Jag har tänkt lite på en sak, om relationer. Hur mycket av tiden behöver egentligen vara "bra" för att man ska stanna i ett förhållande? Jag tänker att det nog måste vara i alla fall 80% bra. Tid som gör mig lycklig liksom, annars kan det vara. 75% skulle väl vara okej också, kanske, but from there it's all downhill. Det kanske låter aningen bortskämt, men jag tycker verkligen att det ska vara så att man får energi av ett förhållande, istället för att det tröttar ut en, och ska jag spendera en av tre dagar till att bråka, då kan det fan vara! När man lägger upp det sådär ändrar jag mig nästan till 90%... Jag vill inte ens bråka en gång i veckan. Det svåra med detta är nog att märka av när det börjar gränsa till de 25% av dålig tid; när relationen tar mer än den ger.
Jag tänker på mitt och Giovannis förhållande och hur stor del som är bra tid, och hur mycket som är dålig tid. Det är ju rätt svårt i och med att även om vi precis firade vår 1-årsdag, så har vi bara haft fysisk kontakt i en dryg månad. Men man kan ju inte gärna räkna det som att vi bara har haft en tolftedels bra tid, för att vi har varit ifrån varandra i totalt elva. Vi började skypa i början av december förra året, så ~330 dagar sedan. Tar man bort de 41 dagar vi setts, så har man 289 kvar. Sedan har det såklart varit en massa dagar när vi inte har haft tid till att sitta och le mot varandra som fån genom webkamerorna. Så... 220 dagar med Skype, kanske?
Det är extremt frustrerande att sitta och titta på den människa man så hemskt gärna vill vara med och hålla om. Att veta precis hur det känns, och hur det får en att känna, men det går inte. Han är 700 mil bort, och att kramas är omöjligt. Man längtar och längtar och längtar och längtar, och blir förbannad. På att det ska behöva vara såhär. Men så när man väl står framför varandra på flygplatsen och är påväg att omfamna varandra, så försvinner allt sånt, för det är värt det. De bra känslorna tar över totalt. Lite som att när man är ifrån varandra, den tiden existerar inte längre - som att vi alltid är med varandra. Det är rätt skumt egentligen, hur det funkar.
Jag tror att mitt och Giovannis förhållande har <1% dålig tid. På riktigt, så tror jag att det är så. På ett år får jag då sakna honom tills jag gråter i 3,65 dagar, 87,6 timmar, och det gör jag inte. Saknaden är det egentligen enda negativa. Det och när vi "bråkade" om hur mycket smör vi skulle steka köttbullar i för att det skulle räcka till sås, haha! Det är det enda jag kan komma ihåg som vi någonsin har haft ett gräl om. Om det ens räknas som gräl. Största dispyten kanske.
Även om jag tror att det kan vara svårt att märka av när ens förhållande börjar gå mot att det tar mer än det ger, så är det nog samtidigt rätt svårt att inse när det är en själv som gör att detta sker. När man förvandlas till en människa som letar efter saker att klaga på. När man mår dåligt i sitt förhållande och inte vill att det ska vara en själv, så man försöker hitta motiv till att det skulle vara den andra parten det är fel på.
Communication is key.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar