Jag läste precis det här inlägget på Le Love, och jag kände bara att jävlar vad den här människa beskriver precis hur det känns att vara i ett långdistansförhållande! Att känna att det gör så jävla ont när man skiljs, men att alla sekunder av smärtsam längtan är värt det. Det som i dels att man vet/känner/tror/hoppas att man en dag kommer vara tillsammans för evigt, vakna upp bredvid den man älskar varje morgon; dels när man ser varandra igen och känner en känsla av att vara hel igen. Hon skriver så vackert och härligt realistiskt, jag kan inte bestämma mig för om jag ska skratta eller gråta.
Jag känner bara en känsla just nu: Fy fan, vad jag älskar Giovanni!!!
Det är nästan så att det gör ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar