Respons och tvek

När jag berättar om mitt och Giovannis förhållande för olika människor så blir jag alltid osäker på hur folk tar det. Det känns som att man antingen kan ta det som att vi verkligen älskar varandra på riktigt eftersom vi får det att funka trots att vi har 700 mil som skiljer oss åt, eller att vi inte gör det eftersom vi knappt träffas och då inte umgås lika mycket, vilket väl ändå är det som utgör ett förhållande?
Egentligen bryr jag mig ju inte så överdrivet om vad andra tror och tycker och tänker, men det känns ändå som att... det spelar roll. Jag vill ju att folk ska ta oss seriöst, för det är vi. Hur mycket jag än kan säga att jag inte bryr mig, så känns det alltid som att man blir tagen på ett visst sätt; som att alla negativa fördomarna om unga människor i distansförhållande kryper upp längs min ryggrad som smygande spindlar.

Å andra sidan vet jag ju inte riktigt vad jag ska göra för att få folk att förstå. Jag kanske bara ska låta dem tro vad de vill och skratta åt hur fel vissa har. De som inte tror att det kommer hålla, för det tror jag ärligt talat att det kommer göra. Ett jävla tag faktiskt. Men det får man inte säga, för då tycker de flesta att man är ung och naiv. Så hur jag än gör kommer de flesta inte tro på samma sak som jag.

Sedan finns det ju också de som awwwwww:ar allt de kan när jag berättar om oss. De människorna tycker jag om. Typ Hilma. Hon tror verkligen seriöst på oss. Hon blev ju för tusan helt galen innan April; började oja sig och vara nervös för hur det skulle gå veckor innan jag ocg Giovanni såg varandra för första gången. Hon är den bästa awwwwww:aren, och den som tänker positivt när ingen annan gör det. Tack, Hilma.