Alltså, premenstruellt syndrom, det är en jävligt lurig liten rackare som kommer och attackerar en när man minst anar det! Jag brukar själv inte ha så himla hemsk pms, men det gäller bara när jag är lugn under dagen. Endast under en dag har jag pms (oftast dagen innan mens), men grejen är att jag aldrig kommer på när den slår till! Igår till exempel, då satt jag först och pratade med pappa om saker som gör mig upprörd, och jag känner hur jag blir så jävla förbannad, men samtidigt känner jag att tårarna kan välla över när som helst. Samma sak hände när jag pratade med mamma (om samma saker). Jag vet ju att jag borde få mens idag, men det var inte något jag reflekterade över just då. Det är som att man blir så förblindad av pmsen att man inte inser vad det är som faktiskt händer. Inte förrän vi hade pratat klart och jag kände hur känslorna svallande omkring inne i mig, kunde jag skratta och säga att "Haha, men jag har ju pms!" Då blir allt genast så skönt igen, för man förstår att man inte är ett komplett psykfall med okontrollerbart känslocentra i alla fall.På min andra blogg skrev jag om mensmonster för ett tag sedan. Det är lite så jag menar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar