kliniskt, haha!) att de ska välja henne istället för mig. Att det då hos vissa automatiskt kommer upp en spärr som gör att de säger att de antingen inte håller med, eller att de inte tänker svara på frågan när man undrar vad de tycker. Å andra sidan kan ju de som tänker som mig börja säga att var och varannan kvinna är snygg, enbart för att hävda att de inte har några som helst problem med det, vilket enligt mig då borde få motsatt effekt (kanske?). Sen kan det ju självklart bara vara så att den man frågar inte håller med, men sånt tror jag att man märker.
Ett exempel:
Jag har inga som helst problem med att säga att jag tycker att Ryan Reynolds är hur jävla snygg som helst, men inte heller att Keira Knightley är galet vacker! Jag skulle nästan säga att jag skulle välja henne av de två. Detta säger då inte jag för att jag vill att ni ska tro att jag känner mig så himla supersäker med mig själv, utan för att jag faktiskt tycker det.
Det fjantigaste argumentet för att inte säga vad man tycker måste vara att bli rädd för att kallas homosexuell. Som att det vore det värsta i världen. Nu känns det ju iofs som att jag lägger upp det här som att man vore homofob om man inte säger vad man tycker, men ni fattar vad jag menar. En sexuell läggning och huruvida man tycker att någon är attraktiv har ju inget som helst man varandra att göra, egentligen. Kanske om jag hade fått frågan, "Vem hade du helst legat med?" så skulle det blivit en fråga om sexualitet och attraktion, och är jag då på riktigt rädd för att uppfattas som gay säger jag Keira. Men eftersom jag är grym och "säker i min sexualitet" (för det behöver man nämligen vara...) säger jag att jag utan tvekan skulle valt Keira alla dagar i veckan. Eller ja, jag kanske skulle spara en dag här och var till Ryan. Han är ju inte ett nej liksom...
Jag hoppas att ni är bra och smarta nog att förstå min poäng i det här inlägget, för jag känner att jag är lite all over the place (kanske för att jag inte har bloggat på ett tag, och nu är supersugen på att bara skriva, skriva, skriva). Jag känner bara att man måste få bort fjantet med att man som straight inte kan tycka att de av samma kön är attraktiva. Samma sak gäller självklart med homosexuella som envisas med att tycka att enbart de av samma kön är snygga. Är en människa snygg, så är människan snygg (väldigt oobjektivt såklart), oavsett hur denne ser ut mellan benen.
En tanke som poppar upp i huvudet nu är att det kanske har med ens egen osäkerhet att göra? Att man som djur i allmänhet vill att det motsatta könet ska finna en själv som den mest attraktiva, och då vilja föra sina gener vidare med en (dvs. ha sex... för de som inte hängde med). Om jag då håller med om att en annan tjej är vacker/snygg/söt/sexig/whatever, så säger min hjärna mig att jag säger åt hanarna (jag älskar att skriva hanar, det låter så himla kliniskt, haha!) att de ska välja henne istället för mig. Att det då hos vissa automatiskt kommer upp en spärr som gör att de säger att de antingen inte håller med, eller att de inte tänker svara på frågan när man undrar vad de tycker. Å andra sidan kan ju de som tänker som mig börja säga att var och varannan kvinna är snygg, enbart för att hävda att de inte har några som helst problem med det, vilket enligt mig då borde få motsatt effekt (kanske?). Sen kan det ju självklart bara vara så att den man frågar inte håller med, men sånt tror jag att man märker.
Ett exempel:
Jag har inga som helst problem med att säga att jag tycker att Ryan Reynolds är hur jävla snygg som helst, men inte heller att Keira Knightley är galet vacker! Jag skulle nästan säga att jag skulle välja henne av de två. Detta säger då inte jag för att jag vill att ni ska tro att jag känner mig så himla supersäker med mig själv, utan för att jag faktiskt tycker det.Det fjantigaste argumentet för att inte säga vad man tycker måste vara att bli rädd för att kallas homosexuell. Som att det vore det värsta i världen. Nu känns det ju iofs som att jag lägger upp det här som att man vore homofob om man inte säger vad man tycker, men ni fattar vad jag menar. En sexuell läggning och huruvida man tycker att någon är attraktiv har ju inget som helst man varandra att göra, egentligen. Kanske om jag hade fått frågan, "Vem hade du helst legat med?" så skulle det blivit en fråga om sexualitet och attraktion, och är jag då på riktigt rädd för att uppfattas som gay säger jag Keira. Men eftersom jag är grym och "säker i min sexualitet" (för det behöver man nämligen vara...) säger jag att jag utan tvekan skulle valt Keira alla dagar i veckan. Eller ja, jag kanske skulle spara en dag här och var till Ryan. Han är ju inte ett nej liksom...
Jag hoppas att ni är bra och smarta nog att förstå min poäng i det här inlägget, för jag känner att jag är lite all over the place (kanske för att jag inte har bloggat på ett tag, och nu är supersugen på att bara skriva, skriva, skriva). Jag känner bara att man måste få bort fjantet med att man som straight inte kan tycka att de av samma kön är attraktiva. Samma sak gäller självklart med homosexuella som envisas med att tycka att enbart de av samma kön är snygga. Är en människa snygg, så är människan snygg (väldigt oobjektivt såklart), oavsett hur denne ser ut mellan benen.
torsdag 17 november 2011
Allmänna tankar
Inga uppdateringar på allt för långt tid nu. Lite saker som jag har tänkt på sen sist är:
- 'Framstjärt' kan vara det fulaste könsord som finns.
- Varför finns det en energidryck för kvinnor? Betyder det att alla tidigare energidrycker varit för män? Framtagna för män? (Energidrycken som heter Femme Energy Boost har för övrigt en väldigt god grape-citrus-smak och fungerar på riktigt, tro det eller ej.)
- Det är dumt att lära sin utländske pojkvän ordet 'köttros', eftersom han kommer upprepa det om och om igen. Tillsammans med 'framstjärt', världens fulaste ord när det kommer till det kvinnliga könet.
Just nu kan jag inte komma på mer än att jag borde blogga oftare här, för jag har så mycket tankar som man skulle kunna publicera här. Måste bara få tummen ur ändan och göra det...
- 'Framstjärt' kan vara det fulaste könsord som finns.
- Varför finns det en energidryck för kvinnor? Betyder det att alla tidigare energidrycker varit för män? Framtagna för män? (Energidrycken som heter Femme Energy Boost har för övrigt en väldigt god grape-citrus-smak och fungerar på riktigt, tro det eller ej.)
- Det är dumt att lära sin utländske pojkvän ordet 'köttros', eftersom han kommer upprepa det om och om igen. Tillsammans med 'framstjärt', världens fulaste ord när det kommer till det kvinnliga könet.
Just nu kan jag inte komma på mer än att jag borde blogga oftare här, för jag har så mycket tankar som man skulle kunna publicera här. Måste bara få tummen ur ändan och göra det...
tisdag 1 november 2011
Glamourmodell
Jag hatar fejk. Allt som är fejkat. Fejkade bröst, mage, lår, ögonfransar, hår, naglar, läppar, allt! För det gör att den naturliga skönheten försvinner. Sålänge man framhäver det naturliga, så tycker jag dock att det är helt okej att färga håret, måla naglar och sånt "smått", men när det går längre... Äsch.
Facebook undade om jag ville prenumerera på en tjej som heter Catherine Holst, 19-årig glamourmodell. Hon ser ut såhär (efter och före skulle jag tro...). Jag tackade artigt nej.
Jag förstår inte hur man kan sälja sig såhär, tacka ja till att vara en sexsymbol för att du har fejktuttar och är nerkladdad med smink. Man kan ju inte gärna säga att de inte säljer sig när de mixtrar med kroppen och kråmar sig inför en kamera för att tjäna pengar. Jag blir så himla trött på att tjejer gör såhär mot sig själva. Den enda egoboosten man får är väl att folk tycker att man är het, och det är inte ens din kropp, det är plast. Det är ju inte så att folk i allmänhet är med fejkade människor för att de har en härlig personlighet och är sköna med att vara. Det är vad jag anser i alla fall, självklart finns det ju människor som ser ut såhär och är supertrevliga och har någon form av intellekt, men jag tror att de är få.
Jag blir ledsen på riktigt, och tycker synd om de som gör såhär mot sig själva.
Facebook undade om jag ville prenumerera på en tjej som heter Catherine Holst, 19-årig glamourmodell. Hon ser ut såhär (efter och före skulle jag tro...). Jag tackade artigt nej.
 |
| Jag älskar bilden till höger, för allt jag kan göra är att skratta och tänka, "Och så andas vi ut." Haha! |
Jag förstår inte hur man kan sälja sig såhär, tacka ja till att vara en sexsymbol för att du har fejktuttar och är nerkladdad med smink. Man kan ju inte gärna säga att de inte säljer sig när de mixtrar med kroppen och kråmar sig inför en kamera för att tjäna pengar. Jag blir så himla trött på att tjejer gör såhär mot sig själva. Den enda egoboosten man får är väl att folk tycker att man är het, och det är inte ens din kropp, det är plast. Det är ju inte så att folk i allmänhet är med fejkade människor för att de har en härlig personlighet och är sköna med att vara. Det är vad jag anser i alla fall, självklart finns det ju människor som ser ut såhär och är supertrevliga och har någon form av intellekt, men jag tror att de är få.
Jag blir ledsen på riktigt, och tycker synd om de som gör såhär mot sig själva.
Det bra och Det dåliga
Jag har tänkt lite på en sak, om relationer. Hur mycket av tiden behöver egentligen vara "bra" för att man ska stanna i ett förhållande? Jag tänker att det nog måste vara i alla fall 80% bra. Tid som gör mig lycklig liksom, annars kan det vara. 75% skulle väl vara okej också, kanske, but from there it's all downhill. Det kanske låter aningen bortskämt, men jag tycker verkligen att det ska vara så att man får energi av ett förhållande, istället för att det tröttar ut en, och ska jag spendera en av tre dagar till att bråka, då kan det fan vara! När man lägger upp det sådär ändrar jag mig nästan till 90%... Jag vill inte ens bråka en gång i veckan. Det svåra med detta är nog att märka av när det börjar gränsa till de 25% av dålig tid; när relationen tar mer än den ger.
Jag tänker på mitt och Giovannis förhållande och hur stor del som är bra tid, och hur mycket som är dålig tid. Det är ju rätt svårt i och med att även om vi precis firade vår 1-årsdag, så har vi bara haft fysisk kontakt i en dryg månad. Men man kan ju inte gärna räkna det som att vi bara har haft en tolftedels bra tid, för att vi har varit ifrån varandra i totalt elva. Vi började skypa i början av december förra året, så ~330 dagar sedan. Tar man bort de 41 dagar vi setts, så har man 289 kvar. Sedan har det såklart varit en massa dagar när vi inte har haft tid till att sitta och le mot varandra som fån genom webkamerorna. Så... 220 dagar med Skype, kanske?
Det är extremt frustrerande att sitta och titta på den människa man så hemskt gärna vill vara med och hålla om. Att veta precis hur det känns, och hur det får en att känna, men det går inte. Han är 700 mil bort, och att kramas är omöjligt. Man längtar och längtar och längtar och längtar, och blir förbannad. På att det ska behöva vara såhär. Men så när man väl står framför varandra på flygplatsen och är påväg att omfamna varandra, så försvinner allt sånt, för det är värt det. De bra känslorna tar över totalt. Lite som att när man är ifrån varandra, den tiden existerar inte längre - som att vi alltid är med varandra. Det är rätt skumt egentligen, hur det funkar.
Jag tror att mitt och Giovannis förhållande har <1% dålig tid. På riktigt, så tror jag att det är så. På ett år får jag då sakna honom tills jag gråter i 3,65 dagar, 87,6 timmar, och det gör jag inte. Saknaden är det egentligen enda negativa. Det och när vi "bråkade" om hur mycket smör vi skulle steka köttbullar i för att det skulle räcka till sås, haha! Det är det enda jag kan komma ihåg som vi någonsin har haft ett gräl om. Om det ens räknas som gräl. Största dispyten kanske.
Även om jag tror att det kan vara svårt att märka av när ens förhållande börjar gå mot att det tar mer än det ger, så är det nog samtidigt rätt svårt att inse när det är en själv som gör att detta sker. När man förvandlas till en människa som letar efter saker att klaga på. När man mår dåligt i sitt förhållande och inte vill att det ska vara en själv, så man försöker hitta motiv till att det skulle vara den andra parten det är fel på.
Communication is key.
Jag tänker på mitt och Giovannis förhållande och hur stor del som är bra tid, och hur mycket som är dålig tid. Det är ju rätt svårt i och med att även om vi precis firade vår 1-årsdag, så har vi bara haft fysisk kontakt i en dryg månad. Men man kan ju inte gärna räkna det som att vi bara har haft en tolftedels bra tid, för att vi har varit ifrån varandra i totalt elva. Vi började skypa i början av december förra året, så ~330 dagar sedan. Tar man bort de 41 dagar vi setts, så har man 289 kvar. Sedan har det såklart varit en massa dagar när vi inte har haft tid till att sitta och le mot varandra som fån genom webkamerorna. Så... 220 dagar med Skype, kanske?
Det är extremt frustrerande att sitta och titta på den människa man så hemskt gärna vill vara med och hålla om. Att veta precis hur det känns, och hur det får en att känna, men det går inte. Han är 700 mil bort, och att kramas är omöjligt. Man längtar och längtar och längtar och längtar, och blir förbannad. På att det ska behöva vara såhär. Men så när man väl står framför varandra på flygplatsen och är påväg att omfamna varandra, så försvinner allt sånt, för det är värt det. De bra känslorna tar över totalt. Lite som att när man är ifrån varandra, den tiden existerar inte längre - som att vi alltid är med varandra. Det är rätt skumt egentligen, hur det funkar.
Jag tror att mitt och Giovannis förhållande har <1% dålig tid. På riktigt, så tror jag att det är så. På ett år får jag då sakna honom tills jag gråter i 3,65 dagar, 87,6 timmar, och det gör jag inte. Saknaden är det egentligen enda negativa. Det och när vi "bråkade" om hur mycket smör vi skulle steka köttbullar i för att det skulle räcka till sås, haha! Det är det enda jag kan komma ihåg som vi någonsin har haft ett gräl om. Om det ens räknas som gräl. Största dispyten kanske.
Även om jag tror att det kan vara svårt att märka av när ens förhållande börjar gå mot att det tar mer än det ger, så är det nog samtidigt rätt svårt att inse när det är en själv som gör att detta sker. När man förvandlas till en människa som letar efter saker att klaga på. När man mår dåligt i sitt förhållande och inte vill att det ska vara en själv, så man försöker hitta motiv till att det skulle vara den andra parten det är fel på.
Communication is key.
lördag 29 oktober 2011
Rape Lay
Ett spel som går ut på att tafsa och våldta. Vad i helvete tänkte man där? Jävla japaner alltså..!
Det känns som att jag kan sitta här och skälla ut dem så mycket det bara går, men jag orkar inte det (gjorde Högskolesprovet idag, haha). Istället ska jag visa er denna video. Det är ju så sjukt..!
Men! Jag tänkte på en sak. Varför skulle det inte vara okej att göra spel med våldtäkter, när det finns sju miljarder spel där du dödar? Just saying...
Det känns som att jag kan sitta här och skälla ut dem så mycket det bara går, men jag orkar inte det (gjorde Högskolesprovet idag, haha). Istället ska jag visa er denna video. Det är ju så sjukt..!
Men! Jag tänkte på en sak. Varför skulle det inte vara okej att göra spel med våldtäkter, när det finns sju miljarder spel där du dödar? Just saying...
lördag 22 oktober 2011
Den 16:de april 2011
Jag tänker ge mig in i en av mina bästa stunder någonsin. Efter mycket om och men ska jag nu beskriva alla de känslor som erövrade mig när jag och Giovanni träffade varandra för första gången.
Det är ju alltid svårt att sätta ord på starka känslor, men jag ska göra mitt bästa, och det måste ni också göra. För att ni verkligen ska förstå och känna vad jag kände - om det är det ni vill - så måste ni läsa långsamt. (Har ni inte tid, läs det senare. Inlägget kommer finnas kvar ett bra tag till.) Ni ska inte speeda igenom det för att komma till slutet, eller skumma igenom texten. Läs från första till sista bokstav. Och med känsla, det är det viktigaste.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det hela började väl egentligen kvällen innan; jag var lugn som en filbunke, tänkte att det skulle gå som på räls, och det fanns inte tillstymmelse till nervositet i magen. Dock var jag ironiskt nog lite nere för att jag visste att jag inte skulle få prata med Giovanni, haha! Det kändes verkligen som att allt skulle lösa sig och att, "Vi har ju ändå skypat i nästan fyra månader!" När jag vaknade nästa morgon var lugnet fortfarande med mig. Eller så var det så att jag inte hann känna något annat, för jag färgade håret, duschade mig själv och hunden, och bytte vattnet i mitt akvarium - på 3 timmar!
Bilresan mot Landvetter var också förvånansvärt lugn. Jag och mamma pratade om att det skulle bli spännande att äntligen träffa honom, men det var inte mer med det. Men, mina damer och herrar, jag hade ju självklart inte sån tur att magen fortsatte att vara lugn när vi väl åkt förbi Volvo... Vips! så var flygplatsen framför oss. (Bara jag tänker på känslan som fanns i magen, så börjar fjärilarna flyga runt där inne.) Paniken kom dock inte förrän vi hade parkerat. Då slog det mig att, "Det sitter en människa där inne och väntar på mig... Herregud!!" Liksom, "HERRE-JÄVLA-FUCKING-GUD!! En människa som jag är kär i sitter där inne, och nu ska vi träffas för första gången!!!!!" Worst case scenarios började bubbla i huvudet på mig som en överkokt gröt, och synen blev suddig. Jag sa skämtsamt till mamma "Vi skulle ju alltid kunna skita i allt och åka hem igen..!", vilket i det ögonblicket faktiskt kändes extremt lockande! Å andra sidan visste jag ju att det inte skulle hända. Man lämnar inte en människa som väntar på en, speciellt inte i ett främmande land. Nej, det var bara att samla ihop fjärilarna, försöka lugna ner dem, och gå in. För samtidigt som jag helst hade sluppit nervositeten, så hade jag aldrig varit så... vad man nu vill kalla fasen före lyckligast i hela världen.
Som några vet, så failade ju det totalt när jag väl skulle hitta honom. Jag gick ensam in i salen för inkommande flyg från utlandet utan att tänka efter, och glömde att han kom från Stockholm (vilket klassades som inrikes senast jag checkade...). Där gick jag runt och letade efter en mörkbrun kalufs, men han fanns ingenstans. Efter flera minuters letande tänkte jag panikartat "Var fan är han någonstans?!" Han borde ju ha varit där?? Efter att ha gått igenom hela salen igen gick jag ut till mamma som satt kvar i bilen, och skrattade till eftersom det ju var rätt roligt/konstigt att han var spårlöst försvunnen. Hon vevade ner passagerarrutan och jag sa "Jag hittar honom inte..." Hon blev orolig, så gick vi in och letade tillsammans. Hon fick då snilleblixten att han väl ”ändå borde vara vid Inrikes?” (kände jag mig korkad eller kände jag mig korkad..?!), så vi vandrade dit. Under tiden sa mamma "... och när vi ser honom, så går jag "och hämtar bilen". *blinkblink*" Min mamma är så underbart söt!
Det enda som kan ses någorlunda positivt med att jag inte hittade honom direkt var att jag hann lugna ner mig en smula; jag började oroa mig mer för var han höll hus än hur det skulle gå när vi faktiskt hittade honom.
Vi gick genom en passage, in till en mycket mindre sal (som jag inte ens visste fanns). Vi stannade i slutet av passagen och tittade runt. Tomt. Ingen Giovanni. Mamma blev ännu lite oroligare och sa "Är han inte här..?!" Jag såg att salen fortsatte runt hörnet så jag fortsatte gå, och jodå. Längst bort på en bänk satt han. Känslan som infann sig är fortfarande obeskrivlig. Den suddiga synen jag hade haft i bilen var glasklar i jämförelse med nu. Alla känslor, all nervositet, all ängslan och oro försvann för en sekund, och i nästa kände jag mig... hel. Klyschigt som satan, men det kändes verkligen så! Jag kommer inte ihåg min direkta reaktion, men Giovanni har efteråt sagt att jag lös upp och log världens största leende - vilket jag inte har speciellt svårt att föreställa mig. Jag stod som fastfrusen i marken, som att jag hade tappat all kommunikation med min egen kropp, och allt jag kunde göra var att mumla "Okej..." när mamma sa att hon skulle smyga iväg till bilen. Jag var så förundrad över att han faktiskt fanns. På riktigt. I verkligheten, rakt framför mig.
Han tittade på mig. Och log.
Det är ju alltid svårt att sätta ord på starka känslor, men jag ska göra mitt bästa, och det måste ni också göra. För att ni verkligen ska förstå och känna vad jag kände - om det är det ni vill - så måste ni läsa långsamt. (Har ni inte tid, läs det senare. Inlägget kommer finnas kvar ett bra tag till.) Ni ska inte speeda igenom det för att komma till slutet, eller skumma igenom texten. Läs från första till sista bokstav. Och med känsla, det är det viktigaste.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det hela började väl egentligen kvällen innan; jag var lugn som en filbunke, tänkte att det skulle gå som på räls, och det fanns inte tillstymmelse till nervositet i magen. Dock var jag ironiskt nog lite nere för att jag visste att jag inte skulle få prata med Giovanni, haha! Det kändes verkligen som att allt skulle lösa sig och att, "Vi har ju ändå skypat i nästan fyra månader!" När jag vaknade nästa morgon var lugnet fortfarande med mig. Eller så var det så att jag inte hann känna något annat, för jag färgade håret, duschade mig själv och hunden, och bytte vattnet i mitt akvarium - på 3 timmar!
Bilresan mot Landvetter var också förvånansvärt lugn. Jag och mamma pratade om att det skulle bli spännande att äntligen träffa honom, men det var inte mer med det. Men, mina damer och herrar, jag hade ju självklart inte sån tur att magen fortsatte att vara lugn när vi väl åkt förbi Volvo... Vips! så var flygplatsen framför oss. (Bara jag tänker på känslan som fanns i magen, så börjar fjärilarna flyga runt där inne.) Paniken kom dock inte förrän vi hade parkerat. Då slog det mig att, "Det sitter en människa där inne och väntar på mig... Herregud!!" Liksom, "HERRE-JÄVLA-FUCKING-GUD!! En människa som jag är kär i sitter där inne, och nu ska vi träffas för första gången!!!!!" Worst case scenarios började bubbla i huvudet på mig som en överkokt gröt, och synen blev suddig. Jag sa skämtsamt till mamma "Vi skulle ju alltid kunna skita i allt och åka hem igen..!", vilket i det ögonblicket faktiskt kändes extremt lockande! Å andra sidan visste jag ju att det inte skulle hända. Man lämnar inte en människa som väntar på en, speciellt inte i ett främmande land. Nej, det var bara att samla ihop fjärilarna, försöka lugna ner dem, och gå in. För samtidigt som jag helst hade sluppit nervositeten, så hade jag aldrig varit så... vad man nu vill kalla fasen före lyckligast i hela världen.
Som några vet, så failade ju det totalt när jag väl skulle hitta honom. Jag gick ensam in i salen för inkommande flyg från utlandet utan att tänka efter, och glömde att han kom från Stockholm (vilket klassades som inrikes senast jag checkade...). Där gick jag runt och letade efter en mörkbrun kalufs, men han fanns ingenstans. Efter flera minuters letande tänkte jag panikartat "Var fan är han någonstans?!" Han borde ju ha varit där?? Efter att ha gått igenom hela salen igen gick jag ut till mamma som satt kvar i bilen, och skrattade till eftersom det ju var rätt roligt/konstigt att han var spårlöst försvunnen. Hon vevade ner passagerarrutan och jag sa "Jag hittar honom inte..." Hon blev orolig, så gick vi in och letade tillsammans. Hon fick då snilleblixten att han väl ”ändå borde vara vid Inrikes?” (kände jag mig korkad eller kände jag mig korkad..?!), så vi vandrade dit. Under tiden sa mamma "... och när vi ser honom, så går jag "och hämtar bilen". *blinkblink*" Min mamma är så underbart söt!
Det enda som kan ses någorlunda positivt med att jag inte hittade honom direkt var att jag hann lugna ner mig en smula; jag började oroa mig mer för var han höll hus än hur det skulle gå när vi faktiskt hittade honom.
Vi gick genom en passage, in till en mycket mindre sal (som jag inte ens visste fanns). Vi stannade i slutet av passagen och tittade runt. Tomt. Ingen Giovanni. Mamma blev ännu lite oroligare och sa "Är han inte här..?!" Jag såg att salen fortsatte runt hörnet så jag fortsatte gå, och jodå. Längst bort på en bänk satt han. Känslan som infann sig är fortfarande obeskrivlig. Den suddiga synen jag hade haft i bilen var glasklar i jämförelse med nu. Alla känslor, all nervositet, all ängslan och oro försvann för en sekund, och i nästa kände jag mig... hel. Klyschigt som satan, men det kändes verkligen så! Jag kommer inte ihåg min direkta reaktion, men Giovanni har efteråt sagt att jag lös upp och log världens största leende - vilket jag inte har speciellt svårt att föreställa mig. Jag stod som fastfrusen i marken, som att jag hade tappat all kommunikation med min egen kropp, och allt jag kunde göra var att mumla "Okej..." när mamma sa att hon skulle smyga iväg till bilen. Jag var så förundrad över att han faktiskt fanns. På riktigt. I verkligheten, rakt framför mig.
Han tittade på mig. Och log.
L y c k a .
Hade korridoren varit kortare och vi fått mer direkt ögonkontakt hade jag nog svimmat. Tankarna jag hade haft innan om hur awkward det skulle vara försvann. Han lämnade sin väska och kudde på bänken, och vi började gå mot varandra; det var ett sånt där ögonblick där man inte vet om det går i slow motion eller fast forward. Båda log som fån. Varsitt hej, och sedan en varm kram. Världens bästa kram. Känslan av att äntligen få omfamnas av hans armar var så fruktansvärt befriande. Som att jag inte hörde hemma någon annanstans än där; med mina armar runt honom och min kind mot hans axel. Det är nästan så att jag börjar gråta när jag skriver om det. (Glöm nästan, nu kommer lyckotårarna!) Att ha längtat efter det här ögonblicket i månader, och att sedan äntligen ha honom framför mig... Alltså, herrejävlar vad härligt och skönt och underbart och fantastiskt det kändes! Jag tror inte att någon känsla någonsin kommer kännas så stark som den som infann sig där och då. Att få veta hur det känns att krama om någon man älskar (för dit hade vi kommit för längesen).
Hade korridoren varit kortare och vi fått mer direkt ögonkontakt hade jag nog svimmat. Tankarna jag hade haft innan om hur awkward det skulle vara försvann. Han lämnade sin väska och kudde på bänken, och vi började gå mot varandra; det var ett sånt där ögonblick där man inte vet om det går i slow motion eller fast forward. Båda log som fån. Varsitt hej, och sedan en varm kram. Världens bästa kram. Känslan av att äntligen få omfamnas av hans armar var så fruktansvärt befriande. Som att jag inte hörde hemma någon annanstans än där; med mina armar runt honom och min kind mot hans axel. Det är nästan så att jag börjar gråta när jag skriver om det. (Glöm nästan, nu kommer lyckotårarna!) Att ha längtat efter det här ögonblicket i månader, och att sedan äntligen ha honom framför mig... Alltså, herrejävlar vad härligt och skönt och underbart och fantastiskt det kändes! Jag tror inte att någon känsla någonsin kommer kännas så stark som den som infann sig där och då. Att få veta hur det känns att krama om någon man älskar (för dit hade vi kommit för längesen).
Han lyfte sitt huvud från min axel; jag gjorde det samma och en millisekund senare stod vi läppar mot läppar. Vår första kyss. Världens i särklass mest awkwarda kyss - någonsin! Men samtidigt alldeles, alldeles underbar. Perfekt. Den varade i en halv sekund och sedan vilade mitt huvud tryggt på hans axel igen. Han visste inte varför han gjorde det. Inte jag heller. Heat of the moment, antar jag. Även om kyssen verkligen var awkwardawkward, så skulle jag inte ha velat ha det på något annat sätt. Att invänta det tillfälle som skulle ansetts vara perfekt, skulle blivit allting utom det. Jag måste också säga att det var rätt skönt att liksom... "ha det gjort". För det skulle varit tusen gånger värre att gå runt och veta att båda vill men varken han eller jag vågar ta första steget.
Vägen till bilen är aningen oklar. Jag minns inte om vi kysste varandra igen, eller om han bara hämtade sina saker. Jag minns inte heller om jag hjälpte honom att bära sina saker, eller om jag var ett as och inte gjorde det. (Jag hoppas att jag i alla fall bar hans kudde...) Det enda jag minns riktigt klart är att jag inte vågade titta honom i ögonen; våra ögon möttes bara under bråkdelen av en sekund när han pratade med mig. Han har sånnadär ögon som man kan drunkna i alldeles för lätt, och mina knän var redan tillräckligt svaga som de var.
Hursomhelst, så kunde vi nu istället inte hitta mamma. Av ren nervositet bytte jag från engelska till svenska och tillbaks till engelska igen. Ringde mammas mobil, kom till telefonsvararen och fick reda på efter ett kort samtal med pappa, att hon lämnat den hemma. Efter några minuters förvirring lyckades vi hitta både mamma och bilen. Tack gode Gud för det.
Bagageluckan öppnades samtidigt som förardörren, och mamma klev ut medan vi lastade in Giovannis packning. Luckan stängdes och jag gick till bilens högersida. Mamma och Giovanni... skakade hand, eller kramades. Jag kommer inte ihåg. I vilket fall så kändes det lite konstigt. Jag ville ju att mamma skulle tycka om honom, och han henne. Vi satt i bilen två sekunder senare. Han hade sagt innan att han skulle sätta sig i mitten, men jag blev inte förvånad när han inte gjorde det. Dock blev jag lite besviken, eller ledsen, hur man nu vill se det. När bältena var fastsatta och bilen rullade kände jag att det skulle bli en riktigt obekväm biltur hem. Tyst och stelt och pinsamt. Men, Giovanni är underbarare än jag ger honom credit för. När vi åkte ut från flygplatsens parkering la han sin hand på mittensätet och tittade på mig. I det läget gick det inte att göra annat än att möta hans blick. Han log, tittade på mig och sedan ner på sin hand. Jag är fattade vinken, och flätade samman mina fingrar med hans. Ett stort och lyckligt leende växte fram, och min blick vändes ut mot skogen utanför fönsterrutan; aningen generad, men samtidigt var det världens bästa känsla. Det fanns ett lugn, som att han hade bestämt sig för att det inte skulle bli så awkward som vi båda hade befarat.
Min blick gick från honom, till mamma, till skogen och tillbaks till honom. Förundrad över att allting höll på att hända. Han satt i min bil. Han var påväg hem till mig. Ofattbart. Ofattbart underbart. Jag har aldrig varit så glad, och nervös, och lycklig, och pirrig på samma gång! Allt kändes så bra och så rätt. Så självklart. Som att det såklart alltid varit meningen att det skulle bli vi. Det hade bara tagit ett tag att hitta varandra.
Giovanni, jag älskar dig. <3
Giovanni, jag älskar dig. <3
Anniversary
Så har det gått ett år med min käre pojkvän. Det känns helt sjukt. Faktiskt, helt fullständigt jättekonstigt att jag ens har en pojkvän, haha! Eller det konstigaste är nog att jag är en flickvän, inte att jag har pojkvän. Hur det nu hänger ihop... Jag känner väl inte riktigt att jag är flickvänsmaterial. Jag är mer utav en bro. (Som i... inte träbro, haha!) Men någon gång måste väl någon ta... ner en från himmelen, tänkte jag säga, men det är väl snarare så att jag har höjts till skyarna, för att jag är så kär.
Jag kan tänka mig att det finns någon där ute som är nyfiken på hur det hela gick till. Här kommer därför några utdrag från de tre meddelanden som på något sätt... Klargjorde det hela. ('Klargjorde' låter så hemskt oromantiskt, men jag kan inte komma på något bättre.)
G: "I really like you Rebecca, and I don't know HOW I got lucky enough to meet someone like you. :')"
R: "I've realized that I'm trying to convince myself not to fall for you (since you're a freaking bazillon miles away :(). The problem is; I think I'm about to fail..."
G: "I tried to tell myself the same thing, but as I got to know you more and more, it was replaced by "I don't care how far away she is." Although I can tell you I've fallen pretty hard already, I understand the position you're in."
R: "You have no idea how happy you make me. I've failed. Completely."
Jag har nog aldrig lett så stort, någonsin. Jag blev både uppspelt och lugn, på samma gång. Han tyckte om mig tillbaka. Att sånt ens var möjligt visste ju inte jag; det har alltid varit så att det antingen har varit jag eller någon annan som varit kär, men den andre har inte besvarat det. Världens skönaste känsla. Jävlar, vad lycklig Giovanni gör mig!
Några, eller många (jag vet inte var gränsen går), är aningen förundrade över hur det kan ha gått ett år, när vi inte träffades för första gången förrän i april. Det skall jag nu berätta för er så att eventuella frågetecken suddas ut. Vi kände båda två att vi var kära långt innan vi faktiskt träffades, och det skulle vara så konstigt att bara välja ett randomdatum mitt i alltihop, så vi valde att ta dagen då vi sa till varandra att vi var kära i den andre. Ett alldeles utmärkt datum. Som min far sa så är ju huvudsaken att vi har ett datum som vi "trivs" med, och det skulle vara den 22 oktober 2010, så då fick det bli det. Frågor på det?
Lägger ut superinlägget kl. 18, så var beredda..!
Jag kan tänka mig att det finns någon där ute som är nyfiken på hur det hela gick till. Här kommer därför några utdrag från de tre meddelanden som på något sätt... Klargjorde det hela. ('Klargjorde' låter så hemskt oromantiskt, men jag kan inte komma på något bättre.)
G: "I really like you Rebecca, and I don't know HOW I got lucky enough to meet someone like you. :')"
R: "I've realized that I'm trying to convince myself not to fall for you (since you're a freaking bazillon miles away :(). The problem is; I think I'm about to fail..."
G: "I tried to tell myself the same thing, but as I got to know you more and more, it was replaced by "I don't care how far away she is." Although I can tell you I've fallen pretty hard already, I understand the position you're in."
R: "You have no idea how happy you make me. I've failed. Completely."
Jag har nog aldrig lett så stort, någonsin. Jag blev både uppspelt och lugn, på samma gång. Han tyckte om mig tillbaka. Att sånt ens var möjligt visste ju inte jag; det har alltid varit så att det antingen har varit jag eller någon annan som varit kär, men den andre har inte besvarat det. Världens skönaste känsla. Jävlar, vad lycklig Giovanni gör mig!
Några, eller många (jag vet inte var gränsen går), är aningen förundrade över hur det kan ha gått ett år, när vi inte träffades för första gången förrän i april. Det skall jag nu berätta för er så att eventuella frågetecken suddas ut. Vi kände båda två att vi var kära långt innan vi faktiskt träffades, och det skulle vara så konstigt att bara välja ett randomdatum mitt i alltihop, så vi valde att ta dagen då vi sa till varandra att vi var kära i den andre. Ett alldeles utmärkt datum. Som min far sa så är ju huvudsaken att vi har ett datum som vi "trivs" med, och det skulle vara den 22 oktober 2010, så då fick det bli det. Frågor på det?
Lägger ut superinlägget kl. 18, så var beredda..!
fredag 21 oktober 2011
Tänder man så tänder man
Är det inte lite skumt egentligen, hur det anses normalt att killar tänder på två tjejer som har sex, men att det anses udda när två tjejer tänder på två killar? Jag har också i mina dar fått känslan av att det anses normalt om straighta tjejer tänder på två tjejer, men gay som fan om en straight kille tänder på två killar?
Jag har både läst och hört att det är så att män tänder på det de ser, medan kvinnor tänder mer på känslan och passionen. Med detta sagt så är det nog egentligen så att vi tänder lika mycket på allt, kombinationen liksom. Bara det att killar tänder lättare på att se två personer ha sex, och gå igång på enbart det än en tjej har. Jag känner personligen att jag inte går igång sådär väldigt på att bara se sex, så det blir väl att jag generaliserar lite.
Varför kan det egentligen inte bara vara så att man tänder på det man tänder på? Tänder jag på tandborstar, så ska jag fan få göra det utan att det ska komma någon och skratta och peka! Jag, som är så öppen och härlig (jag kommer få skit från Philip för det här är jag rädd för...), har inga problem med människor som tänder på, ja, tandborstar, tavelramar eller bordsdukar. Jag säger inte att jag själv tänder på det, jag säger inte att jag inte skulle tycka det var underligt, men jag skulle låta de människorna tända på det. För det angår ju inte mig alls?
Så egentligen, varför bryr vi oss om vad andra tänder på? Är det för att vi ska få någon sorts bekräftelse på att vi inte är helt utanför samhällets ramar? Läste Metro idag och de skrev en liten notis om att Lady Gaga tänder på vampyrer och att bli biten av sina pojkvän. Som att det skulle vara något konstigt. Jag verkligen förstå om man tänder på vampyrer och att bli biten! Precis på samma sätt som jag förstår att folk blir uthetsade av att electroplay, vilket (för de som inte vet eller kollar på Fråga Olle-dokumentärerna) betyder att man helt enkelt ger sin partner, eller sig själv, elektriska stötar.
Jag tycker att man ska få gå igång på det man vill, och inte bli dömd för det.
Jag har både läst och hört att det är så att män tänder på det de ser, medan kvinnor tänder mer på känslan och passionen. Med detta sagt så är det nog egentligen så att vi tänder lika mycket på allt, kombinationen liksom. Bara det att killar tänder lättare på att se två personer ha sex, och gå igång på enbart det än en tjej har. Jag känner personligen att jag inte går igång sådär väldigt på att bara se sex, så det blir väl att jag generaliserar lite.
Varför kan det egentligen inte bara vara så att man tänder på det man tänder på? Tänder jag på tandborstar, så ska jag fan få göra det utan att det ska komma någon och skratta och peka! Jag, som är så öppen och härlig (jag kommer få skit från Philip för det här är jag rädd för...), har inga problem med människor som tänder på, ja, tandborstar, tavelramar eller bordsdukar. Jag säger inte att jag själv tänder på det, jag säger inte att jag inte skulle tycka det var underligt, men jag skulle låta de människorna tända på det. För det angår ju inte mig alls?
Så egentligen, varför bryr vi oss om vad andra tänder på? Är det för att vi ska få någon sorts bekräftelse på att vi inte är helt utanför samhällets ramar? Läste Metro idag och de skrev en liten notis om att Lady Gaga tänder på vampyrer och att bli biten av sina pojkvän. Som att det skulle vara något konstigt. Jag verkligen förstå om man tänder på vampyrer och att bli biten! Precis på samma sätt som jag förstår att folk blir uthetsade av att electroplay, vilket (för de som inte vet eller kollar på Fråga Olle-dokumentärerna) betyder att man helt enkelt ger sin partner, eller sig själv, elektriska stötar.
Jag tycker att man ska få gå igång på det man vill, och inte bli dömd för det.
lördag 15 oktober 2011
Konsten att vara sig själv
Förra våren vad jag kär. I en människa (crazy!). (Jag tänker inte säga vem, men han är lång, brunhårig och vacker (men tycker inte det själv för han är dum i huvudet), och gick i min gymnasieklass.) Jag tänkte redan då på hur man ska göra om man känner att man i kär i någon som kanske inte skulle uppskatta den man är (det inlägget hittar ni här). Att jag tjötar på som en galning, och att det kanske inte är uppskattat.
Jag har alltid känt att jag har oerhört lätt för att skaffa pojk-vänner, men inte pojkvänner, och detta gjorde ju självklart att jag (som den filosof jag är) började tänka på om det var mig det var fel på. Att prata är en av mina starka sidor, jag kan prata med mer eller mindre vem som helst om vad som helst. Men att flörta... Det kan jag inte påstå är en av mina starka sidor. Jag är liksom mer av en bro, som Soheil så fint uttrycker det, och det är jag nöjd med. Jag gillar killar, och det känns bra när killar gillar mig.
Men! När man är i tonåren och hormonerna flödar (och man dessutom har en tendens för att bli kär alldeles för enkelt...) så börjar man lätt tänka på om det skulle vara värt att ändra på sig för att den man är kär i ska bli kär i en själv. Som jag tydligt påpekar i den äldre texten så är svaret ett rungande nej. Man ska aldrig ändra på sig själv, för om den man vill ska bli kär i en inte tycker om den man är, hur fasiken har man tänkt att förhållandet ska hålla?? Jag vet inte vad det skulle ta för att jag skulle ändra på den jag är för någon annan. Om det ens är möjligt. Jag tvekar på det. Jag är nöjd med mig, och det kan ingen ta ifrån mig. Det hemska börjar ju när någon annan börjar krama om en som en sliskig anakonda och kväva ens riktiga jag.
Jag skrev också om att jag nog pratar för mycket. Den tanken växte enbart på att mina kära väninnor inte pratade lika mycket som jag. Att jag ibland blev nertystad av vissa (nästan enbart killar) för att de tyckte att jag babblade på för mycket. Till min räddning kom då Julia, som kommenterade följande: "Dessutom kan jag tillägga att det finns flera stycken som pratar mer än du, men det ses som normalt bara för att dessa människor är... ja, just det, MÄN! HAHAHA! (vet ej riktigt vad det skrattet hade för funktion) så man kan säga att varenda gång du öppnar munnen så för du en kamp för alla kvinnor på denna jord, vilket såklart är rätt så beundransvärt." Det var inte förrän då som jag insåg att hälften av killarna i klassen pratade precis lika mycket som jag, men eftersom jag var den enda tjejen som tog lika mycket plats som de, kände jag att jag klev utanför ramen (som också har kommit att bli lite av min specialitet). Tog lite för mycket plats, pratade lite för mycket, betedde mig inte som alla andra. Jag kan hålla med om att jag ibland bara babblade på, blev högljud, men so what?! Får killarna ta plats och skrika och gapa, så måste ju jag också få det! Bara för att jag inte har en snopp mellan benen så ska jag hålla käften? Inte ta lika mycket plats? Bullshit, det är vad jag kallar sånt. Det kan hoppa upp och ta sig någonstans.
På något underligt sätt har jag nu hittat en människa som är kär i mig tillbaks, och som inte har några problem med att jag ibland kan babbla på (vilket dock inte har hänt så ofta... än). Jag vet inte hur det hände, men jag är oerhört tacksam för det, för nu slipper jag fundera på om jag ska ändra på mig eller inte. Inte är svaret, om ni... inte hängde med på det... Och det tycker inte jag att ni ska göra heller. Ni ska hitta någon som tycker om er för den ni är, och som inte kväver er. Ni är bra som ni är och förtjänar det bästa. Punkt och slut.
Jag har alltid känt att jag har oerhört lätt för att skaffa pojk-vänner, men inte pojkvänner, och detta gjorde ju självklart att jag (som den filosof jag är) började tänka på om det var mig det var fel på. Att prata är en av mina starka sidor, jag kan prata med mer eller mindre vem som helst om vad som helst. Men att flörta... Det kan jag inte påstå är en av mina starka sidor. Jag är liksom mer av en bro, som Soheil så fint uttrycker det, och det är jag nöjd med. Jag gillar killar, och det känns bra när killar gillar mig.
Men! När man är i tonåren och hormonerna flödar (och man dessutom har en tendens för att bli kär alldeles för enkelt...) så börjar man lätt tänka på om det skulle vara värt att ändra på sig för att den man är kär i ska bli kär i en själv. Som jag tydligt påpekar i den äldre texten så är svaret ett rungande nej. Man ska aldrig ändra på sig själv, för om den man vill ska bli kär i en inte tycker om den man är, hur fasiken har man tänkt att förhållandet ska hålla?? Jag vet inte vad det skulle ta för att jag skulle ändra på den jag är för någon annan. Om det ens är möjligt. Jag tvekar på det. Jag är nöjd med mig, och det kan ingen ta ifrån mig. Det hemska börjar ju när någon annan börjar krama om en som en sliskig anakonda och kväva ens riktiga jag.
Jag skrev också om att jag nog pratar för mycket. Den tanken växte enbart på att mina kära väninnor inte pratade lika mycket som jag. Att jag ibland blev nertystad av vissa (nästan enbart killar) för att de tyckte att jag babblade på för mycket. Till min räddning kom då Julia, som kommenterade följande: "Dessutom kan jag tillägga att det finns flera stycken som pratar mer än du, men det ses som normalt bara för att dessa människor är... ja, just det, MÄN! HAHAHA! (vet ej riktigt vad det skrattet hade för funktion) så man kan säga att varenda gång du öppnar munnen så för du en kamp för alla kvinnor på denna jord, vilket såklart är rätt så beundransvärt." Det var inte förrän då som jag insåg att hälften av killarna i klassen pratade precis lika mycket som jag, men eftersom jag var den enda tjejen som tog lika mycket plats som de, kände jag att jag klev utanför ramen (som också har kommit att bli lite av min specialitet). Tog lite för mycket plats, pratade lite för mycket, betedde mig inte som alla andra. Jag kan hålla med om att jag ibland bara babblade på, blev högljud, men so what?! Får killarna ta plats och skrika och gapa, så måste ju jag också få det! Bara för att jag inte har en snopp mellan benen så ska jag hålla käften? Inte ta lika mycket plats? Bullshit, det är vad jag kallar sånt. Det kan hoppa upp och ta sig någonstans.
På något underligt sätt har jag nu hittat en människa som är kär i mig tillbaks, och som inte har några problem med att jag ibland kan babbla på (vilket dock inte har hänt så ofta... än). Jag vet inte hur det hände, men jag är oerhört tacksam för det, för nu slipper jag fundera på om jag ska ändra på mig eller inte. Inte är svaret, om ni... inte hängde med på det... Och det tycker inte jag att ni ska göra heller. Ni ska hitta någon som tycker om er för den ni är, och som inte kväver er. Ni är bra som ni är och förtjänar det bästa. Punkt och slut.
Mens och Coca-Cola
För drygt två år sedan tipsade jag på min andra blogg om hur Coca-Cola skyndar på mensen. Mer mens, men färre dagar.
Egentligen tänkte jag tipsa om detta på denna blogg också (eftersom det känns tillräckligt relevant), men efter lite googling har jag nu blivit visare. Många hävdar att det inte alls påverkar mensen på något sätt, andra säger att det är super och att det gör att de får mindre mens, medan en tredje part säger att det faktiskt inte är bra alls! Den senare delen använder sig av faktisk fakta, så som den naturare jag är så kommer jag nog sluta med både Coca-Cola och kaffe under min mensperiod.
Det är nämligen så att koffein (som ju finns i både cola och kaffe) mixtrar med kroppens förmåga att ta upp mineraler, till exempel kalcium, magnesium och järn, som ju är viktigt att ha för att må bra. När kvinnor samtidigt menstruerar, tappar vi mer järn än vi kan få igen genom det vi äter. Kaffe försämrar därefter upptagningen av järn med upp till 50%. Inget vidare alltså!
Så bort med kaffe och cola under mensen, och fram med broccoli, spenat och järntabletter (om det skulle behövas)!
Egentligen tänkte jag tipsa om detta på denna blogg också (eftersom det känns tillräckligt relevant), men efter lite googling har jag nu blivit visare. Många hävdar att det inte alls påverkar mensen på något sätt, andra säger att det är super och att det gör att de får mindre mens, medan en tredje part säger att det faktiskt inte är bra alls! Den senare delen använder sig av faktisk fakta, så som den naturare jag är så kommer jag nog sluta med både Coca-Cola och kaffe under min mensperiod.
Det är nämligen så att koffein (som ju finns i både cola och kaffe) mixtrar med kroppens förmåga att ta upp mineraler, till exempel kalcium, magnesium och järn, som ju är viktigt att ha för att må bra. När kvinnor samtidigt menstruerar, tappar vi mer järn än vi kan få igen genom det vi äter. Kaffe försämrar därefter upptagningen av järn med upp till 50%. Inget vidare alltså!
Så bort med kaffe och cola under mensen, och fram med broccoli, spenat och järntabletter (om det skulle behövas)!
söndag 9 oktober 2011
Härliga, underbara killar
Något som jag uppskattat mer än något annat hos killar är när de utan problem kan ägna sig åt saker som anses tjejiga, och liksom vara coola med det. Inte bry sig så jävligt om vad folk tycker.
Ett exempel är när jag och Pernilla sitter och tittar på Sex and the City och Daniel kommer ut från sitt rum(!!) för att kolla med oss. Det är väldigt mysigt och något jag uppskattar med honom. Samma sak med min käre pojkvän, men jag vet inte om det var för att han ville titta eller om det var för att han ville vara med mig. I vilket fall så är det ju positivt!
Pappa har berättat att när Daniel var mindre (runt 4, 5 kanske) och skulle leka med sina kompisar, och frågan "Vad ska vi göra?" kom upp, så sa min fantastiska bror "Kanske mamma pappa, barn?" Alltså... Jag blir så jävla stolt över sånt. Det var liksom ingen big deal för honom att föreslå en lek som tjejer leker. Jag förstår ju att han hade blivit influerad av mig, Pernilla och våra kompisar, men det känns ändå så underbart och befriat på något sätt!
En annan kille som också är såhär härligt avslappnad är Gustav. Han kan ibland komma över till oss och titta på hockey eller fotboll, och medan Daniel går in på sitt rum och gamear i pausen, sitter Gustav kvar i soffan och läser ett nummer av Frida. Jävligt chill!
För att inte nämna Aaron som föreslår att vi ser The Proposal enbart för att Ryan Reynolds är så jäkla snygg. Så sitter vi där och suktar tillsammans, och pratar om hur vi vill täcka honom med choklad och slicka bort det. Alla borde ha en nära vän av det motsatta könet som är bi/gay. Det blir lite roligare då, faktiskt.
Min slutsats är att jag aldrig skulle klarat mig utan denna typ av killar.
Tack för att ni finns!
Ett exempel är när jag och Pernilla sitter och tittar på Sex and the City och Daniel kommer ut från sitt rum(!!) för att kolla med oss. Det är väldigt mysigt och något jag uppskattar med honom. Samma sak med min käre pojkvän, men jag vet inte om det var för att han ville titta eller om det var för att han ville vara med mig. I vilket fall så är det ju positivt!
Pappa har berättat att när Daniel var mindre (runt 4, 5 kanske) och skulle leka med sina kompisar, och frågan "Vad ska vi göra?" kom upp, så sa min fantastiska bror "Kanske mamma pappa, barn?" Alltså... Jag blir så jävla stolt över sånt. Det var liksom ingen big deal för honom att föreslå en lek som tjejer leker. Jag förstår ju att han hade blivit influerad av mig, Pernilla och våra kompisar, men det känns ändå så underbart och befriat på något sätt!
En annan kille som också är såhär härligt avslappnad är Gustav. Han kan ibland komma över till oss och titta på hockey eller fotboll, och medan Daniel går in på sitt rum och gamear i pausen, sitter Gustav kvar i soffan och läser ett nummer av Frida. Jävligt chill!
För att inte nämna Aaron som föreslår att vi ser The Proposal enbart för att Ryan Reynolds är så jäkla snygg. Så sitter vi där och suktar tillsammans, och pratar om hur vi vill täcka honom med choklad och slicka bort det. Alla borde ha en nära vän av det motsatta könet som är bi/gay. Det blir lite roligare då, faktiskt.
Min slutsats är att jag aldrig skulle klarat mig utan denna typ av killar.
Tack för att ni finns!
lördag 8 oktober 2011
Årsdag
Den 22 oktober har jag och Giovanni årsdag. Under denna dag kommer det därför dyka upp ett lååångt inlägg om något underbart.
Håll utkik!
Håll utkik!
fredag 7 oktober 2011
Fuck my brains out
Både Giovanni och Aaron noterade så fint att man får säga en massa vackra ord på svensk radio. Som fuck, shit, drugs, och så får man öppet sjunga om sex. Jag tycker att det är helt underbart att vi har en sån yttrandefrihet i vårt land. En sak jag dock inte riktigt förstår är hur den här låten får spelas. Jag fick en mindre shock när jag hörde den strömma ut ur högtalarna på skolan där jag jobbar, och eleverna blev generade när jag påpekade textens innebörd.
Troligen är det för att den är jävligt grym.
Troligen är det för att den är jävligt grym.
Fler komplimanger åt folket!
Något som jag tycker att folk i allmänhet är väldigt dåliga på är att ge komplimanger till folk de inte känner ser. Som när man ser en person med, säg en snygg frisyr. Inte fan säger man det då, även om man känner att man nästan borde. Detta måste människor bli bättre på, att våga gå över gränsen och ge komplimanger. Vad är egentligen det värsta som kan hända? Det kanske blir lite awkward, men jag lovar att personen kommer bli jätteglad! Det är sånt som gör min dag, när man får en komplimang bara sådär.
Jag har vågat gå över den farliga gränsen två gånger under tiden jag har jobbat som vikarie, vilket är nästan exakt en månad.
Första gången var för 2-3 veckor sedan när jag hade haft en åtta och stod och väntade utanför huvudentrén. En tjej med rött, kort page gick mot mig och när hon kom fram mot dörren fick jag som ett intensivt pirr inom mig som fick mig att säga "Jag måste bara säga att du har väldigt snyggt hår!" Hon sken upp, det gjorde mig glad. Det blir som en härlig win-win situation!
Andra gången var igår. Jag hade en annan åtta, och det fanns en kille med så galet vackra ögon att jag trodde jag skulle dö! Han hade, ni vet, riktigt intensiva ögon. Lite åt Zac Efron-hållet, fast gröna. I vilket fall så fick jag en impuls att säga det till honom. Det är alltid lite svårt med snygga... ja, kroppsdelar i allmänhet. Antingen får människan höra det hela tiden, eller så är det en sån uppenbar snygghet att människor bli generade om de nämner det. Sånt skiter jag självklart i, eftersom jag är jag, haha! Så när jag stod och hjälpte killen som satt bredvid honom vände jag mig mot honom och sa som jag hade sagt till tjejen; "Jag måste bara säga att du har otroligt fantastiskt vackra ögon!" "Tack så jättemycket!" sa han, och så fortsatte han jobba. Jag kunde inte avgöra om det var dumt att säga det eller inte, men eftersom jag knappt har en gräns när det kommer till awkwardness så tänker jag att han nog blev glad. Han såg glad ut i alla fall, och det var ju det som var målet.
En sak jag har tänkt på är att "Jag måste bara säga att..." är ett väldigt bra sätt att orda en komplimang på. Det blir som att man verkligen känner sig tvungen att säga det, så då måste man ju mena det?
Jag hade ett prat med Aaron när han var här om snygghet. Han frågade mig om jag tycker att människor som man anser vara snygga ska få veta det, genom till exempel komplimanger. Mitt svar var att det är klart att de ska få det, om det inte gör att de svävar upp bland molnen och inte kommer ner på jorden igen. Så att de blir sådär äckligt medvetna att de blir stöddiga och tror att de kan komma undan med vadsomhelst för att de uppfattas som snygga/söta/vackra. Därför tror jag att det är viktigt att känna av hur människan man vill ge en komplimang beter sig. Man skulle kunna säga att det handlar om att förtjäna komplimanger.
Självklart handlar ju komplimanger inte bara om utseende, att påpeka hur trevlig och rolig är minst lika uppskattat, om inte mer! Jag tror att de flesta blir gladare när de får höra hur mycket man tycker om dem, än när man säger att de ser bra ut eftersom man ju inte bestämmer hur man ser ut, men man bestämmer vem man är. Jag själv har dessutom mycket, mycket lättare för att acceptera och verkligen ta emot komplimanger som handlar om mig, och inte min kropp. Troligen för att jag tycker mer om mig än min kropp. Ibland känns det som att vi inte hänger ihop riktigt, jag och min kropp, och ibland gör vi det jättemycket, beroende på humör.
Vilka komplimanger blir ni gladast över?
Jag har vågat gå över den farliga gränsen två gånger under tiden jag har jobbat som vikarie, vilket är nästan exakt en månad.
Första gången var för 2-3 veckor sedan när jag hade haft en åtta och stod och väntade utanför huvudentrén. En tjej med rött, kort page gick mot mig och när hon kom fram mot dörren fick jag som ett intensivt pirr inom mig som fick mig att säga "Jag måste bara säga att du har väldigt snyggt hår!" Hon sken upp, det gjorde mig glad. Det blir som en härlig win-win situation!
Andra gången var igår. Jag hade en annan åtta, och det fanns en kille med så galet vackra ögon att jag trodde jag skulle dö! Han hade, ni vet, riktigt intensiva ögon. Lite åt Zac Efron-hållet, fast gröna. I vilket fall så fick jag en impuls att säga det till honom. Det är alltid lite svårt med snygga... ja, kroppsdelar i allmänhet. Antingen får människan höra det hela tiden, eller så är det en sån uppenbar snygghet att människor bli generade om de nämner det. Sånt skiter jag självklart i, eftersom jag är jag, haha! Så när jag stod och hjälpte killen som satt bredvid honom vände jag mig mot honom och sa som jag hade sagt till tjejen; "Jag måste bara säga att du har otroligt fantastiskt vackra ögon!" "Tack så jättemycket!" sa han, och så fortsatte han jobba. Jag kunde inte avgöra om det var dumt att säga det eller inte, men eftersom jag knappt har en gräns när det kommer till awkwardness så tänker jag att han nog blev glad. Han såg glad ut i alla fall, och det var ju det som var målet.
En sak jag har tänkt på är att "Jag måste bara säga att..." är ett väldigt bra sätt att orda en komplimang på. Det blir som att man verkligen känner sig tvungen att säga det, så då måste man ju mena det?
Jag hade ett prat med Aaron när han var här om snygghet. Han frågade mig om jag tycker att människor som man anser vara snygga ska få veta det, genom till exempel komplimanger. Mitt svar var att det är klart att de ska få det, om det inte gör att de svävar upp bland molnen och inte kommer ner på jorden igen. Så att de blir sådär äckligt medvetna att de blir stöddiga och tror att de kan komma undan med vadsomhelst för att de uppfattas som snygga/söta/vackra. Därför tror jag att det är viktigt att känna av hur människan man vill ge en komplimang beter sig. Man skulle kunna säga att det handlar om att förtjäna komplimanger.
Självklart handlar ju komplimanger inte bara om utseende, att påpeka hur trevlig och rolig är minst lika uppskattat, om inte mer! Jag tror att de flesta blir gladare när de får höra hur mycket man tycker om dem, än när man säger att de ser bra ut eftersom man ju inte bestämmer hur man ser ut, men man bestämmer vem man är. Jag själv har dessutom mycket, mycket lättare för att acceptera och verkligen ta emot komplimanger som handlar om mig, och inte min kropp. Troligen för att jag tycker mer om mig än min kropp. Ibland känns det som att vi inte hänger ihop riktigt, jag och min kropp, och ibland gör vi det jättemycket, beroende på humör.
Vilka komplimanger blir ni gladast över?
torsdag 6 oktober 2011
Pappor som inte förstår mensvärk
Min syster hade i veckan en ohygglig mensvärk och var sådär irriterad och osocial som man blir när man inte vill annat än att bli av med värken. Pappa ropade på henne från vardagsrummet på nedervåningen, frågade något om maten eller liknande och hon ryter till att hon inte bryr sig. Säger att hon har "en jävla mensvärk" och inte vill prata med någon. Då frågar pappa klagande "Jamen, vad är det nu då?"
.................?!?!?!?
Alltså; hon har sagt att hon har mensvärk. Hon har sagt att hon inte vill prata. Ändå sitter han inne i vardagsrummet och försöker föra en konversation med henne. Så puckat att det inte är sant! Självklart röt hon tillbaka och pappa blev sur. Alla blev sura. (Jag tror att min familj lider av konstant PMS.) Det slutade med att jag fick ropa ner till pappa att han bara skulle sluta prata med henne.
Jag vet inte riktigt vad det är med pappor och mens, och problem för den delen. Med mamma kan man prata och utvärdera problemen om och om igen, eftersom det ofta är det man vill. Men pappor... De ska jämt lösa allting på stört. Kommer man och har ett problem så vill de inte veta hur man känner inför det utan det ska bara lösas, så att man slipper prata med om det.
Mensvärk är ett problem, men det går inte att lösa på annat sätt än med värktabletter och tid. Det skulle väl möjligtvis vara choklad då.
.................?!?!?!?
Alltså; hon har sagt att hon har mensvärk. Hon har sagt att hon inte vill prata. Ändå sitter han inne i vardagsrummet och försöker föra en konversation med henne. Så puckat att det inte är sant! Självklart röt hon tillbaka och pappa blev sur. Alla blev sura. (Jag tror att min familj lider av konstant PMS.) Det slutade med att jag fick ropa ner till pappa att han bara skulle sluta prata med henne.
Jag vet inte riktigt vad det är med pappor och mens, och problem för den delen. Med mamma kan man prata och utvärdera problemen om och om igen, eftersom det ofta är det man vill. Men pappor... De ska jämt lösa allting på stört. Kommer man och har ett problem så vill de inte veta hur man känner inför det utan det ska bara lösas, så att man slipper prata med om det.
Mensvärk är ett problem, men det går inte att lösa på annat sätt än med värktabletter och tid. Det skulle väl möjligtvis vara choklad då.
onsdag 5 oktober 2011
Tampax
Jag har alltid inbillat mig att vi inte har "utländska" tamponger i Sverige, men på ICA hittade jag Tampax. Med utländska tamponger menar jag tamponger som inte ser ut som de vanligaste. Jag köpte ett paket och skall testa Tampax nästa gång jag har mens.Skillnaden mellan vanliga tamponger och Tampax är att den sistnämnda har en "applikator". Tampongen är på något sätt inne i en pappbehållare som man för in, tar ett redigt tag om och sedan pressar man in den ena delen i den andra. Detta gör att tampongen som är inuti "skjuts" in i slidan och så kommer den längre in än om man hade använt fingrarna. Jag är bara orolig för att ha snöre att dra ut den med! Sedan har även Tampax en extra säkerhetsåtgärd: där en vanlig tampong tar slut har de satt som ett tyg runt, så att det inte ska läcka. Hur det är menat att det faktiskt ska fungera förstår jag inte riktigt...
Något nervös är jag allt. Det verkar så konstigt och läskigt, men samtidigt känns det fräschare och enklare än att använda vanliga tamponger. Men vad fasiken, tänk om "applikatorn" fastnar! Får ha mobilen inslagen på 112 när jag testar första gången... Jag frågade Pernilla om hon vill testa, hon sa att hon inte vill. Hon kanske kan ringa om jag får omedelbar tampongsjuka.Jag återkommer när jag vet mer.
"Är du oskuld?"
På Facebook finns det en applikation med namnet ovan där du kan göra ett test för att se om du är oskuld eller inte.
Ifall du inte skulle veta själv, liksom.
Ifall du inte skulle veta själv, liksom.
Worth the wait
Jag läste precis det här inlägget på Le Love, och jag kände bara att jävlar vad den här människa beskriver precis hur det känns att vara i ett långdistansförhållande! Att känna att det gör så jävla ont när man skiljs, men att alla sekunder av smärtsam längtan är värt det. Det som i dels att man vet/känner/tror/hoppas att man en dag kommer vara tillsammans för evigt, vakna upp bredvid den man älskar varje morgon; dels när man ser varandra igen och känner en känsla av att vara hel igen. Hon skriver så vackert och härligt realistiskt, jag kan inte bestämma mig för om jag ska skratta eller gråta.
Jag känner bara en känsla just nu: Fy fan, vad jag älskar Giovanni!!!
Det är nästan så att det gör ont.
Jag känner bara en känsla just nu: Fy fan, vad jag älskar Giovanni!!!
Det är nästan så att det gör ont.
tisdag 4 oktober 2011
Bisexualitet = Ingen faktisk läggning?
En sak som jag blir jävligt trött och förbannad på är folk som inte tycker att bisexualitet är en faktisk sexuell läggning, som tycker att antingen är man hetero eller så är man gay. Inget mittemellan här inte! Dels blir jag trött på att folk ska lägga sig i andras sexualitet så vansinnigt mycket, men också att de tänker att det inte skulle kunna vara så att man är dragen till båda könen.
Jättefjantigt, tycker jag!
Jättefjantigt, tycker jag!
måndag 3 oktober 2011
Kärlek och ljus
I förra veckan liknade jag ett förhållande vid en glödlampa, på tre sätt.
1. När ett förhållande går bra är det ljus och varmt och härligt och man ser allt klart.
2. När ett förhållande istället är riktigt dåligt känner man sig vilse, allt är mörkt och man är nästan blind. Och rädd för allt. Man börjar inbilla sig saker som inte existerar.
3. Om man tänker en dimmereffekt på ett förhållande så är det som att när man sänker ljuset sakta, och det bara går utför, så märker man inte av det direkt. Man vänjer sig vid att det blir mörkare och att inte se saker så som de faktiskt är.
Det var dagens (eller förra veckans) djupa tanke.
Tack för mig.
1. När ett förhållande går bra är det ljus och varmt och härligt och man ser allt klart.
2. När ett förhållande istället är riktigt dåligt känner man sig vilse, allt är mörkt och man är nästan blind. Och rädd för allt. Man börjar inbilla sig saker som inte existerar.
3. Om man tänker en dimmereffekt på ett förhållande så är det som att när man sänker ljuset sakta, och det bara går utför, så märker man inte av det direkt. Man vänjer sig vid att det blir mörkare och att inte se saker så som de faktiskt är.
Det var dagens (eller förra veckans) djupa tanke.
Tack för mig.
söndag 2 oktober 2011
Unga tankar om kärleksrasism
Ibland blir jag lite ledsen när jag tänker tillbaka på tankar jag hade när jag var liten.
Jag var runt 10 och kär i en pojke med brunt hår och bruna ögon. Ni anar inte hur mycket jag försökte övertala mig själv om att man visst kunde vara tillsammans om tjejen hade blondt hår, och killen brunt. Jag lovar, jag var så sjukt oroad över detta att jag mådde riktigt dåligt! Som att det skulle finnas någon speciell hårfärgsrasism inom kärlek. Att man enbart ska dras till människor med samma hårfärg som en själv.
Mina tankar om anledningen till varför jag tänkte så är nog för att det var mycket så på film; kanske? Anastasia och Aladdin var två av mina favoritfilmer, och där hade de minsann samma hårfärg! Eller så var det för att både mamma och pappa, och många av grannföräldrarna hade samma hårfärg.
Nu är jag en blond (eller ja, ursprungligen i alla fall) och blåögd svensk som är tillsammans med en mörkhårig och brunögd amerikan. Tänk vad 10-åriga Rebecca hade sagt om det!
Jag var runt 10 och kär i en pojke med brunt hår och bruna ögon. Ni anar inte hur mycket jag försökte övertala mig själv om att man visst kunde vara tillsammans om tjejen hade blondt hår, och killen brunt. Jag lovar, jag var så sjukt oroad över detta att jag mådde riktigt dåligt! Som att det skulle finnas någon speciell hårfärgsrasism inom kärlek. Att man enbart ska dras till människor med samma hårfärg som en själv.
Mina tankar om anledningen till varför jag tänkte så är nog för att det var mycket så på film; kanske? Anastasia och Aladdin var två av mina favoritfilmer, och där hade de minsann samma hårfärg! Eller så var det för att både mamma och pappa, och många av grannföräldrarna hade samma hårfärg.
Nu är jag en blond (eller ja, ursprungligen i alla fall) och blåögd svensk som är tillsammans med en mörkhårig och brunögd amerikan. Tänk vad 10-åriga Rebecca hade sagt om det!
tisdag 27 september 2011
Young People Fucking
Jag vill slå ett slag för den kanadensiska filmen Young People Fucking! Jag blev först avskräckt av titeln, eftersom... ja, det låter som en p-rulle helt enkelt. Men så laddade jag ner den efter att ha läst recensioner och folk tyckte att den var asbra, och jag håller med! Riktigt rolig också! Den tar upp en massa konflikter och komplikationer som ingår i sex. Olika typer av sexuella relationer tas också upp, vilket jag tycker är super! Det är helt enkelt en romcom om unga människor och sex. Värd att se minst en gång!
måndag 26 september 2011
Truths about love
Här kommer ett inlägg från min favoritkärleksblogg - Le Love.
-------------------------------------------
I've found there are very universal truths about love...
It will happen when you least expect it.
Like discovering something awful sounding/looking food tastes yummy, or that that taco you had a few hours ago gave you food poisoning.
Example, I joined a dating site looking for friends. Before you beat me to it let me say, “Who the hell joins a dating site looking for friends?!”
Well, this girl of course! *Points thumbs at self*
I’ve met a few people whom I’m now friends with from there. Then I decided to meet with this witty chap one day, and unbeknownst to me, I received a shiny new boyfriend! He came complete with such amenities and features like an education, operational brain, and good sense of humor. I lie to you not when I say he looked at me one night and said, ‘you’re so my girlfriend’, then we were a couple.
It felt like receiving a present you didn’t exactly want at Christmas, like a pair of socks or new underwear. Then you totally appreciate it, the next day or someday, when you realized your laundry is not clean or you wore holes through all your socks and undergarments. GREAT FEELING!
Despite trying, sometimes you can’t help who your heart attaches itself to.
Some women like Prada bags, some chicks dig Vera Bradley, others like hobo bags … personally I have a soft spot for ugly purses. I own one that looks like I pulled the wooly upholstery off a 70’s couch and lined the sides with metallic green material that must have been recycled from a pair of 80’s hooker platform boots.
The thing is we fall for who we fall. My MO is usually funny nerdy guys and chicks with a pompous streak. The mind is so sexy; too bad the ones I meet come with this complex! I’ve fallen for the good looking ones, the bigger ones, the shy ones, the ones with 10,000 holes in their face, jerks, clingers, dependents, independents, and people with more problems than a college calculus final. It just happens.
It’s hard to control the velocity and trajectory of love.
Even aerospace engineers screw up sometimes, and they went to school for this stuff. Google NASA goofs or mess-ups and you’ll see. If you can achieve control over this, you are probably the romantic emotions equivalent of an angry birds master.
Some of my relationships built over years, then faded slowly. Others were quick to ignite and burned out just as fast. My last relationship took a whole week after meeting to officially be a couple. It also went downhill quick too. Like I said, uncontrollable unless you are some sort of zen master.
Love can change.
Like Baskin Robin ice cream flavors, there are many types of love, and the flavors can change often! One minute it can be an intense all-consuming love, and the next minute it’s gone completely off the menu. It can switch between and from intense love, friendly love, deeply passionate love, caring love, devoted love, etc.
I also find that things always change after the ‘honeymoon’ period is over and you really get to know who you’ve fallen in love with. Sure, sometimes it’s good change. You realize you love the true person they are, and maybe you think how they organize their underwear by color, year, and make is really awesome ( Hey whatever rocks your socks! I won’t judge!). Other times you realize their personality and little quirks, like being berated for not decompressing all the air out of the bag of a loaf of bread, will drive you up a wall.
Love will change you.
Emotional connections with people affect who we are and how we act. It can make us a better person, and it can drag us down into a hole; thus turn us into something we want or don’t want to become. This can be both a conscious thing and sub conscious. That is the nature of the beast.
Remember what I said above about the bread? Yeah, it’s one that happened with an ex. I realized after a while I started to squeeze the air out of the bread bag to appease my partner. Sure this was a good habit, it really does help keep the bread fresh longer, but this carried over to other things too. I realized I was changing myself, and I eventually became someone I hated. It’s like that LCD sound system song, ‘I Can Change’. The guy basically falls in love with a person because of who they were, then realizes their partnership is dissolving, so he changes himself to make them fall in love, or stay in love with him.
Don’t get me wrong, I’ve gathered great hobbies, habits, lessons and insight into myself from love. Just make sure you define how love changes you.
Love brings both happiness and pain.
While love can be expressed through physical acts, Love is not physical, it’s emotional.
One night I got together with a girl just started dating. Oddly enough she wanted to exchange stories about scars. She pointed to one on her knee, and told me how her brother threw an authentic aboriginal boomerang at her. When it was my turn I pointed to a place on my arm.
She cried, “There isn’t a scar there!” I told her,” yes there is … but it’s not one you can see. “
I told her a memory from a past relationship that caused me pain and afterwards I explained to her that ,“ the most painful scars aren’t the ones you can’t see, they’re the emotional ones.”
Then she pointed to another spot without a scar and asked about that one. I told her the story of the first night she asked me on a date and how happy it made me feel to be wanted by this beautiful woman. So I said that, “ the same goes for happiness, we can see it physically expressed through actions but we can’t see the emotion. We can only walk around with these great memories and share them with others.”
Just remember, the memories we remember best are the ones attached to great emotion. I think that’s why love affects us so profoundly. We are human; we experience joy, laughter, sadness and hurt … but we heal, we move forward and we still love regardless. That is a wonderful thing.
Sometimes love is not enough.
Ever get to point in a relationship where you go, “ I love you but if I have to be around you one more second I’m going to do you bodily harm?” I’ve had a few of those … everyone has had those moments.
Love isn’t perfect, we will all have our bad days, drive each other crazy, and have disagreements. But when a relationship between two people goes bad, then sometimes love really isn’t enough.
Sometimes it hits you that the person you love may not feel the same for you, makes you unhappy, might cheat on you, prevent you from being you, hurts you in anyway continuously; despite how much you love them, you need to realize you might have to walk away. If the person you are with isn’t happy, or you are hurting them more by being with them, then sometimes you need to let them go as well.
I loved a man very much, and he loved me as well. Sure, he was kind, fun, smart, someone I enjoyed hanging out with, but things just started to fall apart. I wasn’t happy, I wasn’t me. I got tired of trying to make things work. So one day, enough was enough. It hurt, sometimes it still does.
Walking away from someone you love hurts. Sometimes letting go of someone one who loves you hurts too. You’ve got to do what’s best for you, and sometimes them. Love can be as easy as holding a hand, and kissing someone goodnight. It also can be as hard as walking away knowing your heart only beats for them.
Love is more than just a romantic relationship.
I bet you there is something out there you love that’s not just a partner, a boyfriend, a girlfriend. It can be the job you do, a hobby, a friend, a pet, a child, maybe you love collecting stuffed llamas ( who am I to say what you do or don't love). The Greeks had names for the different types of love, because love isn’t confined to just one definition or situation.
I love art, I love socializing with others, I love traveling, I love Ben and Jerry’s (ok maybe not love it but like it a lot!). I say love because these are things so deeply embedded in me … I just don’t like them, I really do love them with about as much and most times more than a partner. This is the type of love that is life devotion, and makes you who you are.
At the end of the day, we may lose a romantic partner or we may find one, but remember there are other things and people you love. The most important love of your life you’ll ever have is love for yourself. Love you.
And accept that love is.
-Eeka
-------------------------------------------
I've found there are very universal truths about love...
It will happen when you least expect it.
Like discovering something awful sounding/looking food tastes yummy, or that that taco you had a few hours ago gave you food poisoning.
Example, I joined a dating site looking for friends. Before you beat me to it let me say, “Who the hell joins a dating site looking for friends?!”
Well, this girl of course! *Points thumbs at self*
I’ve met a few people whom I’m now friends with from there. Then I decided to meet with this witty chap one day, and unbeknownst to me, I received a shiny new boyfriend! He came complete with such amenities and features like an education, operational brain, and good sense of humor. I lie to you not when I say he looked at me one night and said, ‘you’re so my girlfriend’, then we were a couple.
It felt like receiving a present you didn’t exactly want at Christmas, like a pair of socks or new underwear. Then you totally appreciate it, the next day or someday, when you realized your laundry is not clean or you wore holes through all your socks and undergarments. GREAT FEELING!
Despite trying, sometimes you can’t help who your heart attaches itself to.
Some women like Prada bags, some chicks dig Vera Bradley, others like hobo bags … personally I have a soft spot for ugly purses. I own one that looks like I pulled the wooly upholstery off a 70’s couch and lined the sides with metallic green material that must have been recycled from a pair of 80’s hooker platform boots.
The thing is we fall for who we fall. My MO is usually funny nerdy guys and chicks with a pompous streak. The mind is so sexy; too bad the ones I meet come with this complex! I’ve fallen for the good looking ones, the bigger ones, the shy ones, the ones with 10,000 holes in their face, jerks, clingers, dependents, independents, and people with more problems than a college calculus final. It just happens.
It’s hard to control the velocity and trajectory of love.
Even aerospace engineers screw up sometimes, and they went to school for this stuff. Google NASA goofs or mess-ups and you’ll see. If you can achieve control over this, you are probably the romantic emotions equivalent of an angry birds master.
Some of my relationships built over years, then faded slowly. Others were quick to ignite and burned out just as fast. My last relationship took a whole week after meeting to officially be a couple. It also went downhill quick too. Like I said, uncontrollable unless you are some sort of zen master.
Love can change.
Like Baskin Robin ice cream flavors, there are many types of love, and the flavors can change often! One minute it can be an intense all-consuming love, and the next minute it’s gone completely off the menu. It can switch between and from intense love, friendly love, deeply passionate love, caring love, devoted love, etc.
I also find that things always change after the ‘honeymoon’ period is over and you really get to know who you’ve fallen in love with. Sure, sometimes it’s good change. You realize you love the true person they are, and maybe you think how they organize their underwear by color, year, and make is really awesome ( Hey whatever rocks your socks! I won’t judge!). Other times you realize their personality and little quirks, like being berated for not decompressing all the air out of the bag of a loaf of bread, will drive you up a wall.
Love will change you.
Emotional connections with people affect who we are and how we act. It can make us a better person, and it can drag us down into a hole; thus turn us into something we want or don’t want to become. This can be both a conscious thing and sub conscious. That is the nature of the beast.
Remember what I said above about the bread? Yeah, it’s one that happened with an ex. I realized after a while I started to squeeze the air out of the bread bag to appease my partner. Sure this was a good habit, it really does help keep the bread fresh longer, but this carried over to other things too. I realized I was changing myself, and I eventually became someone I hated. It’s like that LCD sound system song, ‘I Can Change’. The guy basically falls in love with a person because of who they were, then realizes their partnership is dissolving, so he changes himself to make them fall in love, or stay in love with him.
Don’t get me wrong, I’ve gathered great hobbies, habits, lessons and insight into myself from love. Just make sure you define how love changes you.
Love brings both happiness and pain.
While love can be expressed through physical acts, Love is not physical, it’s emotional.
One night I got together with a girl just started dating. Oddly enough she wanted to exchange stories about scars. She pointed to one on her knee, and told me how her brother threw an authentic aboriginal boomerang at her. When it was my turn I pointed to a place on my arm.
She cried, “There isn’t a scar there!” I told her,” yes there is … but it’s not one you can see. “
I told her a memory from a past relationship that caused me pain and afterwards I explained to her that ,“ the most painful scars aren’t the ones you can’t see, they’re the emotional ones.”
Then she pointed to another spot without a scar and asked about that one. I told her the story of the first night she asked me on a date and how happy it made me feel to be wanted by this beautiful woman. So I said that, “ the same goes for happiness, we can see it physically expressed through actions but we can’t see the emotion. We can only walk around with these great memories and share them with others.”
Just remember, the memories we remember best are the ones attached to great emotion. I think that’s why love affects us so profoundly. We are human; we experience joy, laughter, sadness and hurt … but we heal, we move forward and we still love regardless. That is a wonderful thing.
Sometimes love is not enough.
Ever get to point in a relationship where you go, “ I love you but if I have to be around you one more second I’m going to do you bodily harm?” I’ve had a few of those … everyone has had those moments.
Love isn’t perfect, we will all have our bad days, drive each other crazy, and have disagreements. But when a relationship between two people goes bad, then sometimes love really isn’t enough.
Sometimes it hits you that the person you love may not feel the same for you, makes you unhappy, might cheat on you, prevent you from being you, hurts you in anyway continuously; despite how much you love them, you need to realize you might have to walk away. If the person you are with isn’t happy, or you are hurting them more by being with them, then sometimes you need to let them go as well.
I loved a man very much, and he loved me as well. Sure, he was kind, fun, smart, someone I enjoyed hanging out with, but things just started to fall apart. I wasn’t happy, I wasn’t me. I got tired of trying to make things work. So one day, enough was enough. It hurt, sometimes it still does.
Walking away from someone you love hurts. Sometimes letting go of someone one who loves you hurts too. You’ve got to do what’s best for you, and sometimes them. Love can be as easy as holding a hand, and kissing someone goodnight. It also can be as hard as walking away knowing your heart only beats for them.
Love is more than just a romantic relationship.
I bet you there is something out there you love that’s not just a partner, a boyfriend, a girlfriend. It can be the job you do, a hobby, a friend, a pet, a child, maybe you love collecting stuffed llamas ( who am I to say what you do or don't love). The Greeks had names for the different types of love, because love isn’t confined to just one definition or situation.
I love art, I love socializing with others, I love traveling, I love Ben and Jerry’s (ok maybe not love it but like it a lot!). I say love because these are things so deeply embedded in me … I just don’t like them, I really do love them with about as much and most times more than a partner. This is the type of love that is life devotion, and makes you who you are.
At the end of the day, we may lose a romantic partner or we may find one, but remember there are other things and people you love. The most important love of your life you’ll ever have is love for yourself. Love you.
And accept that love is.
-Eeka
lördag 24 september 2011
Min sexualitet och jag
Jag har i mitt liv redan hunnit bli kallad gay, bi och straight. Det är lite som att jag är all over the place, men det tycker jag är roligt! Det känns som att det gör mig oförutsägbar på något sätt; vilket är det jag tänkte skriva om idag. Dagens fråga är: Har sexualitet verkligen någon betydelse?
Jag förstår ju själv att det är klart att den har det, folk blir ju för fan mördade på grund av sin sexualitet. Så kanske är frågan jag ska ställa mig: Spelar min sexualitet någon roll för hur jag ser på mig själv? Jag säger nog nej. Jag känner inte att jag behöver ha en sexualtet, bli stämplad i pannan att det här och det här är jag, jag vill springa fritt bland fördomar och skratta åt dem!
En viss amerikansk vän till mig avslöjade för några månader sedan att han trodde att jag var gay när vi började prata. Det känns för mig som att många skulle reagerat väldigt starkt över det här, men jag bara skrattade och frågade varför. För egentligen är det signalerna jag sänder ut som jag tycker är intressanta. Anledningen till att någon annan stämplar mig i pannan med ett fett rött märke där det står antingen gay, bi eller straight. Blir jag kallad gay så tänker jag "Jaha", blir jag kallad bi tänker jag "Jahaja", och blir jag kallad straight tänker jag "Jahajaha". Det har ingen större betydelse för mig, men det förvånar mig hur folk finner ett behov av att veta vad jag är. Nästan som att de skulle börja behandla mig annorlunda om det visar sig att jag är attraherad av människor som ser ut som dem mellan benen. Det gjorde inte amerikanen. Jag märkte heller ingen skillnad på hur han behandlade mig tänkande att jag var gay, jämfört hur övriga människor behandlar mig.
När jag fick höra att Dumbledore var gay, så kom jag på mig själv att "Det kan han väl inte vara?" Detta var inte tänkte på något nedvärderande sätt, utan för att jag aldrig har placerat honom i ett av alla fack. Jag kom också på att jag ser på mig själv på ett liknande sätt. Jag har nog inte någon sexualitet, jag råkar bara vara tillsammans med en kille mer för att jag finner honom attraktiv och underbar, och inte för att han är kille. Eller så är jag superstraight, men det tvekar jag på.
Jag förstår ju själv att det är klart att den har det, folk blir ju för fan mördade på grund av sin sexualitet. Så kanske är frågan jag ska ställa mig: Spelar min sexualitet någon roll för hur jag ser på mig själv? Jag säger nog nej. Jag känner inte att jag behöver ha en sexualtet, bli stämplad i pannan att det här och det här är jag, jag vill springa fritt bland fördomar och skratta åt dem!
En viss amerikansk vän till mig avslöjade för några månader sedan att han trodde att jag var gay när vi började prata. Det känns för mig som att många skulle reagerat väldigt starkt över det här, men jag bara skrattade och frågade varför. För egentligen är det signalerna jag sänder ut som jag tycker är intressanta. Anledningen till att någon annan stämplar mig i pannan med ett fett rött märke där det står antingen gay, bi eller straight. Blir jag kallad gay så tänker jag "Jaha", blir jag kallad bi tänker jag "Jahaja", och blir jag kallad straight tänker jag "Jahajaha". Det har ingen större betydelse för mig, men det förvånar mig hur folk finner ett behov av att veta vad jag är. Nästan som att de skulle börja behandla mig annorlunda om det visar sig att jag är attraherad av människor som ser ut som dem mellan benen. Det gjorde inte amerikanen. Jag märkte heller ingen skillnad på hur han behandlade mig tänkande att jag var gay, jämfört hur övriga människor behandlar mig.
När jag fick höra att Dumbledore var gay, så kom jag på mig själv att "Det kan han väl inte vara?" Detta var inte tänkte på något nedvärderande sätt, utan för att jag aldrig har placerat honom i ett av alla fack. Jag kom också på att jag ser på mig själv på ett liknande sätt. Jag har nog inte någon sexualitet, jag råkar bara vara tillsammans med en kille mer för att jag finner honom attraktiv och underbar, och inte för att han är kille. Eller så är jag superstraight, men det tvekar jag på.
Tänkandets och tyckandets variation
Jag sitter här och tänker att jävlar vad härligt det är att det finns så många olika syner på sex och kärlek! För tänk om alla skulle hållt på sig tills de hittade Mr eller Mrs Right, eller om alla sprang runt och hade sex med allt som rörde sig. Vad skönt det är. Fast ännu bättre är väl att människor har förmågan att acceptera hur andra ser på sex. Vissa gör det bättre, andra sämre. I sånna här lägen vill jag dra in hur jag hatar hur religioner spelar roll i ämnet sex (typ som hur kristna inte bara kan låta folk få vara homosexuella och inte lägga sig i så förbannat), men det orkar jag inte göra idag för klockan är mycket.
Det jag tycker kan vara svårt ibland är att inte försöka övertala folk om att min åsikt och tankegång är den rätta, och att inte börja argumentera om jag märker att någon försöker göra detsamma. Självklart är det bra att kunna motivera sina tankar, men man måste ju acceptera andras också - inte minst när det handlar om känslor. Å andra sidan kan det ju vara svårt att få andra att acceptera ens egna tankar och åsikter också. Man skulle nästan kunna säga att känslor är som politik; att säga "Ja, jag förstår hur du tänker, men jag håller inte med." räcker ibland inte och får motsatt effekt = de börjar försöka övertala en ännu mer istället.
Hur det än må vara så är det ju ändå som följer...
Regel 1: Jag har alltid rätt.
Regel 2: Om jag någonsin skulle ha fel, se Regel 1.
Det jag tycker kan vara svårt ibland är att inte försöka övertala folk om att min åsikt och tankegång är den rätta, och att inte börja argumentera om jag märker att någon försöker göra detsamma. Självklart är det bra att kunna motivera sina tankar, men man måste ju acceptera andras också - inte minst när det handlar om känslor. Å andra sidan kan det ju vara svårt att få andra att acceptera ens egna tankar och åsikter också. Man skulle nästan kunna säga att känslor är som politik; att säga "Ja, jag förstår hur du tänker, men jag håller inte med." räcker ibland inte och får motsatt effekt = de börjar försöka övertala en ännu mer istället.
Hur det än må vara så är det ju ändå som följer...
Regel 1: Jag har alltid rätt.
Regel 2: Om jag någonsin skulle ha fel, se Regel 1.
torsdag 22 september 2011
Kommentar till kommentar
Eftersom jag älskar att få er att tänka, och älskar precis lika mycket när ni får mig att tänka, så tänkte jag att jag ska svara på den enda och kloka kommentaren till det förra inlägget.
Kommentar:
"Varför är det viktigt att man älskar varandra? kan man inte bara ha sex för att det är skönt och man är nyfiken med någon man är trygg med. Det borde väl egentligen inte vara någon skillnad om det är första gången eller inte, det vore ju inte konstigt om någon erfaren har sex för att det är skönt och man är trygg med personen. Oskulden behöver ju inte vara en greeeje"
Svar:
Skönt första gången kan ju vara svårt, men det är ju bara från egen erfarenhet. Jag håller med om att man bör känna sig trygg, och inte bara första gången utan med alla man har sex med. Det är ju inte så att jag vill eller tänker tvinga alla till att älska sin sexpartner, men det är något som jag anser vara viktigt. Självklart kan det ju vara med någon man är nyfiken på, och då tycker man ju fortfarande om människan. Sen kan det ju också bli så att om man nu har sex för att man är nyfiken och det är ens första gång, så kan man hamna i ett slags kk-förhållande och så har man sex fler gånger och tack vare det blir det skönt. Då finns det ju liksom inget att klaga på alls! Det enda som jag tycker är riktigt jäkla viktigt är att man aldrig har sex enbart för att den andre (eller 'de andra' för den delen) vill och tjatar.
Allt blurret ovanför i någon slags sammanfattning: Var med någon du litar på och för att du vill.
Kommentar:
"Varför är det viktigt att man älskar varandra? kan man inte bara ha sex för att det är skönt och man är nyfiken med någon man är trygg med. Det borde väl egentligen inte vara någon skillnad om det är första gången eller inte, det vore ju inte konstigt om någon erfaren har sex för att det är skönt och man är trygg med personen. Oskulden behöver ju inte vara en greeeje"
Svar:
Skönt första gången kan ju vara svårt, men det är ju bara från egen erfarenhet. Jag håller med om att man bör känna sig trygg, och inte bara första gången utan med alla man har sex med. Det är ju inte så att jag vill eller tänker tvinga alla till att älska sin sexpartner, men det är något som jag anser vara viktigt. Självklart kan det ju vara med någon man är nyfiken på, och då tycker man ju fortfarande om människan. Sen kan det ju också bli så att om man nu har sex för att man är nyfiken och det är ens första gång, så kan man hamna i ett slags kk-förhållande och så har man sex fler gånger och tack vare det blir det skönt. Då finns det ju liksom inget att klaga på alls! Det enda som jag tycker är riktigt jäkla viktigt är att man aldrig har sex enbart för att den andre (eller 'de andra' för den delen) vill och tjatar.
Allt blurret ovanför i någon slags sammanfattning: Var med någon du litar på och för att du vill.
onsdag 21 september 2011
Första gången
Igår gick jag och min syster ut och pratade om oskuld. Hur jävla uppblåst det är egentligen, och hur stor press det är på första gången. Dels tror ju vissa att man som tjej såklart kommer blöda första gången, och så ska det vara bra. De som har hästarna hemma förstår ju att alltihop är orealistiskt.
Efter ett tag kom vi in på religion och oskuld, och uppenbarligen har ju inte många religiösa alla hästar hemma... Det här med att blöda. De flesta gör det inte, så hur kom man då på att tjejen ska göra det annars är hon inte oskuld? Det står (väl?) inte i Bibeln, Koranen eller någon annan skrift, så hur fasiken kom man på det? Var det en enda liten kvinna som började blöda, hon sa att hon var oskuld och så tänkte männen (eftersom det ju är de som bestämmer (alldeles för mycket)) att, "Ja, men hon vad ju oskuld, och hon blödde... Då gör nog alla det!" Jag blir så förbannad på religion ibland så jag tror att jag ska dö! Kan man inte bara låta folk ha sex och inte lägga sig i andras business så jävla mycket?! Sluta tvinga barn som råkats föda i en kristen familj att inte ens prata om sex hemma, och istället prata och informera dem så att de är väl förberedda när det väl händer?
Jag hoppas (och nästan antar) att det är minioriteten av dagens människor som antar att första gången man har sex är bra. Att den kommer finnas kvar i huvudet är självklart, men hur den ser ut spelar ju inte så himla stor roll egentligen! Det är ju inte precis första och enda gången man har sex, om man nu inte kommer på att det inte är ens grej och att man nog är asexuell, eller om det avskräckade en totalt. Första gången är rätt kass. Man vet inte riktigt vad man ska göra, det blir fumligt och inte minst nervöst och efteråt kan det kännas som att allt gick käpprätt åt helvete! Det är bara att öva, öva, öva, och jag tror nog att de flesta tycker att denna läxa inte är en plåga att öva på...
Det enda jag tycker är viktigt med första gången är att man skyddar sig och att man är med någon som man tycker om, nej, älskar, och som älskar en tillbaka precis lika mycket. Och så att man gör det för att man vill och inte för att alla andra redan har gjort det, eftersom det bara är skitsnack (om man nu inte är 40+ för då är nog risken rätt stor att det bara är man själv kvar...). Man ska liksom satsa på att göra det av kärlek, och så ska man inte bli gravid första gången. De som tror att man inte kan bli gravid första gången... Jag vet inte riktigt vad de tänker med. Inte sina hästar i alla fall.
Efter ett tag kom vi in på religion och oskuld, och uppenbarligen har ju inte många religiösa alla hästar hemma... Det här med att blöda. De flesta gör det inte, så hur kom man då på att tjejen ska göra det annars är hon inte oskuld? Det står (väl?) inte i Bibeln, Koranen eller någon annan skrift, så hur fasiken kom man på det? Var det en enda liten kvinna som började blöda, hon sa att hon var oskuld och så tänkte männen (eftersom det ju är de som bestämmer (alldeles för mycket)) att, "Ja, men hon vad ju oskuld, och hon blödde... Då gör nog alla det!" Jag blir så förbannad på religion ibland så jag tror att jag ska dö! Kan man inte bara låta folk ha sex och inte lägga sig i andras business så jävla mycket?! Sluta tvinga barn som råkats föda i en kristen familj att inte ens prata om sex hemma, och istället prata och informera dem så att de är väl förberedda när det väl händer?
Jag hoppas (och nästan antar) att det är minioriteten av dagens människor som antar att första gången man har sex är bra. Att den kommer finnas kvar i huvudet är självklart, men hur den ser ut spelar ju inte så himla stor roll egentligen! Det är ju inte precis första och enda gången man har sex, om man nu inte kommer på att det inte är ens grej och att man nog är asexuell, eller om det avskräckade en totalt. Första gången är rätt kass. Man vet inte riktigt vad man ska göra, det blir fumligt och inte minst nervöst och efteråt kan det kännas som att allt gick käpprätt åt helvete! Det är bara att öva, öva, öva, och jag tror nog att de flesta tycker att denna läxa inte är en plåga att öva på...
Det enda jag tycker är viktigt med första gången är att man skyddar sig och att man är med någon som man tycker om, nej, älskar, och som älskar en tillbaka precis lika mycket. Och så att man gör det för att man vill och inte för att alla andra redan har gjort det, eftersom det bara är skitsnack (om man nu inte är 40+ för då är nog risken rätt stor att det bara är man själv kvar...). Man ska liksom satsa på att göra det av kärlek, och så ska man inte bli gravid första gången. De som tror att man inte kan bli gravid första gången... Jag vet inte riktigt vad de tänker med. Inte sina hästar i alla fall.
BTW...
Nu har jag fixat så att man även kan kommentera som anonym, vilket Hilma påpekade igår att man inte kunde. Men nu kan man som sagt. Godt.
tisdag 20 september 2011
The Doctors
I förra veckan tittade jag och Pernilla på ett avsnitt av The Doctors, och här kommer lite råd/tips/kalla-dem-vad-ni-vill om vad man kan och inte bör göra.
Man ska till exempel aldrig stoppa mat i slidan eller anus, vilket jag tycker känns rätt självklart. Middagen äts vid matbordet eller framför tv:n. Man ska heller inte lägga mat eller liknande runt slidan, eftersom det kan "falla ner". Hur stor öppning man måste ha för att maten ska kunna falla är oklart. Man ska inte äta jordgubbar eller grädde från könet. Jag tycker att det är intressant att de nämner det när de precis sagt att man inte ska äta från könet överhuvudtaget... Detta ska i vilket fall undvikas för att sockret i grädden lätt kan leda till svampinfektioner. Frön kan fastna och olja kan ha sönder kondomen(=mucho bad). Det som är bra med mat ch sex är dock att man kan använda det varsomhelst; förutom på, i eller runt könet.
Om man känner för att exprimentera lite med sensationen av varmt och kallt kan man dra en isbit över huden på sin partner (eller sig själv för den delen), eller så kan man dricka te för att värma upp sin tunga och sedan slicka och kyssa sin partner lite här och var (om man är extremt, extremt jättesupervig så borde man ju kunna göra detta även på sig själv). Sedan finns det också något som heter body sizzle. Det är som ett sprakande godis som du lägger på tungan och så blir det party in your mouth. Sedan för du tungan vart du vill. Låter spännande och läskigt. Vi åt sånt godis i USA och jäklar vad det bubblade i munnen!
De kära doktorerna säger också att man inte nödvändigtvis behöver duscha efter sex, och att man inte ska spola slidan (för att det för sperman högre upp (aka. till livmodern) och så rubbas slemhinnornas pH (eller nåt)). Att kissa efteråt förhindrar däremot urinvägsinfektion, men om man vet att man inte brukar få det så lätt så behöver man inte springa på toa direkt efter utan kan istället ligga kvar och mysa. De poängterar kraftigt att man inte ska eller kan använda duschen som preventivmedel. Man kan alltså fortfarande bli gravid om man duschar efteråt. Shocker!
Som de doktorer de är så svarade de också på frågor. Ska man trimma sitt downstairs innan man går till gynekologen? var frågan. De svarade vänligt att det inte spelar någon som helst roll. Det är klart att det kan underlätta för gynekologen, men de har redan sett allt så ja... Whatever. Något som däremot är viktigt för tjejer att tänka på innan man går till gynokologen är att man inte ska spola slidan innan eftersom det ändrar miljön, och så ska man inte ha haft sex 24-48 timmar innan för att sperma annars kan visas på proverna man tar. Dock kan det ju ha gått över 48 timmar, så ni kan vara lugna om ert sexliv inte brinner som en OS-fackla (tolka det som ni vill). Man ska heller inte ha använt några salvor i de nedre regionerna innan besöket och så ska man inte ha mens. Det säger de är för att det kan påverka proverna, men jag tror att det är för att det är äckligt. Liksom, genuint äckligt. Visst, det är bara blod, men vafan...
Nu hoppas jag att ni går ifrån den här bloggen lite klokare än när ni kom hit.
Man ska till exempel aldrig stoppa mat i slidan eller anus, vilket jag tycker känns rätt självklart. Middagen äts vid matbordet eller framför tv:n. Man ska heller inte lägga mat eller liknande runt slidan, eftersom det kan "falla ner". Hur stor öppning man måste ha för att maten ska kunna falla är oklart. Man ska inte äta jordgubbar eller grädde från könet. Jag tycker att det är intressant att de nämner det när de precis sagt att man inte ska äta från könet överhuvudtaget... Detta ska i vilket fall undvikas för att sockret i grädden lätt kan leda till svampinfektioner. Frön kan fastna och olja kan ha sönder kondomen(=mucho bad). Det som är bra med mat ch sex är dock att man kan använda det varsomhelst; förutom på, i eller runt könet.
Om man känner för att exprimentera lite med sensationen av varmt och kallt kan man dra en isbit över huden på sin partner (eller sig själv för den delen), eller så kan man dricka te för att värma upp sin tunga och sedan slicka och kyssa sin partner lite här och var (om man är extremt, extremt jättesupervig så borde man ju kunna göra detta även på sig själv). Sedan finns det också något som heter body sizzle. Det är som ett sprakande godis som du lägger på tungan och så blir det party in your mouth. Sedan för du tungan vart du vill. Låter spännande och läskigt. Vi åt sånt godis i USA och jäklar vad det bubblade i munnen!
De kära doktorerna säger också att man inte nödvändigtvis behöver duscha efter sex, och att man inte ska spola slidan (för att det för sperman högre upp (aka. till livmodern) och så rubbas slemhinnornas pH (eller nåt)). Att kissa efteråt förhindrar däremot urinvägsinfektion, men om man vet att man inte brukar få det så lätt så behöver man inte springa på toa direkt efter utan kan istället ligga kvar och mysa. De poängterar kraftigt att man inte ska eller kan använda duschen som preventivmedel. Man kan alltså fortfarande bli gravid om man duschar efteråt. Shocker!
Som de doktorer de är så svarade de också på frågor. Ska man trimma sitt downstairs innan man går till gynekologen? var frågan. De svarade vänligt att det inte spelar någon som helst roll. Det är klart att det kan underlätta för gynekologen, men de har redan sett allt så ja... Whatever. Något som däremot är viktigt för tjejer att tänka på innan man går till gynokologen är att man inte ska spola slidan innan eftersom det ändrar miljön, och så ska man inte ha haft sex 24-48 timmar innan för att sperma annars kan visas på proverna man tar. Dock kan det ju ha gått över 48 timmar, så ni kan vara lugna om ert sexliv inte brinner som en OS-fackla (tolka det som ni vill). Man ska heller inte ha använt några salvor i de nedre regionerna innan besöket och så ska man inte ha mens. Det säger de är för att det kan påverka proverna, men jag tror att det är för att det är äckligt. Liksom, genuint äckligt. Visst, det är bara blod, men vafan...
Nu hoppas jag att ni går ifrån den här bloggen lite klokare än när ni kom hit.
måndag 19 september 2011
Alla hjärtans dag
Jag känner att jag borde bryta mig ifrån den gamla bloggen lite grann, men det här kan inte hållas härifrån. Vad som hände på Alla Hjärtans Dag iår är det gulligaste och sötaste som någonsin har hänt mig den 14 februari.
Troligtvis kommer jag ju att vara i USA med min gubbelubb (jag borde börja kalla honom det, för det låter så extremt fult, nästan lite äckligt) den 14 februari 2012. Hur han hade tänkt att toppa det här nästa år vet jag inte. När han frågade vad jag ville ha sa jag att allt jag ville ha var honom, då sa han att det nog skulle bli svårt. Men, icke! Fy, vad mysigt det kommer bli! Förhoppningsvis kommer jag även vara där när jag fyller 20. Han får mycket att stå i, min lille gubbelubb.
Troligtvis kommer jag ju att vara i USA med min gubbelubb (jag borde börja kalla honom det, för det låter så extremt fult, nästan lite äckligt) den 14 februari 2012. Hur han hade tänkt att toppa det här nästa år vet jag inte. När han frågade vad jag ville ha sa jag att allt jag ville ha var honom, då sa han att det nog skulle bli svårt. Men, icke! Fy, vad mysigt det kommer bli! Förhoppningsvis kommer jag även vara där när jag fyller 20. Han får mycket att stå i, min lille gubbelubb.
Respons och tvek
När jag berättar om mitt och Giovannis förhållande för olika människor så blir jag alltid osäker på hur folk tar det. Det känns som att man antingen kan ta det som att vi verkligen älskar varandra på riktigt eftersom vi får det att funka trots att vi har 700 mil som skiljer oss åt, eller att vi inte gör det eftersom vi knappt träffas och då inte umgås lika mycket, vilket väl ändå är det som utgör ett förhållande?
Egentligen bryr jag mig ju inte så överdrivet om vad andra tror och tycker och tänker, men det känns ändå som att... det spelar roll. Jag vill ju att folk ska ta oss seriöst, för det är vi. Hur mycket jag än kan säga att jag inte bryr mig, så känns det alltid som att man blir tagen på ett visst sätt; som att alla negativa fördomarna om unga människor i distansförhållande kryper upp längs min ryggrad som smygande spindlar.
Å andra sidan vet jag ju inte riktigt vad jag ska göra för att få folk att förstå. Jag kanske bara ska låta dem tro vad de vill och skratta åt hur fel vissa har. De som inte tror att det kommer hålla, för det tror jag ärligt talat att det kommer göra. Ett jävla tag faktiskt. Men det får man inte säga, för då tycker de flesta att man är ung och naiv. Så hur jag än gör kommer de flesta inte tro på samma sak som jag.
Sedan finns det ju också de som awwwwww:ar allt de kan när jag berättar om oss. De människorna tycker jag om. Typ Hilma. Hon tror verkligen seriöst på oss. Hon blev ju för tusan helt galen innan April; började oja sig och vara nervös för hur det skulle gå veckor innan jag ocg Giovanni såg varandra för första gången. Hon är den bästa awwwwww:aren, och den som tänker positivt när ingen annan gör det. Tack, Hilma.
Egentligen bryr jag mig ju inte så överdrivet om vad andra tror och tycker och tänker, men det känns ändå som att... det spelar roll. Jag vill ju att folk ska ta oss seriöst, för det är vi. Hur mycket jag än kan säga att jag inte bryr mig, så känns det alltid som att man blir tagen på ett visst sätt; som att alla negativa fördomarna om unga människor i distansförhållande kryper upp längs min ryggrad som smygande spindlar.
Å andra sidan vet jag ju inte riktigt vad jag ska göra för att få folk att förstå. Jag kanske bara ska låta dem tro vad de vill och skratta åt hur fel vissa har. De som inte tror att det kommer hålla, för det tror jag ärligt talat att det kommer göra. Ett jävla tag faktiskt. Men det får man inte säga, för då tycker de flesta att man är ung och naiv. Så hur jag än gör kommer de flesta inte tro på samma sak som jag.
Sedan finns det ju också de som awwwwww:ar allt de kan när jag berättar om oss. De människorna tycker jag om. Typ Hilma. Hon tror verkligen seriöst på oss. Hon blev ju för tusan helt galen innan April; började oja sig och vara nervös för hur det skulle gå veckor innan jag ocg Giovanni såg varandra för första gången. Hon är den bästa awwwwww:aren, och den som tänker positivt när ingen annan gör det. Tack, Hilma.
torsdag 15 september 2011
Sex for Dummies
Jag satt för ett tag sedan och kollade runt på Tradera som jag gör mest och kom till en annons för boken Sex for Dummies. Jag tänkte att det kunde ju vara en rolig grej att köpa; 1 kr för boken och 42 kr för frakten, som hittat alltså! Jag fick idag hem boken. Introduktionen är avklarad och jag måste säga att jag är lite kär i denna bok. Inte för att den handlar om sex, utan för att den är skriven på ett sånt sätt som gör att det inte känns pinsamt att lära sig nya saker. Inte för att det väl skulle vara pinsamt för mig i vilket fall (jag som är så öppen om sex), men den gör det liksom ännu mindre pinsamt. Det kan ju bli lite så att även om folk tror att man kan saker och man inte kan det så blir det pinsamt när man googlar/läser/hör något om det man trodde man visste, som visar sig vara helt annorlunda. Då skäms man lite för sig själv, vilket ju är rätt konstigt eftersom det cirkulerar så många konstiga osanningar om sex att det inte är konstigt om man inte kan allt.Författaren, Dr. Ruth K. Westheimer, är kristen och tror därför (eller kanske annars också) inte på sex före äktenskap. Eller snarare, hon är fullkomligt emot one-night-stands. Detta kom till min kännedom när jag satt i köket också läste, vilket alltid får mig att rygga tillbaka lite och tänka att man därför nog inte kan lita på allt som skrivs, eftersom det kan vara vinklat och hjärntvättande. Men en rad ner skriver hon sedan att även om man har och tycker om one-night-stands, så vill hon att man ska vara frisk och må bra, och hon dömer ingen så boken vänder sig därför till alla. Detta lugnar mig lite.
Jag tänker att eftersom jag nu har skaffat mig denna blogg, som råkar handla om bl.a. sex, så kanske det kommer upp lite godbitar från boken då och då. Det känns ju dock som att det kommer ta ett jäklans tag innan jag plöjt igenom den 400-sidor tjocka boken, med tanke på att jag läser i en skalbagges takt...
tisdag 13 september 2011
De små sakerna som gör en glad
När man inte pratar så ofta med sin älskade, så blir man glad för varenda liten sak.Jag och Giovanni har inte skypat på hundra år (vilket visar sig vara endast 5 dagar) pga. att det har regnat hur mycket som helst - mer än när Irene var och hälsade på! - så det läckte in vatten i deras källare där datorn stod. De fick flytta den och teknisk som han är har Giovanni kämpat med att få igång sitt internet, men det visade sig igår att det är allmänt nere där han bor, pga. vattnet. När vi inte har skypat på ett tag, så blir jag alltid lite Giovanni-sjuk (jag börjar sakna hans leende, hans ljuva stämma och allt sånt). Botemedlet är när man får söta meddelanden helt plötsligt; speciellt när han skriver på svenska, för då hör jag hans söta dialekt i mitt huvud och blir glad för en stund.
måndag 12 september 2011
Min ovanliga sexblogg
Både innan och efter jag startade den här bloggen har jag fått höra från åtskilliga människor i min närhet att jag inte ska skriva en "vanlig sexblogg", utan skriva om mer specifika saker och tänka lite outside the box. För det första kan man ju fråga sig vad en vanlig sex blogg är, och för det andra kan man fråga sig om den här bloggen inte var dömd till att vara allt annat än vanlig eftersom det är jag som skriver.
Jag har fått höra att jag inte ska skriva om hur viktigt det är att ha säkert sex, använda kondom och sånt, och inte heller hur killarna ska vara varsamma med flickorna. Så för att motarbeta detta säger jag nu att ni ska knulla fritt utan kondom och riktigt försöka såra alla ni ligger med! Eller inte... Det kan man ju välja själv.
Använd kondom (eller vilket preventivmedel som helst om ni ligger med en och samma människa) och var försiktiga om varandra. Det behövdes sägas. Förlåt.
Jag har fått höra att jag inte ska skriva om hur viktigt det är att ha säkert sex, använda kondom och sånt, och inte heller hur killarna ska vara varsamma med flickorna. Så för att motarbeta detta säger jag nu att ni ska knulla fritt utan kondom och riktigt försöka såra alla ni ligger med! Eller inte... Det kan man ju välja själv.
Använd kondom (eller vilket preventivmedel som helst om ni ligger med en och samma människa) och var försiktiga om varandra. Det behövdes sägas. Förlåt.
söndag 11 september 2011
Första omnämningen
Det här är ett utdrag från det inlägg där jag först nämner Giovanni i min blogg. Värt att inflika med är att detta skedde efter endast 4 dagar (dvs. efter att ~8 meddelanden åkt genom cyberspace)!
Varför bloggar inte jag, kan man undra. Tja, det är faktiskt inte bara mattens fel, utan också för att jag har stött på en väldigt trevlig 21-åring från Binghamton (utanför New York). Han heter Giovanni och är allmänt väldigt awesome. :) Dock tycker han om electromusik... och det suger, men så diggar han Muse och Mutemath, och det är vettigt.
Kort och koncist, men jag reagerar fortfarande på att 21 kändes oerhört gammalt! Det kändes liksom ljusår ifrån mina 18 år, vilket man inte ska låta bli för dramatiskt eftersom vi bara har åldrats ett år sedan dess... Att ha en pojkvän som har passerat 20-strecket känns i och för sig fortfarande rätt konstigt. Jag skulle tro att det har att göra med att han är min första pojkvän någonsin. Min hjärna har varit inställd på att jag ska träffa någon som är lika gammal som mig, eller kanske ett år äldre, och så träffar jag på en gammal man! Men som Eric Saade skulle ha sagt, "Stop don't say that it's impossible!"
Noterbart är att jag ansåg honom vara "allmänt väldigt awesome" redan då - gulligt!
Varför bloggar inte jag, kan man undra. Tja, det är faktiskt inte bara mattens fel, utan också för att jag har stött på en väldigt trevlig 21-åring från Binghamton (utanför New York). Han heter Giovanni och är allmänt väldigt awesome. :) Dock tycker han om electromusik... och det suger, men så diggar han Muse och Mutemath, och det är vettigt.
Kort och koncist, men jag reagerar fortfarande på att 21 kändes oerhört gammalt! Det kändes liksom ljusår ifrån mina 18 år, vilket man inte ska låta bli för dramatiskt eftersom vi bara har åldrats ett år sedan dess... Att ha en pojkvän som har passerat 20-strecket känns i och för sig fortfarande rätt konstigt. Jag skulle tro att det har att göra med att han är min första pojkvän någonsin. Min hjärna har varit inställd på att jag ska träffa någon som är lika gammal som mig, eller kanske ett år äldre, och så träffar jag på en gammal man! Men som Eric Saade skulle ha sagt, "Stop don't say that it's impossible!"
Noterbart är att jag ansåg honom vara "allmänt väldigt awesome" redan då - gulligt!
fredag 9 september 2011
Mensvärk
Mensvärk är nog det jävligaste man kan ha. Jag vet att det hela tiden diskuteras huruvida pungsparkar skulle vara värre, men jag vet inte hur det känns så för mig är mensvärk tjugo jävla resor värre.
Jag brukar aldrig ha mensvärk under själva mensen (det är klart att den slår till ibland, men då är det bara korta stunder), men nu jävlar är det som att min livmoder har bytts ut mot en ballong som någon står och konstant blåser in luft i. När den smärtan väl går över efter vad som känns som en evighet, så börjar det istället känns som att något försöker pumpa ur luften igen. Det blir som ett tryck över hela magen som inte går att stoppa, och så gör det helvetiskt ont hela tiden! Det blir svårt att andas och man vill bara sjunka ner genom marken.
Jag har tänkt att kurera detta djävulskap genom att ta en Alvedon, göra te, värma upp min vetepåse, lägga den över mon mage, svepa in mig i ett täcke och sen titta på Sex and the City. Jag kan inte komma på något bättre. Hoppas det funkar.
Jag brukar aldrig ha mensvärk under själva mensen (det är klart att den slår till ibland, men då är det bara korta stunder), men nu jävlar är det som att min livmoder har bytts ut mot en ballong som någon står och konstant blåser in luft i. När den smärtan väl går över efter vad som känns som en evighet, så börjar det istället känns som att något försöker pumpa ur luften igen. Det blir som ett tryck över hela magen som inte går att stoppa, och så gör det helvetiskt ont hela tiden! Det blir svårt att andas och man vill bara sjunka ner genom marken.
Jag har tänkt att kurera detta djävulskap genom att ta en Alvedon, göra te, värma upp min vetepåse, lägga den över mon mage, svepa in mig i ett täcke och sen titta på Sex and the City. Jag kan inte komma på något bättre. Hoppas det funkar.
Det första inlägget om kärlek
Det här är ett inlägg från min andra, unika blogg som jag tänkte att jag borde publicera här också.
-------------------------------------------------------------------------------------
Den 5 januari 2011
Jag har insett att andras tvek får mig att tveka ibland - om det är möjligt att vara såhär kär i en människa man aldrig faktiskt träffat.
Dessutom är det en helt ny känsla, som gör att jag tvekar; och jag har känt mycket i mina dar må ni tro. Jag låter gammal, men det är jag inte... Jag vet bara att det här är en ny känsla, en bra känsla. Och sålänge den (och han) får mig att le, så är jag nöjd. Då spelar det ingen roll vad andra tycker och tänker. Bara jag vet, liksom. För jag tycker inte att jag ska behöva andras åsikter för att känna. Men det gör jag nog lite ändå. Behöver andras åsikter för att säkerställa att jag mår bra av att känna som jag gör. Bolla tankar och idéer, för att inte stänga mig inne i mig själv och bara tänka att allt är frid och fröjd. Höra den bittra sanningen ibland, för att kunna mala sönder den. Och ändå tänka att det är bra, och att det kommer bli bättre.
Kan kärleksfulla känslor uppstå utan kramar?
Kärlek vid första ögonkastet... Är det möjligt?
Eftersom jag är en... jag tänkte skriva tonåring, men människa är väl mer logiskt, så tänker jag på sex. Och kärlek. Och sex och kärlek. Och kärlek och sex.
Sen tror jag också att det är ruskigt mycket svårare att lägga till kärlek efter att man har haft sex; än att bli ordentligt kära, och sedan ha sex. Fast det kan ju bara vara jag. Kanske. (Märker ni hur jag tvekar, och undrar om ni håller med, igen?! Jäkla skit. No independence här inte.) Och då blir ju sexet första gången mer speciellt, om man älskar människan, och man vet att människan älskar en tillbaka lika mycket. Ja, det är det bästa sättet, tror jag. Ni kan självfallet tänka att det... jag vet inte. Att man inte skulle ha samma problem med att visa sig naken för sin partner..? Fast å andra sidan existerar väl inte det problemet om man älskar varandra heller. Så näe, kärlek > sex. Punkt.
Min kärlek är bra just nu. På alla sätt som det går att vara bra på. Eller näe, bäst nästan skulle jag säga. Även om det tar fem och en halv månad innan vi ses, så är jag glad - väldigt glad faktiskt... typ supermegaultraüberglad - över att ha "hittat någon"... På FML. Suck. :)
Äntligen fick jag ur mig lite djupare tankar - and it feels gooood! :)
-------------------------------------------------------------------------------------
Den 5 januari 2011
Det jag vill säga idag är att...
Jag är kär.
I en människa 700 mil bort.
(Som om ni inte redan visste det...)
Jag har insett att andras tvek får mig att tveka ibland - om det är möjligt att vara såhär kär i en människa man aldrig faktiskt träffat.
Nu har jag också överlagt med mig själv och kommit fram till att ni får tro på det om ni vill. Eller inte. Men jag tror att jag är det. Jag vet att jag är det. För jag känner inte fjärilar i magen så fort jag ser honom, om jag inte vore kär. Jag ler inte varje gång han poppar upp i hjärnan, om jag inte vore kär. Mitt hjärta värms inte upp till typ tusen grader varje gång han säger att han tycker om mig, om jag inte vore kär.
När jag en gång sa "I like you", och han tittade bort - funderade - och sedan sa "jag... tycker... om dig... mer..?" (med världens sötaste dialekt) - då trodde jag att hjärtat skulle hoppa ut bröstet på mig! Jävlar alltså... Jag trodde jag skulle dö av hur söt han var...är! Ord och andetag fastnade i halsen; och allt kändes bara... rätt. Världens skönaste känsla någonsin. Den känslan kommer alltid finnas kvar. Och det skulle inte känts som det gjorde, om jag inte vore kär.
Men självklart finns det tvivel. Allt kan ju skita sig fullständigt när vi väl ses i sommar. Men om jag tvekar på något, så är det det; att det kommer skita sig. Vi är liksom... för bra för att faila. :)
Dessutom är det en helt ny känsla, som gör att jag tvekar; och jag har känt mycket i mina dar må ni tro. Jag låter gammal, men det är jag inte... Jag vet bara att det här är en ny känsla, en bra känsla. Och sålänge den (och han) får mig att le, så är jag nöjd. Då spelar det ingen roll vad andra tycker och tänker. Bara jag vet, liksom. För jag tycker inte att jag ska behöva andras åsikter för att känna. Men det gör jag nog lite ändå. Behöver andras åsikter för att säkerställa att jag mår bra av att känna som jag gör. Bolla tankar och idéer, för att inte stänga mig inne i mig själv och bara tänka att allt är frid och fröjd. Höra den bittra sanningen ibland, för att kunna mala sönder den. Och ändå tänka att det är bra, och att det kommer bli bättre.
Att tänka på honom utan att le är verkligen omöjligt. Förutom när jag tänker på hur långt bort han är. Då åker mungiporna neråt... Men så tänker jag att, om det är menat att funka, så kommer det lösa sig - på något sätt.
Eller är det för naivt? Att tro att det ska lösa sig? Fast jag tror ju att det kommer göra det. Det måste det göra, annars vet jag inte vad jag gör. För det innebär ju ändå också en sårande känsla när man är så långt bort. Att veta att han inte är här, och jag inte är där. Och att det tar ~10 timmar att ta sig dit. Det är en jävla bit, faktiskt.
Kan kärleksfulla känslor uppstå utan kramar?
Uppenbarligen. Men jag tror inte att de blir bekräftade förrän man ses. Gud, nej. Så det borde finnas tvek. Ingen tvekan om det. Men ändå... Så tror jag verkligen att det kommer lösa sig. Fast vem vet, det kan lika gärna vara min tvivlan som gör att jag intalar mig själv att det kommer lösa sig, fast mitt innersta inre tvekar som fasiken.
Eller!, så tvekar mitt innersta inre eftersom min kärlek aldrig har blivit besvarad innan; och som den ändå på något sätt halvvuxna människa jag är, så börjar jag naturligtvis tveka. För att jag överlägger mer än vad jag skulle gjort för säg 4 år sedan. Alla potentiella risker passerar hornhinnan lika snabbt som lyckan.
Kärlek vid första ögonkastet... Är det möjligt?
Svaret är ja.
Man har gjort tester och studerat hur lång tid det tar för en människa att bli kär. Hur man skulle kunna göra det har jag inte den blekaste om, man mäter väl typ svettningar, rodnader och annat fysiskt. Hursomhelst, så tar det ~2 sekunder att bli kär. 2 sekunder! Om man möts i det verkliga livet då.
Men, hur kan man veta att det är kärlek och inte bara kåthet? När man mäter menar jag; hur kan man veta att man vill ha en människa psykiskt och inte bara fysiskt, genom att enbart se människan framför sig? Är det då det som är kärlek vid första ögonkastet..?
Det är ju rätt puckat egentligen. Hur fasiken ska man kunna veta att man är kär i en människa genom att titta på hen("den" lät för hemskt)?
Hursomhelst, så kommer vi att enligt denna undersökning veta, i sommar. På två sekunder. Eller mindre... :)
Eftersom jag är en... jag tänkte skriva tonåring, men människa är väl mer logiskt, så tänker jag på sex. Och kärlek. Och sex och kärlek. Och kärlek och sex.
De två senare okorrekta meningsbyggnaderna är nämligen rätt vitala ändå - vilket är viktigast? Och lättast? Jag skulle säga den sista. Att det både är viktigare och lättare att först älska den andra personen, och sedan älska med personen.
Å andra sidan (nu är tankeverkstaden igång kan jag säga!), eftersom många väljer att vänta med att ha sex innan man gifter sig; visar det på att sex är viktigare, egentligen? Jag menar, att man "väntar med det bästa till sist"? Att man låter känslor flöda, men man ska ändå hålla på sig? Det var bara en tanke. Jag skulle säga att man istället visar att det är känslorna som är viktiga. Att utan känslor blir det inget sex. Typ. Men då är det fortfarande så att man väntar med att ha sex för att..? Det... är... mer dyrbart? Att man förenar sig med en annan människa. Så måste det ju vara. Och att denna människa inte kan eller ska få vara vem som helst. Jag ser ingen annan anledning i alla fall. Varför skulle man inte vilja njuta liksom? För att... det är en synd? Eller? Njutning är väl en synd? Om det mot all förmodan inte skulle vara det... ja, då finns det ju verkligen ingen anledning till att inte ha sex innan man gifter sig. Och man bara känner att man liksom helt enkelt inte vill ha sex innan man har gift sig. Självfallet. Om man bara vill vara säker på att den andre faktiskt älskar en.
Sen tror jag också att det är ruskigt mycket svårare att lägga till kärlek efter att man har haft sex; än att bli ordentligt kära, och sedan ha sex. Fast det kan ju bara vara jag. Kanske. (Märker ni hur jag tvekar, och undrar om ni håller med, igen?! Jäkla skit. No independence här inte.) Och då blir ju sexet första gången mer speciellt, om man älskar människan, och man vet att människan älskar en tillbaka lika mycket. Ja, det är det bästa sättet, tror jag. Ni kan självfallet tänka att det... jag vet inte. Att man inte skulle ha samma problem med att visa sig naken för sin partner..? Fast å andra sidan existerar väl inte det problemet om man älskar varandra heller. Så näe, kärlek > sex. Punkt.
En annan tanke jag har är att kärlek kan få en att känna sig hel, och att sex kan göra det motsatta. Sex med rätt människa kan ju såklart göra en helare, men jag menar mer att man, liksom... behöver kärlek mer än man behöver sex. Att sex är bra och skönt och allt sånt för stunden, men att kärlek är bra hela tiden. Om det inte är olycklig kärlek såklart, för då är det väl mer eller mindre ett helvete...
Min kärlek är bra just nu. På alla sätt som det går att vara bra på. Eller näe, bäst nästan skulle jag säga. Även om det tar fem och en halv månad innan vi ses, så är jag glad - väldigt glad faktiskt... typ supermegaultraüberglad - över att ha "hittat någon"... På FML. Suck. :)
Äntligen fick jag ur mig lite djupare tankar - and it feels gooood! :)
Over and out.
Rebecca.
onsdag 7 september 2011
PMS:ets onda ansikte
Alltså, premenstruellt syndrom, det är en jävligt lurig liten rackare som kommer och attackerar en när man minst anar det! Jag brukar själv inte ha så himla hemsk pms, men det gäller bara när jag är lugn under dagen. Endast under en dag har jag pms (oftast dagen innan mens), men grejen är att jag aldrig kommer på när den slår till! Igår till exempel, då satt jag först och pratade med pappa om saker som gör mig upprörd, och jag känner hur jag blir så jävla förbannad, men samtidigt känner jag att tårarna kan välla över när som helst. Samma sak hände när jag pratade med mamma (om samma saker). Jag vet ju att jag borde få mens idag, men det var inte något jag reflekterade över just då. Det är som att man blir så förblindad av pmsen att man inte inser vad det är som faktiskt händer. Inte förrän vi hade pratat klart och jag kände hur känslorna svallande omkring inne i mig, kunde jag skratta och säga att "Haha, men jag har ju pms!" Då blir allt genast så skönt igen, för man förstår att man inte är ett komplett psykfall med okontrollerbart känslocentra i alla fall.På min andra blogg skrev jag om mensmonster för ett tag sedan. Det är lite så jag menar.
måndag 5 september 2011
"Sexualkunskap"
Jag sitter och tittar på UR:s program "Sexualkunskap". De gör en övning där killarna anonymt frågar tjejerna om saker som annars kan kännas pinsamt. Killarna frågade: "Varför stönar tjejer mer än killar?" Lärarens svar på det var kort och gott: "Ehh... Det är de som får kuk i sig." Det tycker jag var ett bra svar, för det är ju så det är.
Edit: Varför är orgasm målet?
Jag tycker att jag låter så motsträvig i det förra inlägget att jag bara vill klargöra att jag inte är emot orgasm, utan bara lite ledsen över att folk lägger så stor vikt vid den.
Tack och hej!
Tack och hej!
Prestation och utseende
För ett tag sedan pratade jag med min syster om vad jag kan skriva om här på bloggen (eftersom alla bra idéer har en tendens att försvinna när jag väl sätter mig för att skriva ner dem), och hon nämnde "Hur det är mer press på killars prestation när man har sex, och jämföra med tjejer och utseende." Jag tycker att det var ett bra ämne, så det är naturligtvis det som detta inlägg blir dedikerat till.
Jag skulle egentligen säga att prestation och utseende gäller precis lika mycket för killar och tjejer. Medan killar oroar sig för sexpack och huruvida tjejer blir avtända (eller i värsta fall skrattar (vilket vi inte gör, i alla fall inte supermajoriteten)) på sneda snoppar, så oroar sig tjejer över bröst, mage, lår och i vissa fall hur killen kommer reagera på ens underliv som det så vackert heter (ja herregud vad vi oroar oss för en massa skit egentligen!). Varken killar eller tjejer borde ora sig så mycket somni vi gör. Har man kommit till det läge där man har sex, så är det väl troligast att det är i ett scenario av tre:
1. Man är kära i varandra och ska ha sex för första gången.
2. Man känner bara för att ha sex och drar hem en främling.
3. Man har kommit överens om med en annan människa att man ska bli kk.
I det första scenariot så tror jag inte att kroppen spelar någon större roll längre, om det är så att man varit tillsammans ett tag och ändå på någon nivå väntat. Är man kär i människan så är det nog bara så att man vill "ha skönt" (jag kommer inte på en bättre beskrivning av det jag menar) med den människan, oberoende av hur den andre ser ut. Om den andre ryggar tillbaka och börjar kräkas, ja då... vet jag inte riktigt vad man ska göra, men det är ju uppenbarligen inte dig det är fel på i det läget. Hen (eftersom jag är för lat för att skriva han/hon) kanske har fått en matförgiftning eller något. Om detta upprepar sig kanske man dock ska börja tänka på om det är en själv som är problemet (men låt för allt i världen inte människor hacka ner på dig!). Om man älskar människan på riktigt så borde det fysiska inte spela så jättestor roll; även om jag anser att man i ett förhållande ändå "borde" finna varandra attraktiva.
Det andra scenariot är för mig ett sådant där man verkligen inte bryr sig om utseende, den man har fått med hem har man fått med liksom. Sen kanske det kan vara så att man har varit petig när man valt ut vem man ska ligga med just den kvällen, men om man väl kommer hem och upptäcker att det inte är den typ av människokropp man tänder på så är det väl ändå bara att köra, eller? Jag vet ju såklart inte eftersom jag dels aldrig haft ett one-night-stand och dels aldrig egentligen varit ute. Det jag menar är att har man väl fått en fisk på kroken så är det ju inte så att man tar upp den, tänker att man egentligen skulle velat ha en annan, och så släpper man tillbaka den i vattnet. Nej, har man fått med en villig människa hem så tror jag inte att man bryr sig. Då är det inte människan man vill åt, utan sexet (som ju kan vara hur jävla bra som helst med någon man innan trodde det skulle vara skitkasst med). I detta läge finns det helt enkelt inte heller något att frukta. Finns det det, så är man inte tillräckligt full.
Jag är inte 100% säker på att jag tror på kk-förhållanden. Jag tror att det kan vara farligt att leka med sex och känslor, men det är klart, om det är de två rätta människorna så kan det ju bli hur najs som helst! Hursomhelst, så tvekar jag på att utseendet egentligen spelar någon roll här heller. Precis som med ett one-night-stand så är det ju sexet man vill ha och inte ett förhållande. Är sexet bra och man inte låter känslorna ta över så kan det bara bli hur bra som helst! Det blir ju lite som ett one-night-stand fast flera gånger om, och med samma människa. Märker man att det inte funkar eller det inte känns bekvämt och bra, så är det ju bara att lägga av. Lätt som en plätt!
När det gäller prestation så tror jag att man antar att killarna tycker att det är jobbigare än vad tjejerna gör eftersom det är de som gör det mesta jobbet (om man kör typ missionären); dels ska de hålla på och röra sig hela tiden, och samtidigt ska de gör det skönt för tjejen, det blir ju ett jäkla arbete. Men! Det finns ett läge i sexet där tjejen kan bli beskriven som en "död fisk". Alltså, att hon inte gör ett skit utan bara ligger där och tar emot. Dit vill man inte komma. Dit skulle jag tro att ingen vill komma. Det blir ju nästan som att man inte är den del av sexet, utan bara en typ av bihang till det. Alltså måste tjejen på bästa sätt också röra sig hela tiden (även om det inte blir lika jobbigt om man är på rygg) för att inte jämföras med ett livslöst ryggradsdjur.
Summan av denna kardemumma skulle jag vilja säga är att man inte ska bry sig så jävla mycket, och bara njuta! Det är ändå så att den eller de du har sex med (oftast) fokuserar precis lika mycket på sig själva som du gör, och därför inte hinner lägga varken energi eller tid på att uppfatta alla dina så kallade fel och skavanker. När det kommer till prestationen så tror jag på att man bara måste vara bekväma med varandra. Kommer man till den punkten så löser sig resten.
Jag skulle egentligen säga att prestation och utseende gäller precis lika mycket för killar och tjejer. Medan killar oroar sig för sexpack och huruvida tjejer blir avtända (eller i värsta fall skrattar (vilket vi inte gör, i alla fall inte supermajoriteten)) på sneda snoppar, så oroar sig tjejer över bröst, mage, lår och i vissa fall hur killen kommer reagera på ens underliv som det så vackert heter (ja herregud vad vi oroar oss för en massa skit egentligen!). Varken killar eller tjejer borde ora sig så mycket som
1. Man är kära i varandra och ska ha sex för första gången.
2. Man känner bara för att ha sex och drar hem en främling.
3. Man har kommit överens om med en annan människa att man ska bli kk.
I det första scenariot så tror jag inte att kroppen spelar någon större roll längre, om det är så att man varit tillsammans ett tag och ändå på någon nivå väntat. Är man kär i människan så är det nog bara så att man vill "ha skönt" (jag kommer inte på en bättre beskrivning av det jag menar) med den människan, oberoende av hur den andre ser ut. Om den andre ryggar tillbaka och börjar kräkas, ja då... vet jag inte riktigt vad man ska göra, men det är ju uppenbarligen inte dig det är fel på i det läget. Hen (eftersom jag är för lat för att skriva han/hon) kanske har fått en matförgiftning eller något. Om detta upprepar sig kanske man dock ska börja tänka på om det är en själv som är problemet (men låt för allt i världen inte människor hacka ner på dig!). Om man älskar människan på riktigt så borde det fysiska inte spela så jättestor roll; även om jag anser att man i ett förhållande ändå "borde" finna varandra attraktiva.
Det andra scenariot är för mig ett sådant där man verkligen inte bryr sig om utseende, den man har fått med hem har man fått med liksom. Sen kanske det kan vara så att man har varit petig när man valt ut vem man ska ligga med just den kvällen, men om man väl kommer hem och upptäcker att det inte är den typ av människokropp man tänder på så är det väl ändå bara att köra, eller? Jag vet ju såklart inte eftersom jag dels aldrig haft ett one-night-stand och dels aldrig egentligen varit ute. Det jag menar är att har man väl fått en fisk på kroken så är det ju inte så att man tar upp den, tänker att man egentligen skulle velat ha en annan, och så släpper man tillbaka den i vattnet. Nej, har man fått med en villig människa hem så tror jag inte att man bryr sig. Då är det inte människan man vill åt, utan sexet (som ju kan vara hur jävla bra som helst med någon man innan trodde det skulle vara skitkasst med). I detta läge finns det helt enkelt inte heller något att frukta. Finns det det, så är man inte tillräckligt full.
Jag är inte 100% säker på att jag tror på kk-förhållanden. Jag tror att det kan vara farligt att leka med sex och känslor, men det är klart, om det är de två rätta människorna så kan det ju bli hur najs som helst! Hursomhelst, så tvekar jag på att utseendet egentligen spelar någon roll här heller. Precis som med ett one-night-stand så är det ju sexet man vill ha och inte ett förhållande. Är sexet bra och man inte låter känslorna ta över så kan det bara bli hur bra som helst! Det blir ju lite som ett one-night-stand fast flera gånger om, och med samma människa. Märker man att det inte funkar eller det inte känns bekvämt och bra, så är det ju bara att lägga av. Lätt som en plätt!
När det gäller prestation så tror jag att man antar att killarna tycker att det är jobbigare än vad tjejerna gör eftersom det är de som gör det mesta jobbet (om man kör typ missionären); dels ska de hålla på och röra sig hela tiden, och samtidigt ska de gör det skönt för tjejen, det blir ju ett jäkla arbete. Men! Det finns ett läge i sexet där tjejen kan bli beskriven som en "död fisk". Alltså, att hon inte gör ett skit utan bara ligger där och tar emot. Dit vill man inte komma. Dit skulle jag tro att ingen vill komma. Det blir ju nästan som att man inte är den del av sexet, utan bara en typ av bihang till det. Alltså måste tjejen på bästa sätt också röra sig hela tiden (även om det inte blir lika jobbigt om man är på rygg) för att inte jämföras med ett livslöst ryggradsdjur.
Summan av denna kardemumma skulle jag vilja säga är att man inte ska bry sig så jävla mycket, och bara njuta! Det är ändå så att den eller de du har sex med (oftast) fokuserar precis lika mycket på sig själva som du gör, och därför inte hinner lägga varken energi eller tid på att uppfatta alla dina så kallade fel och skavanker. När det kommer till prestationen så tror jag på att man bara måste vara bekväma med varandra. Kommer man till den punkten så löser sig resten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)