Jag har alltid känt att jag har oerhört lätt för att skaffa pojk-vänner, men inte pojkvänner, och detta gjorde ju självklart att jag (som den filosof jag är) började tänka på om det var mig det var fel på. Att prata är en av mina starka sidor, jag kan prata med mer eller mindre vem som helst om vad som helst. Men att flörta... Det kan jag inte påstå är en av mina starka sidor. Jag är liksom mer av en bro, som Soheil så fint uttrycker det, och det är jag nöjd med. Jag gillar killar, och det känns bra när killar gillar mig.
Men! När man är i tonåren och hormonerna flödar (och man dessutom har en tendens för att bli kär alldeles för enkelt...) så börjar man lätt tänka på om det skulle vara värt att ändra på sig för att den man är kär i ska bli kär i en själv. Som jag tydligt påpekar i den äldre texten så är svaret ett rungande nej. Man ska aldrig ändra på sig själv, för om den man vill ska bli kär i en inte tycker om den man är, hur fasiken har man tänkt att förhållandet ska hålla?? Jag vet inte vad det skulle ta för att jag skulle ändra på den jag är för någon annan. Om det ens är möjligt. Jag tvekar på det. Jag är nöjd med mig, och det kan ingen ta ifrån mig. Det hemska börjar ju när någon annan börjar krama om en som en sliskig anakonda och kväva ens riktiga jag.
Jag skrev också om att jag nog pratar för mycket. Den tanken växte enbart på att mina kära väninnor inte pratade lika mycket som jag. Att jag ibland blev nertystad av vissa (nästan enbart killar) för att de tyckte att jag babblade på för mycket. Till min räddning kom då Julia, som kommenterade följande: "Dessutom kan jag tillägga att det finns flera stycken som pratar mer än du, men det ses som normalt bara för att dessa människor är... ja, just det, MÄN! HAHAHA! (vet ej riktigt vad det skrattet hade för funktion) så man kan säga att varenda gång du öppnar munnen så för du en kamp för alla kvinnor på denna jord, vilket såklart är rätt så beundransvärt." Det var inte förrän då som jag insåg att hälften av killarna i klassen pratade precis lika mycket som jag, men eftersom jag var den enda tjejen som tog lika mycket plats som de, kände jag att jag klev utanför ramen (som också har kommit att bli lite av min specialitet). Tog lite för mycket plats, pratade lite för mycket, betedde mig inte som alla andra. Jag kan hålla med om att jag ibland bara babblade på, blev högljud, men so what?! Får killarna ta plats och skrika och gapa, så måste ju jag också få det! Bara för att jag inte har en snopp mellan benen så ska jag hålla käften? Inte ta lika mycket plats? Bullshit, det är vad jag kallar sånt. Det kan hoppa upp och ta sig någonstans.
På något underligt sätt har jag nu hittat en människa som är kär i mig tillbaks, och som inte har några problem med att jag ibland kan babbla på (vilket dock inte har hänt så ofta... än). Jag vet inte hur det hände, men jag är oerhört tacksam för det, för nu slipper jag fundera på om jag ska ändra på mig eller inte. Inte är svaret, om ni... inte hängde med på det... Och det tycker inte jag att ni ska göra heller. Ni ska hitta någon som tycker om er för den ni är, och som inte kväver er. Ni är bra som ni är och förtjänar det bästa. Punkt och slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar