Den 16:de april 2011

Jag tänker ge mig in i en av mina bästa stunder någonsin. Efter mycket om och men ska jag nu beskriva alla de känslor som erövrade mig när jag och Giovanni träffade varandra för första gången.

Det är ju alltid svårt att sätta ord på starka känslor, men jag ska göra mitt bästa, och det måste ni också göra. För att ni verkligen ska förstå och känna vad jag kände - om det är det ni vill - så måste ni läsa långsamt. (Har ni inte tid, läs det senare. Inlägget kommer finnas kvar ett bra tag till.) Ni ska inte speeda igenom det för att komma till slutet, eller skumma igenom texten. Läs från första till sista bokstav. Och med känsla, det är det viktigaste.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det hela började väl egentligen kvällen innan; jag var lugn som en filbunke, tänkte att det skulle gå som på räls, och det fanns inte tillstymmelse till nervositet i magen. Dock var jag ironiskt nog lite nere för att jag visste att jag inte skulle få prata med Giovanni, haha! Det kändes verkligen som att allt skulle lösa sig och att, "Vi har ju ändå skypat i nästan fyra månader!" När jag vaknade nästa morgon var lugnet fortfarande med mig. Eller så var det så att jag inte hann känna något annat, för jag färgade håret, duschade mig själv och hunden, och bytte vattnet i mitt akvarium - på 3 timmar!

Bilresan mot Landvetter var också förvånansvärt lugn. Jag och mamma pratade om att det skulle bli spännande att äntligen träffa honom, men det var inte mer med det. Men, mina damer och herrar, jag hade ju självklart inte sån tur att magen fortsatte att vara lugn när vi väl åkt förbi Volvo... Vips! så var flygplatsen framför oss. (Bara jag tänker på känslan som fanns i magen, så börjar fjärilarna flyga runt där inne.) Paniken kom dock inte förrän vi hade parkerat. Då slog det mig att, "Det sitter en människa där inne och väntar på mig... Herregud!!" Liksom, "HERRE-JÄVLA-FUCKING-GUD!! En människa som jag är kär i sitter där inne, och nu ska vi träffas för första gången!!!!!" Worst case scenarios började bubbla i huvudet på mig som en överkokt gröt, och synen blev suddig. Jag sa skämtsamt till mamma "Vi skulle ju alltid kunna skita i allt och åka hem igen..!", vilket i det ögonblicket faktiskt kändes extremt lockande! Å andra sidan visste jag ju att det inte skulle hända. Man lämnar inte en människa som väntar på en, speciellt inte i ett främmande land. Nej, det var bara att samla ihop fjärilarna, försöka lugna ner dem, och gå in. För samtidigt som jag helst hade sluppit nervositeten, så hade jag aldrig varit så... vad man nu vill kalla fasen före lyckligast i hela världen.

Som några vet, så failade ju det totalt när jag väl skulle hitta honom. Jag gick ensam in i salen för inkommande flyg från utlandet utan att tänka efter, och glömde att han kom från Stockholm (vilket klassades som inrikes senast jag checkade...). Där gick jag runt och letade efter en mörkbrun kalufs, men han fanns ingenstans. Efter flera minuters letande tänkte jag panikartat "Var fan är han någonstans?!" Han borde ju ha varit där?? Efter att ha gått igenom hela salen igen gick jag ut till mamma som satt kvar i bilen, och skrattade till eftersom det ju var rätt roligt/konstigt att han var spårlöst försvunnen. Hon vevade ner passagerarrutan och jag sa "Jag hittar honom inte..." Hon blev orolig, så gick vi in och letade tillsammans. Hon fick då snilleblixten att han väl ”ändå borde vara vid Inrikes?” (kände jag mig korkad eller kände jag mig korkad..?!), så vi vandrade dit. Under tiden sa mamma "... och när vi ser honom, så går jag "och hämtar bilen". *blinkblink*" Min mamma är så underbart söt!

Det enda som kan ses någorlunda positivt med att jag inte hittade honom direkt var att jag hann lugna ner mig en smula; jag började oroa mig mer för var han höll hus än hur det skulle gå när vi faktiskt hittade honom.

Vi gick genom en passage, in till en mycket mindre sal (som jag inte ens visste fanns). Vi stannade i slutet av passagen och tittade runt. Tomt. Ingen Giovanni. Mamma blev ännu lite oroligare och sa "Är han inte här..?!" Jag såg att salen fortsatte runt hörnet så jag fortsatte gå, och jodå. Längst bort på en bänk satt han. Känslan som infann sig är fortfarande obeskrivlig. Den suddiga synen jag hade haft i bilen var glasklar i jämförelse med nu. Alla känslor, all nervositet, all ängslan och oro försvann för en sekund, och i nästa kände jag mig... hel. Klyschigt som satan, men det kändes verkligen så! Jag kommer inte ihåg min direkta reaktion, men Giovanni har efteråt sagt att jag lös upp och log världens största leende - vilket jag inte har speciellt svårt att föreställa mig. Jag stod som fastfrusen i marken, som att jag hade tappat all kommunikation med min egen kropp, och allt jag kunde göra var att mumla "Okej..." när mamma sa att hon skulle smyga iväg till bilen. Jag var så förundrad över att han faktiskt fanns. På riktigt. I verkligheten, rakt framför mig.

Han tittade på mig. Och log.

L y c k a .

Hade korridoren varit kortare och vi fått mer direkt ögonkontakt hade jag nog svimmat. Tankarna jag hade haft innan om hur awkward det skulle vara försvann. Han lämnade sin väska och kudde på bänken, och vi började gå mot varandra; det var ett sånt där ögonblick där man inte vet om det går i slow motion eller fast forward. Båda log som fån. Varsitt hej, och sedan en varm kram. Världens bästa kram. Känslan av att äntligen få omfamnas av hans armar var så fruktansvärt befriande. Som att jag inte hörde hemma någon annanstans än där; med mina armar runt honom och min kind mot hans axel. Det är nästan så att jag börjar gråta när jag skriver om det. (Glöm nästan, nu kommer lyckotårarna!) Att ha längtat efter det här ögonblicket i månader, och att sedan äntligen ha honom framför mig... Alltså, herrejävlar vad härligt och skönt och underbart och fantastiskt det kändes! Jag tror inte att någon känsla någonsin kommer kännas så stark som den som infann sig där och då. Att få veta hur det känns att krama om någon man älskar (för dit hade vi kommit för längesen).

Han lyfte sitt huvud från min axel; jag gjorde det samma och en millisekund senare stod vi läppar mot läppar. Vår första kyss. Världens i särklass mest awkwarda kyss - någonsin! Men samtidigt alldeles, alldeles underbar. Perfekt. Den varade i en halv sekund och sedan vilade mitt huvud tryggt på hans axel igen. Han visste inte varför han gjorde det. Inte jag heller. Heat of the moment, antar jag. Även om kyssen verkligen var awkwardawkward, så skulle jag inte ha velat ha det på något annat sätt. Att invänta det tillfälle som skulle ansetts vara perfekt, skulle blivit allting utom det. Jag måste också säga att det var rätt skönt att liksom... "ha det gjort". För det skulle varit tusen gånger värre att gå runt och veta att båda vill men varken han eller jag vågar ta första steget.

Vägen till bilen är aningen oklar. Jag minns inte om vi kysste varandra igen, eller om han bara hämtade sina saker. Jag minns inte heller om jag hjälpte honom att bära sina saker, eller om jag var ett as och inte gjorde det. (Jag hoppas att jag i alla fall bar hans kudde...) Det enda jag minns riktigt klart är att jag inte vågade titta honom i ögonen; våra ögon möttes bara under bråkdelen av en sekund när han pratade med mig. Han har sånnadär ögon som man kan drunkna i alldeles för lätt, och mina knän var redan tillräckligt svaga som de var.

Hursomhelst, så kunde vi nu istället inte hitta mamma. Av ren nervositet bytte jag från engelska till svenska och tillbaks till engelska igen. Ringde mammas mobil, kom till telefonsvararen och fick reda på efter ett kort samtal med pappa, att hon lämnat den hemma. Efter några minuters förvirring lyckades vi hitta både mamma och bilen. Tack gode Gud för det.

Bagageluckan öppnades samtidigt som förardörren, och mamma klev ut medan vi lastade in Giovannis packning. Luckan stängdes och jag gick till bilens högersida. Mamma och Giovanni... skakade hand, eller kramades. Jag kommer inte ihåg. I vilket fall så kändes det lite konstigt. Jag ville ju att mamma skulle tycka om honom, och han henne. Vi satt i bilen två sekunder senare. Han hade sagt innan att han skulle sätta sig i mitten, men jag blev inte förvånad när han inte gjorde det. Dock blev jag lite besviken, eller ledsen, hur man nu vill se det. När bältena var fastsatta och bilen rullade kände jag att det skulle bli en riktigt obekväm biltur hem. Tyst och stelt och pinsamt. Men, Giovanni är underbarare än jag ger honom credit för. När vi åkte ut från flygplatsens parkering la han sin hand på mittensätet och tittade på mig. I det läget gick det inte att göra annat än att möta hans blick. Han log, tittade på mig och sedan ner på sin hand. Jag är fattade vinken, och flätade samman mina fingrar med hans. Ett stort och lyckligt leende växte fram, och min blick vändes ut mot skogen utanför fönsterrutan; aningen generad, men samtidigt var det världens bästa känsla. Det fanns ett lugn, som att han hade bestämt sig för att det inte skulle bli så awkward som vi båda hade befarat.

Min blick gick från honom, till mamma, till skogen och tillbaks till honom. Förundrad över att allting höll på att hända. Han satt i min bil. Han var påväg hem till mig. Ofattbart. Ofattbart underbart. Jag har aldrig varit så glad, och nervös, och lycklig, och pirrig på samma gång! Allt kändes så bra och så rätt. Så självklart. Som att det såklart alltid varit meningen att det skulle bli vi. Det hade bara tagit ett tag att hitta varandra.


Giovanni, jag älskar dig. <3