Mina kvällstankar har tillägnats storasyskon, småsyskon och hur en pojkes känsloliv utvecklas beroende på var han står i syskonskaran i förhållande till en syster.
Min teori är högst personlig och baserad på egna observationer; detta är alltså en extrem generalisering och det behöver inte finnas någon som helst sanning bakom följande exempel. (Det kändes som en fin och klinisk mening som gör att ni inte behöver bli förbannade om ni tycker att jag har fel.) Jag har flera exempel som skulle stödja mina tankegångar, men jag tänker bara använda mig av min älskade broder, så det kommer finnas en mängd generaliseringar. Och till sist, ta det med en nypa salt, så att era hjärnor inte börjar koka om det här skulle vara ett ämne som upprör er med genustänk.
Jag tror att min bror har fått en bra start på känslolivet genom att ha en storasyster. Han har lärt sig att respektera flickor, tjejer, kvinnor och damer (även om han kanske inte vill erkänna det; kvinnor ska ju trots allt bara synas, men inte höras), och jag tror att jag har en del med det att göra. Jag tänker inte försöka glorifiera mig själv (man vill ju inte skryta öppet liksom, hehe), utan ser bara oss som ett exempel (även om det råkar vara sant... enligt min mening). Självklart spelar det roll hur systern i fråga beter sig, men jag tror att generellt så blir en pojke mindre macho om han har en storasyster, jämfört med en storebror som i alla fall jag tänker att han hela tiden kommer jämföra sig med. Sen kanske det också är så att eftersom kvinnor är mer tillåtna att visa känslor så visar en storasyster mer känslor än en storebror. På så sätt skulle då en lillebror lära sig bättre att hantera både sina egna, och andras, känslor i en storasysters sällskap. (Jag är medveten om att det låter väldigt "storasyster agerar mamma och uppfostrar sin lillebror", men det är inte den slutsatsen jag försöker komma till.) Jag tror att en pojke blir mer ödmjuk med en storasyster, och att han vågar visa sina känslor mer. Därigenom tror jag att de blir bättre pojkvänner - oavsett sexualitet. Han har lärt sig hur man behandlar och respekterar andra människor på ett vettigt sätt.
Sen kan man ju vända på den och se vad som händer med en pojke som är storebror till en lillasyster. Jag tror att han blir mer beskyddande, med visar nödvändigtvis inte lika mycket känslor som med en storasyster. I det här läget tror jag att det finns två olika scenarion; antingen tröstar han lillasystern och visar att han bryr sig och låter hennes känslor skena iväg, och tycker att det är okej, eller så låter han systern bara veta att han finns där som hennes krigare och visar inga känslor. Detta kan dock även funka för en lillebror, men där tror jag att känslor är mer vanligt förekommande.
Detta resonemang gör att jag tycker att det är en aningen skum prioritering när man hellre vill ha en pojke först, och sedan en lillasyster som storebrorn "kan skydda". Då skulle man alltså, enligt min teori, välja en krigare istället för en pojke med känslor (om detta nu blir fallet med storebrorn). Det ultimata för en pojke tror jag är en syskonskara med flicka-pojke-flicka. Då kan pojken både "få lära sig känslor" och att försvara sin lillasyster.
Självklart kan dock även en lillebror bli en krigare. Jag kommer ihåg att det var en pojke i min klass när jag gick i andra eller tredje klass som hade varit dum mot mig till den punkt då jag faktiskt grät över det; då sa min älskade bror att han skulle samla ihop sin klass och spöa ner den här killen. Kan avslöja att det inte blev så, men bara att han hade haft tanken ser jag som en beskyddande handling. Söta, bästa bror!
Med detta sagt, så finns det i det här fallet - precis som alla andra - både undantag och fall där det är helt omvänt; storasystrar som beter sig som skit, och storebröder som är riktiga hjältar! Som den här storebrorn till exempel. Han försvarar sin lillebror när pappan blir förbannad över en lila Xbox-kontroll. Power to him!!
Har ni några andra idéer eller invändningar, så får ni gärna komma med dem!
Visar inlägg med etikett Kärlek. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kärlek. Visa alla inlägg
torsdag 9 februari 2012
tisdag 1 november 2011
Det bra och Det dåliga
Jag har tänkt lite på en sak, om relationer. Hur mycket av tiden behöver egentligen vara "bra" för att man ska stanna i ett förhållande? Jag tänker att det nog måste vara i alla fall 80% bra. Tid som gör mig lycklig liksom, annars kan det vara. 75% skulle väl vara okej också, kanske, but from there it's all downhill. Det kanske låter aningen bortskämt, men jag tycker verkligen att det ska vara så att man får energi av ett förhållande, istället för att det tröttar ut en, och ska jag spendera en av tre dagar till att bråka, då kan det fan vara! När man lägger upp det sådär ändrar jag mig nästan till 90%... Jag vill inte ens bråka en gång i veckan. Det svåra med detta är nog att märka av när det börjar gränsa till de 25% av dålig tid; när relationen tar mer än den ger.
Jag tänker på mitt och Giovannis förhållande och hur stor del som är bra tid, och hur mycket som är dålig tid. Det är ju rätt svårt i och med att även om vi precis firade vår 1-årsdag, så har vi bara haft fysisk kontakt i en dryg månad. Men man kan ju inte gärna räkna det som att vi bara har haft en tolftedels bra tid, för att vi har varit ifrån varandra i totalt elva. Vi började skypa i början av december förra året, så ~330 dagar sedan. Tar man bort de 41 dagar vi setts, så har man 289 kvar. Sedan har det såklart varit en massa dagar när vi inte har haft tid till att sitta och le mot varandra som fån genom webkamerorna. Så... 220 dagar med Skype, kanske?
Det är extremt frustrerande att sitta och titta på den människa man så hemskt gärna vill vara med och hålla om. Att veta precis hur det känns, och hur det får en att känna, men det går inte. Han är 700 mil bort, och att kramas är omöjligt. Man längtar och längtar och längtar och längtar, och blir förbannad. På att det ska behöva vara såhär. Men så när man väl står framför varandra på flygplatsen och är påväg att omfamna varandra, så försvinner allt sånt, för det är värt det. De bra känslorna tar över totalt. Lite som att när man är ifrån varandra, den tiden existerar inte längre - som att vi alltid är med varandra. Det är rätt skumt egentligen, hur det funkar.
Jag tror att mitt och Giovannis förhållande har <1% dålig tid. På riktigt, så tror jag att det är så. På ett år får jag då sakna honom tills jag gråter i 3,65 dagar, 87,6 timmar, och det gör jag inte. Saknaden är det egentligen enda negativa. Det och när vi "bråkade" om hur mycket smör vi skulle steka köttbullar i för att det skulle räcka till sås, haha! Det är det enda jag kan komma ihåg som vi någonsin har haft ett gräl om. Om det ens räknas som gräl. Största dispyten kanske.
Även om jag tror att det kan vara svårt att märka av när ens förhållande börjar gå mot att det tar mer än det ger, så är det nog samtidigt rätt svårt att inse när det är en själv som gör att detta sker. När man förvandlas till en människa som letar efter saker att klaga på. När man mår dåligt i sitt förhållande och inte vill att det ska vara en själv, så man försöker hitta motiv till att det skulle vara den andra parten det är fel på.
Communication is key.
Jag tänker på mitt och Giovannis förhållande och hur stor del som är bra tid, och hur mycket som är dålig tid. Det är ju rätt svårt i och med att även om vi precis firade vår 1-årsdag, så har vi bara haft fysisk kontakt i en dryg månad. Men man kan ju inte gärna räkna det som att vi bara har haft en tolftedels bra tid, för att vi har varit ifrån varandra i totalt elva. Vi började skypa i början av december förra året, så ~330 dagar sedan. Tar man bort de 41 dagar vi setts, så har man 289 kvar. Sedan har det såklart varit en massa dagar när vi inte har haft tid till att sitta och le mot varandra som fån genom webkamerorna. Så... 220 dagar med Skype, kanske?
Det är extremt frustrerande att sitta och titta på den människa man så hemskt gärna vill vara med och hålla om. Att veta precis hur det känns, och hur det får en att känna, men det går inte. Han är 700 mil bort, och att kramas är omöjligt. Man längtar och längtar och längtar och längtar, och blir förbannad. På att det ska behöva vara såhär. Men så när man väl står framför varandra på flygplatsen och är påväg att omfamna varandra, så försvinner allt sånt, för det är värt det. De bra känslorna tar över totalt. Lite som att när man är ifrån varandra, den tiden existerar inte längre - som att vi alltid är med varandra. Det är rätt skumt egentligen, hur det funkar.
Jag tror att mitt och Giovannis förhållande har <1% dålig tid. På riktigt, så tror jag att det är så. På ett år får jag då sakna honom tills jag gråter i 3,65 dagar, 87,6 timmar, och det gör jag inte. Saknaden är det egentligen enda negativa. Det och när vi "bråkade" om hur mycket smör vi skulle steka köttbullar i för att det skulle räcka till sås, haha! Det är det enda jag kan komma ihåg som vi någonsin har haft ett gräl om. Om det ens räknas som gräl. Största dispyten kanske.
Även om jag tror att det kan vara svårt att märka av när ens förhållande börjar gå mot att det tar mer än det ger, så är det nog samtidigt rätt svårt att inse när det är en själv som gör att detta sker. När man förvandlas till en människa som letar efter saker att klaga på. När man mår dåligt i sitt förhållande och inte vill att det ska vara en själv, så man försöker hitta motiv till att det skulle vara den andra parten det är fel på.
Communication is key.
lördag 22 oktober 2011
Anniversary
Så har det gått ett år med min käre pojkvän. Det känns helt sjukt. Faktiskt, helt fullständigt jättekonstigt att jag ens har en pojkvän, haha! Eller det konstigaste är nog att jag är en flickvän, inte att jag har pojkvän. Hur det nu hänger ihop... Jag känner väl inte riktigt att jag är flickvänsmaterial. Jag är mer utav en bro. (Som i... inte träbro, haha!) Men någon gång måste väl någon ta... ner en från himmelen, tänkte jag säga, men det är väl snarare så att jag har höjts till skyarna, för att jag är så kär.
Jag kan tänka mig att det finns någon där ute som är nyfiken på hur det hela gick till. Här kommer därför några utdrag från de tre meddelanden som på något sätt... Klargjorde det hela. ('Klargjorde' låter så hemskt oromantiskt, men jag kan inte komma på något bättre.)
G: "I really like you Rebecca, and I don't know HOW I got lucky enough to meet someone like you. :')"
R: "I've realized that I'm trying to convince myself not to fall for you (since you're a freaking bazillon miles away :(). The problem is; I think I'm about to fail..."
G: "I tried to tell myself the same thing, but as I got to know you more and more, it was replaced by "I don't care how far away she is." Although I can tell you I've fallen pretty hard already, I understand the position you're in."
R: "You have no idea how happy you make me. I've failed. Completely."
Jag har nog aldrig lett så stort, någonsin. Jag blev både uppspelt och lugn, på samma gång. Han tyckte om mig tillbaka. Att sånt ens var möjligt visste ju inte jag; det har alltid varit så att det antingen har varit jag eller någon annan som varit kär, men den andre har inte besvarat det. Världens skönaste känsla. Jävlar, vad lycklig Giovanni gör mig!
Några, eller många (jag vet inte var gränsen går), är aningen förundrade över hur det kan ha gått ett år, när vi inte träffades för första gången förrän i april. Det skall jag nu berätta för er så att eventuella frågetecken suddas ut. Vi kände båda två att vi var kära långt innan vi faktiskt träffades, och det skulle vara så konstigt att bara välja ett randomdatum mitt i alltihop, så vi valde att ta dagen då vi sa till varandra att vi var kära i den andre. Ett alldeles utmärkt datum. Som min far sa så är ju huvudsaken att vi har ett datum som vi "trivs" med, och det skulle vara den 22 oktober 2010, så då fick det bli det. Frågor på det?
Lägger ut superinlägget kl. 18, så var beredda..!
Jag kan tänka mig att det finns någon där ute som är nyfiken på hur det hela gick till. Här kommer därför några utdrag från de tre meddelanden som på något sätt... Klargjorde det hela. ('Klargjorde' låter så hemskt oromantiskt, men jag kan inte komma på något bättre.)
G: "I really like you Rebecca, and I don't know HOW I got lucky enough to meet someone like you. :')"
R: "I've realized that I'm trying to convince myself not to fall for you (since you're a freaking bazillon miles away :(). The problem is; I think I'm about to fail..."
G: "I tried to tell myself the same thing, but as I got to know you more and more, it was replaced by "I don't care how far away she is." Although I can tell you I've fallen pretty hard already, I understand the position you're in."
R: "You have no idea how happy you make me. I've failed. Completely."
Jag har nog aldrig lett så stort, någonsin. Jag blev både uppspelt och lugn, på samma gång. Han tyckte om mig tillbaka. Att sånt ens var möjligt visste ju inte jag; det har alltid varit så att det antingen har varit jag eller någon annan som varit kär, men den andre har inte besvarat det. Världens skönaste känsla. Jävlar, vad lycklig Giovanni gör mig!
Några, eller många (jag vet inte var gränsen går), är aningen förundrade över hur det kan ha gått ett år, när vi inte träffades för första gången förrän i april. Det skall jag nu berätta för er så att eventuella frågetecken suddas ut. Vi kände båda två att vi var kära långt innan vi faktiskt träffades, och det skulle vara så konstigt att bara välja ett randomdatum mitt i alltihop, så vi valde att ta dagen då vi sa till varandra att vi var kära i den andre. Ett alldeles utmärkt datum. Som min far sa så är ju huvudsaken att vi har ett datum som vi "trivs" med, och det skulle vara den 22 oktober 2010, så då fick det bli det. Frågor på det?
Lägger ut superinlägget kl. 18, så var beredda..!
lördag 15 oktober 2011
Konsten att vara sig själv
Förra våren vad jag kär. I en människa (crazy!). (Jag tänker inte säga vem, men han är lång, brunhårig och vacker (men tycker inte det själv för han är dum i huvudet), och gick i min gymnasieklass.) Jag tänkte redan då på hur man ska göra om man känner att man i kär i någon som kanske inte skulle uppskatta den man är (det inlägget hittar ni här). Att jag tjötar på som en galning, och att det kanske inte är uppskattat.
Jag har alltid känt att jag har oerhört lätt för att skaffa pojk-vänner, men inte pojkvänner, och detta gjorde ju självklart att jag (som den filosof jag är) började tänka på om det var mig det var fel på. Att prata är en av mina starka sidor, jag kan prata med mer eller mindre vem som helst om vad som helst. Men att flörta... Det kan jag inte påstå är en av mina starka sidor. Jag är liksom mer av en bro, som Soheil så fint uttrycker det, och det är jag nöjd med. Jag gillar killar, och det känns bra när killar gillar mig.
Men! När man är i tonåren och hormonerna flödar (och man dessutom har en tendens för att bli kär alldeles för enkelt...) så börjar man lätt tänka på om det skulle vara värt att ändra på sig för att den man är kär i ska bli kär i en själv. Som jag tydligt påpekar i den äldre texten så är svaret ett rungande nej. Man ska aldrig ändra på sig själv, för om den man vill ska bli kär i en inte tycker om den man är, hur fasiken har man tänkt att förhållandet ska hålla?? Jag vet inte vad det skulle ta för att jag skulle ändra på den jag är för någon annan. Om det ens är möjligt. Jag tvekar på det. Jag är nöjd med mig, och det kan ingen ta ifrån mig. Det hemska börjar ju när någon annan börjar krama om en som en sliskig anakonda och kväva ens riktiga jag.
Jag skrev också om att jag nog pratar för mycket. Den tanken växte enbart på att mina kära väninnor inte pratade lika mycket som jag. Att jag ibland blev nertystad av vissa (nästan enbart killar) för att de tyckte att jag babblade på för mycket. Till min räddning kom då Julia, som kommenterade följande: "Dessutom kan jag tillägga att det finns flera stycken som pratar mer än du, men det ses som normalt bara för att dessa människor är... ja, just det, MÄN! HAHAHA! (vet ej riktigt vad det skrattet hade för funktion) så man kan säga att varenda gång du öppnar munnen så för du en kamp för alla kvinnor på denna jord, vilket såklart är rätt så beundransvärt." Det var inte förrän då som jag insåg att hälften av killarna i klassen pratade precis lika mycket som jag, men eftersom jag var den enda tjejen som tog lika mycket plats som de, kände jag att jag klev utanför ramen (som också har kommit att bli lite av min specialitet). Tog lite för mycket plats, pratade lite för mycket, betedde mig inte som alla andra. Jag kan hålla med om att jag ibland bara babblade på, blev högljud, men so what?! Får killarna ta plats och skrika och gapa, så måste ju jag också få det! Bara för att jag inte har en snopp mellan benen så ska jag hålla käften? Inte ta lika mycket plats? Bullshit, det är vad jag kallar sånt. Det kan hoppa upp och ta sig någonstans.
På något underligt sätt har jag nu hittat en människa som är kär i mig tillbaks, och som inte har några problem med att jag ibland kan babbla på (vilket dock inte har hänt så ofta... än). Jag vet inte hur det hände, men jag är oerhört tacksam för det, för nu slipper jag fundera på om jag ska ändra på mig eller inte. Inte är svaret, om ni... inte hängde med på det... Och det tycker inte jag att ni ska göra heller. Ni ska hitta någon som tycker om er för den ni är, och som inte kväver er. Ni är bra som ni är och förtjänar det bästa. Punkt och slut.
Jag har alltid känt att jag har oerhört lätt för att skaffa pojk-vänner, men inte pojkvänner, och detta gjorde ju självklart att jag (som den filosof jag är) började tänka på om det var mig det var fel på. Att prata är en av mina starka sidor, jag kan prata med mer eller mindre vem som helst om vad som helst. Men att flörta... Det kan jag inte påstå är en av mina starka sidor. Jag är liksom mer av en bro, som Soheil så fint uttrycker det, och det är jag nöjd med. Jag gillar killar, och det känns bra när killar gillar mig.
Men! När man är i tonåren och hormonerna flödar (och man dessutom har en tendens för att bli kär alldeles för enkelt...) så börjar man lätt tänka på om det skulle vara värt att ändra på sig för att den man är kär i ska bli kär i en själv. Som jag tydligt påpekar i den äldre texten så är svaret ett rungande nej. Man ska aldrig ändra på sig själv, för om den man vill ska bli kär i en inte tycker om den man är, hur fasiken har man tänkt att förhållandet ska hålla?? Jag vet inte vad det skulle ta för att jag skulle ändra på den jag är för någon annan. Om det ens är möjligt. Jag tvekar på det. Jag är nöjd med mig, och det kan ingen ta ifrån mig. Det hemska börjar ju när någon annan börjar krama om en som en sliskig anakonda och kväva ens riktiga jag.
Jag skrev också om att jag nog pratar för mycket. Den tanken växte enbart på att mina kära väninnor inte pratade lika mycket som jag. Att jag ibland blev nertystad av vissa (nästan enbart killar) för att de tyckte att jag babblade på för mycket. Till min räddning kom då Julia, som kommenterade följande: "Dessutom kan jag tillägga att det finns flera stycken som pratar mer än du, men det ses som normalt bara för att dessa människor är... ja, just det, MÄN! HAHAHA! (vet ej riktigt vad det skrattet hade för funktion) så man kan säga att varenda gång du öppnar munnen så för du en kamp för alla kvinnor på denna jord, vilket såklart är rätt så beundransvärt." Det var inte förrän då som jag insåg att hälften av killarna i klassen pratade precis lika mycket som jag, men eftersom jag var den enda tjejen som tog lika mycket plats som de, kände jag att jag klev utanför ramen (som också har kommit att bli lite av min specialitet). Tog lite för mycket plats, pratade lite för mycket, betedde mig inte som alla andra. Jag kan hålla med om att jag ibland bara babblade på, blev högljud, men so what?! Får killarna ta plats och skrika och gapa, så måste ju jag också få det! Bara för att jag inte har en snopp mellan benen så ska jag hålla käften? Inte ta lika mycket plats? Bullshit, det är vad jag kallar sånt. Det kan hoppa upp och ta sig någonstans.
På något underligt sätt har jag nu hittat en människa som är kär i mig tillbaks, och som inte har några problem med att jag ibland kan babbla på (vilket dock inte har hänt så ofta... än). Jag vet inte hur det hände, men jag är oerhört tacksam för det, för nu slipper jag fundera på om jag ska ändra på mig eller inte. Inte är svaret, om ni... inte hängde med på det... Och det tycker inte jag att ni ska göra heller. Ni ska hitta någon som tycker om er för den ni är, och som inte kväver er. Ni är bra som ni är och förtjänar det bästa. Punkt och slut.
lördag 8 oktober 2011
Årsdag
Den 22 oktober har jag och Giovanni årsdag. Under denna dag kommer det därför dyka upp ett lååångt inlägg om något underbart.
Håll utkik!
Håll utkik!
onsdag 5 oktober 2011
Worth the wait
Jag läste precis det här inlägget på Le Love, och jag kände bara att jävlar vad den här människa beskriver precis hur det känns att vara i ett långdistansförhållande! Att känna att det gör så jävla ont när man skiljs, men att alla sekunder av smärtsam längtan är värt det. Det som i dels att man vet/känner/tror/hoppas att man en dag kommer vara tillsammans för evigt, vakna upp bredvid den man älskar varje morgon; dels när man ser varandra igen och känner en känsla av att vara hel igen. Hon skriver så vackert och härligt realistiskt, jag kan inte bestämma mig för om jag ska skratta eller gråta.
Jag känner bara en känsla just nu: Fy fan, vad jag älskar Giovanni!!!
Det är nästan så att det gör ont.
Jag känner bara en känsla just nu: Fy fan, vad jag älskar Giovanni!!!
Det är nästan så att det gör ont.
måndag 3 oktober 2011
Kärlek och ljus
I förra veckan liknade jag ett förhållande vid en glödlampa, på tre sätt.
1. När ett förhållande går bra är det ljus och varmt och härligt och man ser allt klart.
2. När ett förhållande istället är riktigt dåligt känner man sig vilse, allt är mörkt och man är nästan blind. Och rädd för allt. Man börjar inbilla sig saker som inte existerar.
3. Om man tänker en dimmereffekt på ett förhållande så är det som att när man sänker ljuset sakta, och det bara går utför, så märker man inte av det direkt. Man vänjer sig vid att det blir mörkare och att inte se saker så som de faktiskt är.
Det var dagens (eller förra veckans) djupa tanke.
Tack för mig.
1. När ett förhållande går bra är det ljus och varmt och härligt och man ser allt klart.
2. När ett förhållande istället är riktigt dåligt känner man sig vilse, allt är mörkt och man är nästan blind. Och rädd för allt. Man börjar inbilla sig saker som inte existerar.
3. Om man tänker en dimmereffekt på ett förhållande så är det som att när man sänker ljuset sakta, och det bara går utför, så märker man inte av det direkt. Man vänjer sig vid att det blir mörkare och att inte se saker så som de faktiskt är.
Det var dagens (eller förra veckans) djupa tanke.
Tack för mig.
söndag 2 oktober 2011
Unga tankar om kärleksrasism
Ibland blir jag lite ledsen när jag tänker tillbaka på tankar jag hade när jag var liten.
Jag var runt 10 och kär i en pojke med brunt hår och bruna ögon. Ni anar inte hur mycket jag försökte övertala mig själv om att man visst kunde vara tillsammans om tjejen hade blondt hår, och killen brunt. Jag lovar, jag var så sjukt oroad över detta att jag mådde riktigt dåligt! Som att det skulle finnas någon speciell hårfärgsrasism inom kärlek. Att man enbart ska dras till människor med samma hårfärg som en själv.
Mina tankar om anledningen till varför jag tänkte så är nog för att det var mycket så på film; kanske? Anastasia och Aladdin var två av mina favoritfilmer, och där hade de minsann samma hårfärg! Eller så var det för att både mamma och pappa, och många av grannföräldrarna hade samma hårfärg.
Nu är jag en blond (eller ja, ursprungligen i alla fall) och blåögd svensk som är tillsammans med en mörkhårig och brunögd amerikan. Tänk vad 10-åriga Rebecca hade sagt om det!
Jag var runt 10 och kär i en pojke med brunt hår och bruna ögon. Ni anar inte hur mycket jag försökte övertala mig själv om att man visst kunde vara tillsammans om tjejen hade blondt hår, och killen brunt. Jag lovar, jag var så sjukt oroad över detta att jag mådde riktigt dåligt! Som att det skulle finnas någon speciell hårfärgsrasism inom kärlek. Att man enbart ska dras till människor med samma hårfärg som en själv.
Mina tankar om anledningen till varför jag tänkte så är nog för att det var mycket så på film; kanske? Anastasia och Aladdin var två av mina favoritfilmer, och där hade de minsann samma hårfärg! Eller så var det för att både mamma och pappa, och många av grannföräldrarna hade samma hårfärg.
Nu är jag en blond (eller ja, ursprungligen i alla fall) och blåögd svensk som är tillsammans med en mörkhårig och brunögd amerikan. Tänk vad 10-åriga Rebecca hade sagt om det!
måndag 26 september 2011
Truths about love
Här kommer ett inlägg från min favoritkärleksblogg - Le Love.
-------------------------------------------
I've found there are very universal truths about love...
It will happen when you least expect it.
Like discovering something awful sounding/looking food tastes yummy, or that that taco you had a few hours ago gave you food poisoning.
Example, I joined a dating site looking for friends. Before you beat me to it let me say, “Who the hell joins a dating site looking for friends?!”
Well, this girl of course! *Points thumbs at self*
I’ve met a few people whom I’m now friends with from there. Then I decided to meet with this witty chap one day, and unbeknownst to me, I received a shiny new boyfriend! He came complete with such amenities and features like an education, operational brain, and good sense of humor. I lie to you not when I say he looked at me one night and said, ‘you’re so my girlfriend’, then we were a couple.
It felt like receiving a present you didn’t exactly want at Christmas, like a pair of socks or new underwear. Then you totally appreciate it, the next day or someday, when you realized your laundry is not clean or you wore holes through all your socks and undergarments. GREAT FEELING!
Despite trying, sometimes you can’t help who your heart attaches itself to.
Some women like Prada bags, some chicks dig Vera Bradley, others like hobo bags … personally I have a soft spot for ugly purses. I own one that looks like I pulled the wooly upholstery off a 70’s couch and lined the sides with metallic green material that must have been recycled from a pair of 80’s hooker platform boots.
The thing is we fall for who we fall. My MO is usually funny nerdy guys and chicks with a pompous streak. The mind is so sexy; too bad the ones I meet come with this complex! I’ve fallen for the good looking ones, the bigger ones, the shy ones, the ones with 10,000 holes in their face, jerks, clingers, dependents, independents, and people with more problems than a college calculus final. It just happens.
It’s hard to control the velocity and trajectory of love.
Even aerospace engineers screw up sometimes, and they went to school for this stuff. Google NASA goofs or mess-ups and you’ll see. If you can achieve control over this, you are probably the romantic emotions equivalent of an angry birds master.
Some of my relationships built over years, then faded slowly. Others were quick to ignite and burned out just as fast. My last relationship took a whole week after meeting to officially be a couple. It also went downhill quick too. Like I said, uncontrollable unless you are some sort of zen master.
Love can change.
Like Baskin Robin ice cream flavors, there are many types of love, and the flavors can change often! One minute it can be an intense all-consuming love, and the next minute it’s gone completely off the menu. It can switch between and from intense love, friendly love, deeply passionate love, caring love, devoted love, etc.
I also find that things always change after the ‘honeymoon’ period is over and you really get to know who you’ve fallen in love with. Sure, sometimes it’s good change. You realize you love the true person they are, and maybe you think how they organize their underwear by color, year, and make is really awesome ( Hey whatever rocks your socks! I won’t judge!). Other times you realize their personality and little quirks, like being berated for not decompressing all the air out of the bag of a loaf of bread, will drive you up a wall.
Love will change you.
Emotional connections with people affect who we are and how we act. It can make us a better person, and it can drag us down into a hole; thus turn us into something we want or don’t want to become. This can be both a conscious thing and sub conscious. That is the nature of the beast.
Remember what I said above about the bread? Yeah, it’s one that happened with an ex. I realized after a while I started to squeeze the air out of the bread bag to appease my partner. Sure this was a good habit, it really does help keep the bread fresh longer, but this carried over to other things too. I realized I was changing myself, and I eventually became someone I hated. It’s like that LCD sound system song, ‘I Can Change’. The guy basically falls in love with a person because of who they were, then realizes their partnership is dissolving, so he changes himself to make them fall in love, or stay in love with him.
Don’t get me wrong, I’ve gathered great hobbies, habits, lessons and insight into myself from love. Just make sure you define how love changes you.
Love brings both happiness and pain.
While love can be expressed through physical acts, Love is not physical, it’s emotional.
One night I got together with a girl just started dating. Oddly enough she wanted to exchange stories about scars. She pointed to one on her knee, and told me how her brother threw an authentic aboriginal boomerang at her. When it was my turn I pointed to a place on my arm.
She cried, “There isn’t a scar there!” I told her,” yes there is … but it’s not one you can see. “
I told her a memory from a past relationship that caused me pain and afterwards I explained to her that ,“ the most painful scars aren’t the ones you can’t see, they’re the emotional ones.”
Then she pointed to another spot without a scar and asked about that one. I told her the story of the first night she asked me on a date and how happy it made me feel to be wanted by this beautiful woman. So I said that, “ the same goes for happiness, we can see it physically expressed through actions but we can’t see the emotion. We can only walk around with these great memories and share them with others.”
Just remember, the memories we remember best are the ones attached to great emotion. I think that’s why love affects us so profoundly. We are human; we experience joy, laughter, sadness and hurt … but we heal, we move forward and we still love regardless. That is a wonderful thing.
Sometimes love is not enough.
Ever get to point in a relationship where you go, “ I love you but if I have to be around you one more second I’m going to do you bodily harm?” I’ve had a few of those … everyone has had those moments.
Love isn’t perfect, we will all have our bad days, drive each other crazy, and have disagreements. But when a relationship between two people goes bad, then sometimes love really isn’t enough.
Sometimes it hits you that the person you love may not feel the same for you, makes you unhappy, might cheat on you, prevent you from being you, hurts you in anyway continuously; despite how much you love them, you need to realize you might have to walk away. If the person you are with isn’t happy, or you are hurting them more by being with them, then sometimes you need to let them go as well.
I loved a man very much, and he loved me as well. Sure, he was kind, fun, smart, someone I enjoyed hanging out with, but things just started to fall apart. I wasn’t happy, I wasn’t me. I got tired of trying to make things work. So one day, enough was enough. It hurt, sometimes it still does.
Walking away from someone you love hurts. Sometimes letting go of someone one who loves you hurts too. You’ve got to do what’s best for you, and sometimes them. Love can be as easy as holding a hand, and kissing someone goodnight. It also can be as hard as walking away knowing your heart only beats for them.
Love is more than just a romantic relationship.
I bet you there is something out there you love that’s not just a partner, a boyfriend, a girlfriend. It can be the job you do, a hobby, a friend, a pet, a child, maybe you love collecting stuffed llamas ( who am I to say what you do or don't love). The Greeks had names for the different types of love, because love isn’t confined to just one definition or situation.
I love art, I love socializing with others, I love traveling, I love Ben and Jerry’s (ok maybe not love it but like it a lot!). I say love because these are things so deeply embedded in me … I just don’t like them, I really do love them with about as much and most times more than a partner. This is the type of love that is life devotion, and makes you who you are.
At the end of the day, we may lose a romantic partner or we may find one, but remember there are other things and people you love. The most important love of your life you’ll ever have is love for yourself. Love you.
And accept that love is.
-Eeka
-------------------------------------------
I've found there are very universal truths about love...
It will happen when you least expect it.
Like discovering something awful sounding/looking food tastes yummy, or that that taco you had a few hours ago gave you food poisoning.
Example, I joined a dating site looking for friends. Before you beat me to it let me say, “Who the hell joins a dating site looking for friends?!”
Well, this girl of course! *Points thumbs at self*
I’ve met a few people whom I’m now friends with from there. Then I decided to meet with this witty chap one day, and unbeknownst to me, I received a shiny new boyfriend! He came complete with such amenities and features like an education, operational brain, and good sense of humor. I lie to you not when I say he looked at me one night and said, ‘you’re so my girlfriend’, then we were a couple.
It felt like receiving a present you didn’t exactly want at Christmas, like a pair of socks or new underwear. Then you totally appreciate it, the next day or someday, when you realized your laundry is not clean or you wore holes through all your socks and undergarments. GREAT FEELING!
Despite trying, sometimes you can’t help who your heart attaches itself to.
Some women like Prada bags, some chicks dig Vera Bradley, others like hobo bags … personally I have a soft spot for ugly purses. I own one that looks like I pulled the wooly upholstery off a 70’s couch and lined the sides with metallic green material that must have been recycled from a pair of 80’s hooker platform boots.
The thing is we fall for who we fall. My MO is usually funny nerdy guys and chicks with a pompous streak. The mind is so sexy; too bad the ones I meet come with this complex! I’ve fallen for the good looking ones, the bigger ones, the shy ones, the ones with 10,000 holes in their face, jerks, clingers, dependents, independents, and people with more problems than a college calculus final. It just happens.
It’s hard to control the velocity and trajectory of love.
Even aerospace engineers screw up sometimes, and they went to school for this stuff. Google NASA goofs or mess-ups and you’ll see. If you can achieve control over this, you are probably the romantic emotions equivalent of an angry birds master.
Some of my relationships built over years, then faded slowly. Others were quick to ignite and burned out just as fast. My last relationship took a whole week after meeting to officially be a couple. It also went downhill quick too. Like I said, uncontrollable unless you are some sort of zen master.
Love can change.
Like Baskin Robin ice cream flavors, there are many types of love, and the flavors can change often! One minute it can be an intense all-consuming love, and the next minute it’s gone completely off the menu. It can switch between and from intense love, friendly love, deeply passionate love, caring love, devoted love, etc.
I also find that things always change after the ‘honeymoon’ period is over and you really get to know who you’ve fallen in love with. Sure, sometimes it’s good change. You realize you love the true person they are, and maybe you think how they organize their underwear by color, year, and make is really awesome ( Hey whatever rocks your socks! I won’t judge!). Other times you realize their personality and little quirks, like being berated for not decompressing all the air out of the bag of a loaf of bread, will drive you up a wall.
Love will change you.
Emotional connections with people affect who we are and how we act. It can make us a better person, and it can drag us down into a hole; thus turn us into something we want or don’t want to become. This can be both a conscious thing and sub conscious. That is the nature of the beast.
Remember what I said above about the bread? Yeah, it’s one that happened with an ex. I realized after a while I started to squeeze the air out of the bread bag to appease my partner. Sure this was a good habit, it really does help keep the bread fresh longer, but this carried over to other things too. I realized I was changing myself, and I eventually became someone I hated. It’s like that LCD sound system song, ‘I Can Change’. The guy basically falls in love with a person because of who they were, then realizes their partnership is dissolving, so he changes himself to make them fall in love, or stay in love with him.
Don’t get me wrong, I’ve gathered great hobbies, habits, lessons and insight into myself from love. Just make sure you define how love changes you.
Love brings both happiness and pain.
While love can be expressed through physical acts, Love is not physical, it’s emotional.
One night I got together with a girl just started dating. Oddly enough she wanted to exchange stories about scars. She pointed to one on her knee, and told me how her brother threw an authentic aboriginal boomerang at her. When it was my turn I pointed to a place on my arm.
She cried, “There isn’t a scar there!” I told her,” yes there is … but it’s not one you can see. “
I told her a memory from a past relationship that caused me pain and afterwards I explained to her that ,“ the most painful scars aren’t the ones you can’t see, they’re the emotional ones.”
Then she pointed to another spot without a scar and asked about that one. I told her the story of the first night she asked me on a date and how happy it made me feel to be wanted by this beautiful woman. So I said that, “ the same goes for happiness, we can see it physically expressed through actions but we can’t see the emotion. We can only walk around with these great memories and share them with others.”
Just remember, the memories we remember best are the ones attached to great emotion. I think that’s why love affects us so profoundly. We are human; we experience joy, laughter, sadness and hurt … but we heal, we move forward and we still love regardless. That is a wonderful thing.
Sometimes love is not enough.
Ever get to point in a relationship where you go, “ I love you but if I have to be around you one more second I’m going to do you bodily harm?” I’ve had a few of those … everyone has had those moments.
Love isn’t perfect, we will all have our bad days, drive each other crazy, and have disagreements. But when a relationship between two people goes bad, then sometimes love really isn’t enough.
Sometimes it hits you that the person you love may not feel the same for you, makes you unhappy, might cheat on you, prevent you from being you, hurts you in anyway continuously; despite how much you love them, you need to realize you might have to walk away. If the person you are with isn’t happy, or you are hurting them more by being with them, then sometimes you need to let them go as well.
I loved a man very much, and he loved me as well. Sure, he was kind, fun, smart, someone I enjoyed hanging out with, but things just started to fall apart. I wasn’t happy, I wasn’t me. I got tired of trying to make things work. So one day, enough was enough. It hurt, sometimes it still does.
Walking away from someone you love hurts. Sometimes letting go of someone one who loves you hurts too. You’ve got to do what’s best for you, and sometimes them. Love can be as easy as holding a hand, and kissing someone goodnight. It also can be as hard as walking away knowing your heart only beats for them.
Love is more than just a romantic relationship.
I bet you there is something out there you love that’s not just a partner, a boyfriend, a girlfriend. It can be the job you do, a hobby, a friend, a pet, a child, maybe you love collecting stuffed llamas ( who am I to say what you do or don't love). The Greeks had names for the different types of love, because love isn’t confined to just one definition or situation.
I love art, I love socializing with others, I love traveling, I love Ben and Jerry’s (ok maybe not love it but like it a lot!). I say love because these are things so deeply embedded in me … I just don’t like them, I really do love them with about as much and most times more than a partner. This is the type of love that is life devotion, and makes you who you are.
At the end of the day, we may lose a romantic partner or we may find one, but remember there are other things and people you love. The most important love of your life you’ll ever have is love for yourself. Love you.
And accept that love is.
-Eeka
lördag 24 september 2011
måndag 19 september 2011
Alla hjärtans dag
Jag känner att jag borde bryta mig ifrån den gamla bloggen lite grann, men det här kan inte hållas härifrån. Vad som hände på Alla Hjärtans Dag iår är det gulligaste och sötaste som någonsin har hänt mig den 14 februari.
Troligtvis kommer jag ju att vara i USA med min gubbelubb (jag borde börja kalla honom det, för det låter så extremt fult, nästan lite äckligt) den 14 februari 2012. Hur han hade tänkt att toppa det här nästa år vet jag inte. När han frågade vad jag ville ha sa jag att allt jag ville ha var honom, då sa han att det nog skulle bli svårt. Men, icke! Fy, vad mysigt det kommer bli! Förhoppningsvis kommer jag även vara där när jag fyller 20. Han får mycket att stå i, min lille gubbelubb.
Troligtvis kommer jag ju att vara i USA med min gubbelubb (jag borde börja kalla honom det, för det låter så extremt fult, nästan lite äckligt) den 14 februari 2012. Hur han hade tänkt att toppa det här nästa år vet jag inte. När han frågade vad jag ville ha sa jag att allt jag ville ha var honom, då sa han att det nog skulle bli svårt. Men, icke! Fy, vad mysigt det kommer bli! Förhoppningsvis kommer jag även vara där när jag fyller 20. Han får mycket att stå i, min lille gubbelubb.
Respons och tvek
När jag berättar om mitt och Giovannis förhållande för olika människor så blir jag alltid osäker på hur folk tar det. Det känns som att man antingen kan ta det som att vi verkligen älskar varandra på riktigt eftersom vi får det att funka trots att vi har 700 mil som skiljer oss åt, eller att vi inte gör det eftersom vi knappt träffas och då inte umgås lika mycket, vilket väl ändå är det som utgör ett förhållande?
Egentligen bryr jag mig ju inte så överdrivet om vad andra tror och tycker och tänker, men det känns ändå som att... det spelar roll. Jag vill ju att folk ska ta oss seriöst, för det är vi. Hur mycket jag än kan säga att jag inte bryr mig, så känns det alltid som att man blir tagen på ett visst sätt; som att alla negativa fördomarna om unga människor i distansförhållande kryper upp längs min ryggrad som smygande spindlar.
Å andra sidan vet jag ju inte riktigt vad jag ska göra för att få folk att förstå. Jag kanske bara ska låta dem tro vad de vill och skratta åt hur fel vissa har. De som inte tror att det kommer hålla, för det tror jag ärligt talat att det kommer göra. Ett jävla tag faktiskt. Men det får man inte säga, för då tycker de flesta att man är ung och naiv. Så hur jag än gör kommer de flesta inte tro på samma sak som jag.
Sedan finns det ju också de som awwwwww:ar allt de kan när jag berättar om oss. De människorna tycker jag om. Typ Hilma. Hon tror verkligen seriöst på oss. Hon blev ju för tusan helt galen innan April; började oja sig och vara nervös för hur det skulle gå veckor innan jag ocg Giovanni såg varandra för första gången. Hon är den bästa awwwwww:aren, och den som tänker positivt när ingen annan gör det. Tack, Hilma.
Egentligen bryr jag mig ju inte så överdrivet om vad andra tror och tycker och tänker, men det känns ändå som att... det spelar roll. Jag vill ju att folk ska ta oss seriöst, för det är vi. Hur mycket jag än kan säga att jag inte bryr mig, så känns det alltid som att man blir tagen på ett visst sätt; som att alla negativa fördomarna om unga människor i distansförhållande kryper upp längs min ryggrad som smygande spindlar.
Å andra sidan vet jag ju inte riktigt vad jag ska göra för att få folk att förstå. Jag kanske bara ska låta dem tro vad de vill och skratta åt hur fel vissa har. De som inte tror att det kommer hålla, för det tror jag ärligt talat att det kommer göra. Ett jävla tag faktiskt. Men det får man inte säga, för då tycker de flesta att man är ung och naiv. Så hur jag än gör kommer de flesta inte tro på samma sak som jag.
Sedan finns det ju också de som awwwwww:ar allt de kan när jag berättar om oss. De människorna tycker jag om. Typ Hilma. Hon tror verkligen seriöst på oss. Hon blev ju för tusan helt galen innan April; började oja sig och vara nervös för hur det skulle gå veckor innan jag ocg Giovanni såg varandra för första gången. Hon är den bästa awwwwww:aren, och den som tänker positivt när ingen annan gör det. Tack, Hilma.
tisdag 13 september 2011
De små sakerna som gör en glad
När man inte pratar så ofta med sin älskade, så blir man glad för varenda liten sak.Jag och Giovanni har inte skypat på hundra år (vilket visar sig vara endast 5 dagar) pga. att det har regnat hur mycket som helst - mer än när Irene var och hälsade på! - så det läckte in vatten i deras källare där datorn stod. De fick flytta den och teknisk som han är har Giovanni kämpat med att få igång sitt internet, men det visade sig igår att det är allmänt nere där han bor, pga. vattnet. När vi inte har skypat på ett tag, så blir jag alltid lite Giovanni-sjuk (jag börjar sakna hans leende, hans ljuva stämma och allt sånt). Botemedlet är när man får söta meddelanden helt plötsligt; speciellt när han skriver på svenska, för då hör jag hans söta dialekt i mitt huvud och blir glad för en stund.
söndag 11 september 2011
Första omnämningen
Det här är ett utdrag från det inlägg där jag först nämner Giovanni i min blogg. Värt att inflika med är att detta skedde efter endast 4 dagar (dvs. efter att ~8 meddelanden åkt genom cyberspace)!
Varför bloggar inte jag, kan man undra. Tja, det är faktiskt inte bara mattens fel, utan också för att jag har stött på en väldigt trevlig 21-åring från Binghamton (utanför New York). Han heter Giovanni och är allmänt väldigt awesome. :) Dock tycker han om electromusik... och det suger, men så diggar han Muse och Mutemath, och det är vettigt.
Kort och koncist, men jag reagerar fortfarande på att 21 kändes oerhört gammalt! Det kändes liksom ljusår ifrån mina 18 år, vilket man inte ska låta bli för dramatiskt eftersom vi bara har åldrats ett år sedan dess... Att ha en pojkvän som har passerat 20-strecket känns i och för sig fortfarande rätt konstigt. Jag skulle tro att det har att göra med att han är min första pojkvän någonsin. Min hjärna har varit inställd på att jag ska träffa någon som är lika gammal som mig, eller kanske ett år äldre, och så träffar jag på en gammal man! Men som Eric Saade skulle ha sagt, "Stop don't say that it's impossible!"
Noterbart är att jag ansåg honom vara "allmänt väldigt awesome" redan då - gulligt!
Varför bloggar inte jag, kan man undra. Tja, det är faktiskt inte bara mattens fel, utan också för att jag har stött på en väldigt trevlig 21-åring från Binghamton (utanför New York). Han heter Giovanni och är allmänt väldigt awesome. :) Dock tycker han om electromusik... och det suger, men så diggar han Muse och Mutemath, och det är vettigt.
Kort och koncist, men jag reagerar fortfarande på att 21 kändes oerhört gammalt! Det kändes liksom ljusår ifrån mina 18 år, vilket man inte ska låta bli för dramatiskt eftersom vi bara har åldrats ett år sedan dess... Att ha en pojkvän som har passerat 20-strecket känns i och för sig fortfarande rätt konstigt. Jag skulle tro att det har att göra med att han är min första pojkvän någonsin. Min hjärna har varit inställd på att jag ska träffa någon som är lika gammal som mig, eller kanske ett år äldre, och så träffar jag på en gammal man! Men som Eric Saade skulle ha sagt, "Stop don't say that it's impossible!"
Noterbart är att jag ansåg honom vara "allmänt väldigt awesome" redan då - gulligt!
fredag 9 september 2011
Det första inlägget om kärlek
Det här är ett inlägg från min andra, unika blogg som jag tänkte att jag borde publicera här också.
-------------------------------------------------------------------------------------
Den 5 januari 2011
Jag har insett att andras tvek får mig att tveka ibland - om det är möjligt att vara såhär kär i en människa man aldrig faktiskt träffat.
Dessutom är det en helt ny känsla, som gör att jag tvekar; och jag har känt mycket i mina dar må ni tro. Jag låter gammal, men det är jag inte... Jag vet bara att det här är en ny känsla, en bra känsla. Och sålänge den (och han) får mig att le, så är jag nöjd. Då spelar det ingen roll vad andra tycker och tänker. Bara jag vet, liksom. För jag tycker inte att jag ska behöva andras åsikter för att känna. Men det gör jag nog lite ändå. Behöver andras åsikter för att säkerställa att jag mår bra av att känna som jag gör. Bolla tankar och idéer, för att inte stänga mig inne i mig själv och bara tänka att allt är frid och fröjd. Höra den bittra sanningen ibland, för att kunna mala sönder den. Och ändå tänka att det är bra, och att det kommer bli bättre.
Kan kärleksfulla känslor uppstå utan kramar?
Kärlek vid första ögonkastet... Är det möjligt?
Eftersom jag är en... jag tänkte skriva tonåring, men människa är väl mer logiskt, så tänker jag på sex. Och kärlek. Och sex och kärlek. Och kärlek och sex.
Sen tror jag också att det är ruskigt mycket svårare att lägga till kärlek efter att man har haft sex; än att bli ordentligt kära, och sedan ha sex. Fast det kan ju bara vara jag. Kanske. (Märker ni hur jag tvekar, och undrar om ni håller med, igen?! Jäkla skit. No independence här inte.) Och då blir ju sexet första gången mer speciellt, om man älskar människan, och man vet att människan älskar en tillbaka lika mycket. Ja, det är det bästa sättet, tror jag. Ni kan självfallet tänka att det... jag vet inte. Att man inte skulle ha samma problem med att visa sig naken för sin partner..? Fast å andra sidan existerar väl inte det problemet om man älskar varandra heller. Så näe, kärlek > sex. Punkt.
Min kärlek är bra just nu. På alla sätt som det går att vara bra på. Eller näe, bäst nästan skulle jag säga. Även om det tar fem och en halv månad innan vi ses, så är jag glad - väldigt glad faktiskt... typ supermegaultraüberglad - över att ha "hittat någon"... På FML. Suck. :)
Äntligen fick jag ur mig lite djupare tankar - and it feels gooood! :)
-------------------------------------------------------------------------------------
Den 5 januari 2011
Det jag vill säga idag är att...
Jag är kär.
I en människa 700 mil bort.
(Som om ni inte redan visste det...)
Jag har insett att andras tvek får mig att tveka ibland - om det är möjligt att vara såhär kär i en människa man aldrig faktiskt träffat.
Nu har jag också överlagt med mig själv och kommit fram till att ni får tro på det om ni vill. Eller inte. Men jag tror att jag är det. Jag vet att jag är det. För jag känner inte fjärilar i magen så fort jag ser honom, om jag inte vore kär. Jag ler inte varje gång han poppar upp i hjärnan, om jag inte vore kär. Mitt hjärta värms inte upp till typ tusen grader varje gång han säger att han tycker om mig, om jag inte vore kär.
När jag en gång sa "I like you", och han tittade bort - funderade - och sedan sa "jag... tycker... om dig... mer..?" (med världens sötaste dialekt) - då trodde jag att hjärtat skulle hoppa ut bröstet på mig! Jävlar alltså... Jag trodde jag skulle dö av hur söt han var...är! Ord och andetag fastnade i halsen; och allt kändes bara... rätt. Världens skönaste känsla någonsin. Den känslan kommer alltid finnas kvar. Och det skulle inte känts som det gjorde, om jag inte vore kär.
Men självklart finns det tvivel. Allt kan ju skita sig fullständigt när vi väl ses i sommar. Men om jag tvekar på något, så är det det; att det kommer skita sig. Vi är liksom... för bra för att faila. :)
Dessutom är det en helt ny känsla, som gör att jag tvekar; och jag har känt mycket i mina dar må ni tro. Jag låter gammal, men det är jag inte... Jag vet bara att det här är en ny känsla, en bra känsla. Och sålänge den (och han) får mig att le, så är jag nöjd. Då spelar det ingen roll vad andra tycker och tänker. Bara jag vet, liksom. För jag tycker inte att jag ska behöva andras åsikter för att känna. Men det gör jag nog lite ändå. Behöver andras åsikter för att säkerställa att jag mår bra av att känna som jag gör. Bolla tankar och idéer, för att inte stänga mig inne i mig själv och bara tänka att allt är frid och fröjd. Höra den bittra sanningen ibland, för att kunna mala sönder den. Och ändå tänka att det är bra, och att det kommer bli bättre.
Att tänka på honom utan att le är verkligen omöjligt. Förutom när jag tänker på hur långt bort han är. Då åker mungiporna neråt... Men så tänker jag att, om det är menat att funka, så kommer det lösa sig - på något sätt.
Eller är det för naivt? Att tro att det ska lösa sig? Fast jag tror ju att det kommer göra det. Det måste det göra, annars vet jag inte vad jag gör. För det innebär ju ändå också en sårande känsla när man är så långt bort. Att veta att han inte är här, och jag inte är där. Och att det tar ~10 timmar att ta sig dit. Det är en jävla bit, faktiskt.
Kan kärleksfulla känslor uppstå utan kramar?
Uppenbarligen. Men jag tror inte att de blir bekräftade förrän man ses. Gud, nej. Så det borde finnas tvek. Ingen tvekan om det. Men ändå... Så tror jag verkligen att det kommer lösa sig. Fast vem vet, det kan lika gärna vara min tvivlan som gör att jag intalar mig själv att det kommer lösa sig, fast mitt innersta inre tvekar som fasiken.
Eller!, så tvekar mitt innersta inre eftersom min kärlek aldrig har blivit besvarad innan; och som den ändå på något sätt halvvuxna människa jag är, så börjar jag naturligtvis tveka. För att jag överlägger mer än vad jag skulle gjort för säg 4 år sedan. Alla potentiella risker passerar hornhinnan lika snabbt som lyckan.
Kärlek vid första ögonkastet... Är det möjligt?
Svaret är ja.
Man har gjort tester och studerat hur lång tid det tar för en människa att bli kär. Hur man skulle kunna göra det har jag inte den blekaste om, man mäter väl typ svettningar, rodnader och annat fysiskt. Hursomhelst, så tar det ~2 sekunder att bli kär. 2 sekunder! Om man möts i det verkliga livet då.
Men, hur kan man veta att det är kärlek och inte bara kåthet? När man mäter menar jag; hur kan man veta att man vill ha en människa psykiskt och inte bara fysiskt, genom att enbart se människan framför sig? Är det då det som är kärlek vid första ögonkastet..?
Det är ju rätt puckat egentligen. Hur fasiken ska man kunna veta att man är kär i en människa genom att titta på hen("den" lät för hemskt)?
Hursomhelst, så kommer vi att enligt denna undersökning veta, i sommar. På två sekunder. Eller mindre... :)
Eftersom jag är en... jag tänkte skriva tonåring, men människa är väl mer logiskt, så tänker jag på sex. Och kärlek. Och sex och kärlek. Och kärlek och sex.
De två senare okorrekta meningsbyggnaderna är nämligen rätt vitala ändå - vilket är viktigast? Och lättast? Jag skulle säga den sista. Att det både är viktigare och lättare att först älska den andra personen, och sedan älska med personen.
Å andra sidan (nu är tankeverkstaden igång kan jag säga!), eftersom många väljer att vänta med att ha sex innan man gifter sig; visar det på att sex är viktigare, egentligen? Jag menar, att man "väntar med det bästa till sist"? Att man låter känslor flöda, men man ska ändå hålla på sig? Det var bara en tanke. Jag skulle säga att man istället visar att det är känslorna som är viktiga. Att utan känslor blir det inget sex. Typ. Men då är det fortfarande så att man väntar med att ha sex för att..? Det... är... mer dyrbart? Att man förenar sig med en annan människa. Så måste det ju vara. Och att denna människa inte kan eller ska få vara vem som helst. Jag ser ingen annan anledning i alla fall. Varför skulle man inte vilja njuta liksom? För att... det är en synd? Eller? Njutning är väl en synd? Om det mot all förmodan inte skulle vara det... ja, då finns det ju verkligen ingen anledning till att inte ha sex innan man gifter sig. Och man bara känner att man liksom helt enkelt inte vill ha sex innan man har gift sig. Självfallet. Om man bara vill vara säker på att den andre faktiskt älskar en.
Sen tror jag också att det är ruskigt mycket svårare att lägga till kärlek efter att man har haft sex; än att bli ordentligt kära, och sedan ha sex. Fast det kan ju bara vara jag. Kanske. (Märker ni hur jag tvekar, och undrar om ni håller med, igen?! Jäkla skit. No independence här inte.) Och då blir ju sexet första gången mer speciellt, om man älskar människan, och man vet att människan älskar en tillbaka lika mycket. Ja, det är det bästa sättet, tror jag. Ni kan självfallet tänka att det... jag vet inte. Att man inte skulle ha samma problem med att visa sig naken för sin partner..? Fast å andra sidan existerar väl inte det problemet om man älskar varandra heller. Så näe, kärlek > sex. Punkt.
En annan tanke jag har är att kärlek kan få en att känna sig hel, och att sex kan göra det motsatta. Sex med rätt människa kan ju såklart göra en helare, men jag menar mer att man, liksom... behöver kärlek mer än man behöver sex. Att sex är bra och skönt och allt sånt för stunden, men att kärlek är bra hela tiden. Om det inte är olycklig kärlek såklart, för då är det väl mer eller mindre ett helvete...
Min kärlek är bra just nu. På alla sätt som det går att vara bra på. Eller näe, bäst nästan skulle jag säga. Även om det tar fem och en halv månad innan vi ses, så är jag glad - väldigt glad faktiskt... typ supermegaultraüberglad - över att ha "hittat någon"... På FML. Suck. :)
Äntligen fick jag ur mig lite djupare tankar - and it feels gooood! :)
Over and out.
Rebecca.
söndag 4 september 2011
Personligt dilemma
Idag är det inofficiellt 100 dagar kvar till jag träffar min underbare pojkvän igen. 100. Dagar. Det låter både långt och kort, tycker jag. Det har gått 10 dagar sedan han åkte hem, och de har bara sprungit iväg! Det kanske dock är för att jag numera faktiskt gör saker på dagarna. Fast jag hade ju såklart önskat att det inte behövde vara såhär, men man tager vad man haver och det är good enough för mig. (Eller nu ljuger jag, Giovanni är det bästa jag skulle kunna få, så det är jävligt mycket bättre än "good enough"!) Om ni funderade på varför det är inofficiellt så är det så för att jag inte har beställt biljett än (och lär inte göra det förrän om en eller två månader), men vi har sagt att någon gång i mitten av december, då ska jag åka och bo hos honom i x antal veckor.
Apropå "x antal veckor", så har vi ett litet dilemma, han och jag. Det är ju så, som några av er vet, att han ska börja plugga i april och göra det de nästkommande 3 åren, vilket ju är jävlans segt eftersom vi inte kommer kunna ses lika mycket som vi har gjort det här året (han var en vecka hos mig i april, tre veckor nu i augusti och så ska jag till honom). Dilemmat som vi har är hur länge jag ska stanna. Självklart vill jag ju stanna så länge som det går eftersom... ja, jag vill ju naturligtvis vara med honom så mycket som det går innan han börjar studera igen. Men det finns ett stort men. Han/jag/vi tänker på att det kanske skulle göra avskedet värre om jag stannar där superlänge, eftersom vi då har vant oss vid att vara med varandra mer eller mindre konstant i flera månader för att sedan skiljas åt och knappt ses. Jag är inte riktigt säker på om jag tänker att det kommer bli värre, eller om det ens kan bli det. Det kommer svida och göra hur satans ont som helst i vilket fall. Plus att om jag inte är där så länge som möjligt så kommer jag bli ledsen på mig själv när han väl börjar plugga över att jag inte utnyttjade tiden medan han var hemma. En annan sak som spelar en jäklans roll är mitt liv. Som i mitt arbetsliv. Jag hade en kort men seriös diskussion med min far angående min utbildning, jobb och annat sånt viktigt. Han pekade gång på gång på att jag ju inte kan anpassa allt det efter Giovanni, att jag inte kan vara där hur länge som helst eftersom jag kanske då inte kan ha kvar mitt jobb (som i att de inte vill ha mig) när jag kommer tillbaka till Sverige. Och det skulle ju vara skit om det blev så. Alternativt då att jag skaffar ett nytt jobb innan jag åker, med anställning i vår. Egentligen känner jag att jag skiter i jobb och sånt och bara vill vara med honom, men jag fattar ju att det inte är en realistisk tanke, tyvärr.
Min tanke för tillfället är att jag antingen stannar från ~13 december till efter Alla hjärtans dag, eller till efter min födelsedag - vilket alltså antingen blir två eller runt tre månader. Jag kan inte bestämma mig för vilket jag tycker låter bäst. Om tre månader är för långt eller inte, eller om två är det. När han var här nu i augusti kändes tre veckor rätt långt, men jag hade ändå velat ha honom här längre. Fast den känns det ju också som att det är förutspått att vi kommer tröttna på varandra ett antal gånger (gör vi inte det så är det nästan något fel på oss...). Jaja, allting tar sin tid och vi är ju egentligen inte tvungna att bestämma oss förrän om en månad eller två. Det löser sig. Bara båda är glada, så är det ju bra.
Apropå "x antal veckor", så har vi ett litet dilemma, han och jag. Det är ju så, som några av er vet, att han ska börja plugga i april och göra det de nästkommande 3 åren, vilket ju är jävlans segt eftersom vi inte kommer kunna ses lika mycket som vi har gjort det här året (han var en vecka hos mig i april, tre veckor nu i augusti och så ska jag till honom). Dilemmat som vi har är hur länge jag ska stanna. Självklart vill jag ju stanna så länge som det går eftersom... ja, jag vill ju naturligtvis vara med honom så mycket som det går innan han börjar studera igen. Men det finns ett stort men. Han/jag/vi tänker på att det kanske skulle göra avskedet värre om jag stannar där superlänge, eftersom vi då har vant oss vid att vara med varandra mer eller mindre konstant i flera månader för att sedan skiljas åt och knappt ses. Jag är inte riktigt säker på om jag tänker att det kommer bli värre, eller om det ens kan bli det. Det kommer svida och göra hur satans ont som helst i vilket fall. Plus att om jag inte är där så länge som möjligt så kommer jag bli ledsen på mig själv när han väl börjar plugga över att jag inte utnyttjade tiden medan han var hemma. En annan sak som spelar en jäklans roll är mitt liv. Som i mitt arbetsliv. Jag hade en kort men seriös diskussion med min far angående min utbildning, jobb och annat sånt viktigt. Han pekade gång på gång på att jag ju inte kan anpassa allt det efter Giovanni, att jag inte kan vara där hur länge som helst eftersom jag kanske då inte kan ha kvar mitt jobb (som i att de inte vill ha mig) när jag kommer tillbaka till Sverige. Och det skulle ju vara skit om det blev så. Alternativt då att jag skaffar ett nytt jobb innan jag åker, med anställning i vår. Egentligen känner jag att jag skiter i jobb och sånt och bara vill vara med honom, men jag fattar ju att det inte är en realistisk tanke, tyvärr.
Min tanke för tillfället är att jag antingen stannar från ~13 december till efter Alla hjärtans dag, eller till efter min födelsedag - vilket alltså antingen blir två eller runt tre månader. Jag kan inte bestämma mig för vilket jag tycker låter bäst. Om tre månader är för långt eller inte, eller om två är det. När han var här nu i augusti kändes tre veckor rätt långt, men jag hade ändå velat ha honom här längre. Fast den känns det ju också som att det är förutspått att vi kommer tröttna på varandra ett antal gånger (gör vi inte det så är det nästan något fel på oss...). Jaja, allting tar sin tid och vi är ju egentligen inte tvungna att bestämma oss förrän om en månad eller två. Det löser sig. Bara båda är glada, så är det ju bra.
torsdag 1 september 2011
Långdistansförhållande
För ett tag sedan sa min systers vän Monica att hon funderar på att "göra som mig" och skaffa sig en pojkvän i USA. Jag svarade med att det borde hon verkligen inte göra. Hon undrade naturligtvis varför och jag svarade "För att man är ifrån varandra typ hela tiden." Även om det är helt fantastiskt underbart att ha hittat Giovanni, så suger våran relation, för att vi är ifrån varandra hela tiden.
När jag säger att våran relation suger, så menar jag egentligen inte vårt förhållande, utan mer vårt förhållandes förhållande. Det här året har vi setts i drygt en månad, totalt kommer det bli runt två. Jag vill inte ha det såhär, verkligen inte, och jag tvekar på att jag skulle gjort det för någon annan. Giovanni får det liksom att vara värt det. Även om jag känner mig som mer eller mindre en zombie när han inte är här så är det alltid värt väntan när vi väl ses. Förresten är det dumt att kalla det zombie, för då låter det som att jag inte kan fungera utan honom, men det kan jag. Allt bara bättre när jag är med honom; en annan slags trygghet än när jag är med andra utan honom. Då är det liksom... vi. Min syster nämde att hon tycker att det är den största skillnaden mellan oss, och min bror och hans flickvän. De är på varandra (som i tar på varandra och hånglar öppet) mer eller mindre hela tiden, så det blir övertydligt att de är tillsammans; vi mer... är. Vi pussas ibland men annars är vi liksom bara. Som att det är en självklarhet att vi hör ihop. Jag blev jätteglad när hon sa det, för det är så jag vill ha det. Samtidigt som jag inte känner att andra behöver veta att det är vi två, så är jag ändå på något sätt stolt över att det är så; det är lite som att jag vill skrika det, men inte känner att det behövs (och jag tror inte att han heller tycker det), så jag gör inte det.
Min kära vän Hilma sa för ett tag sedan att jag och Giovanni är nedrans duktiga som orkar och kan ha ett distansförhållande, och att hon inte skulle orka med det. Det kan jag förstå, och jag tror inte att jag riktigt orkar med det heller, men jag gör det för honom. För oss. För att jag tror på oss och att vi kan klara av det. Det vore nog värre att ha setts varje dag i flera år och sedan få det såhär. Då känns det bättre att ha det såhär i några år och sedan kunna vara tillsammans varje dag.
Giovanni var, som de flesta vet, hos mig i April. När han hade åkt hem och jag gick över till min granne (tillika barndomsvän) Kristin, sa hon att hon hade sett oss ligga ute på gräsmattan och mysa. Hennes flickvän Alice var bortrest under just de dagarna, så naturligtvis blev saknaden inte mindre när hon såg oss (andra par är för övrigt typ de människor man hatar mest när man är i ett långdistansförhållande). Hon berättade att en tanke hade slått henne: hon tyckte det var skitjobbigt att vara ifrån Alice i en vecka, men kom sedan på att det är så jag och min amerikan har det hela tiden. Jag förundras alltid lite över hur andra inte ser det som normalt, eftersom det är det för mig. För de är det en självklarhet att se sin älskade flera gånger i veckan; för mig är det några (men långa) gånger per år. Jag tror att anledningen att jag överlever är att jag inte har haft ett endaste förhållande innan (inte dejtat, inte fått min kärlek besvarad eller besvarat den kärlek som har riktats mot mig), så jag vet liksom inte om något annat. Att vara ifrån min pojkvän en grov majoritet av min tid är vad jag anser vara normalt. Antagligen skulle jag inte överlevt om jag känt såhär för någon förut och haft de inom en timmes restid. Nu är min pojkvän istället ~700 mil bort, vilket inne bär en restid på minst 10 timmar och en flygbiljett för minst 3500 kronor (och hittar vi en så billig biljett är vi lyckligt lottade!). Ibland kan jag känna att allt hade varit så mycket enklare om vi inte hade träffats än; om vi hade fått nys om varandras existens först om ett par år, när det är möjligt att göra något åt vår situation. Men hellre nu än aldrig, självklart.
Mitt svar till Monica, alla er som vill ha eller funderar att skaffa sig ett distansförhållande är helt enkelt att ni inte ska göra det om ni vet att det är värt att vänta på människan, för det är det 85% av tiden går ut på. Självklart har man kontakt genom Facebook, Skype och andra medier, men det är ljusår ifrån när man faktiskt träffas.
När jag säger att våran relation suger, så menar jag egentligen inte vårt förhållande, utan mer vårt förhållandes förhållande. Det här året har vi setts i drygt en månad, totalt kommer det bli runt två. Jag vill inte ha det såhär, verkligen inte, och jag tvekar på att jag skulle gjort det för någon annan. Giovanni får det liksom att vara värt det. Även om jag känner mig som mer eller mindre en zombie när han inte är här så är det alltid värt väntan när vi väl ses. Förresten är det dumt att kalla det zombie, för då låter det som att jag inte kan fungera utan honom, men det kan jag. Allt bara bättre när jag är med honom; en annan slags trygghet än när jag är med andra utan honom. Då är det liksom... vi. Min syster nämde att hon tycker att det är den största skillnaden mellan oss, och min bror och hans flickvän. De är på varandra (som i tar på varandra och hånglar öppet) mer eller mindre hela tiden, så det blir övertydligt att de är tillsammans; vi mer... är. Vi pussas ibland men annars är vi liksom bara. Som att det är en självklarhet att vi hör ihop. Jag blev jätteglad när hon sa det, för det är så jag vill ha det. Samtidigt som jag inte känner att andra behöver veta att det är vi två, så är jag ändå på något sätt stolt över att det är så; det är lite som att jag vill skrika det, men inte känner att det behövs (och jag tror inte att han heller tycker det), så jag gör inte det.
Min kära vän Hilma sa för ett tag sedan att jag och Giovanni är nedrans duktiga som orkar och kan ha ett distansförhållande, och att hon inte skulle orka med det. Det kan jag förstå, och jag tror inte att jag riktigt orkar med det heller, men jag gör det för honom. För oss. För att jag tror på oss och att vi kan klara av det. Det vore nog värre att ha setts varje dag i flera år och sedan få det såhär. Då känns det bättre att ha det såhär i några år och sedan kunna vara tillsammans varje dag.
Giovanni var, som de flesta vet, hos mig i April. När han hade åkt hem och jag gick över till min granne (tillika barndomsvän) Kristin, sa hon att hon hade sett oss ligga ute på gräsmattan och mysa. Hennes flickvän Alice var bortrest under just de dagarna, så naturligtvis blev saknaden inte mindre när hon såg oss (andra par är för övrigt typ de människor man hatar mest när man är i ett långdistansförhållande). Hon berättade att en tanke hade slått henne: hon tyckte det var skitjobbigt att vara ifrån Alice i en vecka, men kom sedan på att det är så jag och min amerikan har det hela tiden. Jag förundras alltid lite över hur andra inte ser det som normalt, eftersom det är det för mig. För de är det en självklarhet att se sin älskade flera gånger i veckan; för mig är det några (men långa) gånger per år. Jag tror att anledningen att jag överlever är att jag inte har haft ett endaste förhållande innan (inte dejtat, inte fått min kärlek besvarad eller besvarat den kärlek som har riktats mot mig), så jag vet liksom inte om något annat. Att vara ifrån min pojkvän en grov majoritet av min tid är vad jag anser vara normalt. Antagligen skulle jag inte överlevt om jag känt såhär för någon förut och haft de inom en timmes restid. Nu är min pojkvän istället ~700 mil bort, vilket inne bär en restid på minst 10 timmar och en flygbiljett för minst 3500 kronor (och hittar vi en så billig biljett är vi lyckligt lottade!). Ibland kan jag känna att allt hade varit så mycket enklare om vi inte hade träffats än; om vi hade fått nys om varandras existens först om ett par år, när det är möjligt att göra något åt vår situation. Men hellre nu än aldrig, självklart.
Mitt svar till Monica, alla er som vill ha eller funderar att skaffa sig ett distansförhållande är helt enkelt att ni inte ska göra det om ni vet att det är värt att vänta på människan, för det är det 85% av tiden går ut på. Självklart har man kontakt genom Facebook, Skype och andra medier, men det är ljusår ifrån när man faktiskt träffas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)