Något som jag tycker att folk i allmänhet är väldigt dåliga på är att ge komplimanger till folk de inte känner ser. Som när man ser en person med, säg en snygg frisyr. Inte fan säger man det då, även om man känner att man nästan borde. Detta måste människor bli bättre på, att våga gå över gränsen och ge komplimanger. Vad är egentligen det värsta som kan hända? Det kanske blir lite awkward, men jag lovar att personen kommer bli jätteglad! Det är sånt som gör min dag, när man får en komplimang bara sådär.
Jag har vågat gå över den farliga gränsen två gånger under tiden jag har jobbat som vikarie, vilket är nästan exakt en månad.
Första gången var för 2-3 veckor sedan när jag hade haft en åtta och stod och väntade utanför huvudentrén. En tjej med rött, kort page gick mot mig och när hon kom fram mot dörren fick jag som ett intensivt pirr inom mig som fick mig att säga "Jag måste bara säga att du har väldigt snyggt hår!" Hon sken upp, det gjorde mig glad. Det blir som en härlig win-win situation!
Andra gången var igår. Jag hade en annan åtta, och det fanns en kille med så galet vackra ögon att jag trodde jag skulle dö! Han hade, ni vet, riktigt intensiva ögon. Lite åt Zac Efron-hållet, fast gröna. I vilket fall så fick jag en impuls att säga det till honom. Det är alltid lite svårt med snygga... ja, kroppsdelar i allmänhet. Antingen får människan höra det hela tiden, eller så är det en sån uppenbar snygghet att människor bli generade om de nämner det. Sånt skiter jag självklart i, eftersom jag är jag, haha! Så när jag stod och hjälpte killen som satt bredvid honom vände jag mig mot honom och sa som jag hade sagt till tjejen; "Jag måste bara säga att du har otroligt fantastiskt vackra ögon!" "Tack så jättemycket!" sa han, och så fortsatte han jobba. Jag kunde inte avgöra om det var dumt att säga det eller inte, men eftersom jag knappt har en gräns när det kommer till awkwardness så tänker jag att han nog blev glad. Han såg glad ut i alla fall, och det var ju det som var målet.
En sak jag har tänkt på är att "Jag måste bara säga att..." är ett väldigt bra sätt att orda en komplimang på. Det blir som att man verkligen känner sig tvungen att säga det, så då måste man ju mena det?
Jag hade ett prat med Aaron när han var här om snygghet. Han frågade mig om jag tycker att människor som man anser vara snygga ska få veta det, genom till exempel komplimanger. Mitt svar var att det är klart att de ska få det, om det inte gör att de svävar upp bland molnen och inte kommer ner på jorden igen. Så att de blir sådär äckligt medvetna att de blir stöddiga och tror att de kan komma undan med vadsomhelst för att de uppfattas som snygga/söta/vackra. Därför tror jag att det är viktigt att känna av hur människan man vill ge en komplimang beter sig. Man skulle kunna säga att det handlar om att förtjäna komplimanger.
Självklart handlar ju komplimanger inte bara om utseende, att påpeka hur trevlig och rolig är minst lika uppskattat, om inte mer! Jag tror att de flesta blir gladare när de får höra hur mycket man tycker om dem, än när man säger att de ser bra ut eftersom man ju inte bestämmer hur man ser ut, men man bestämmer vem man är. Jag själv har dessutom mycket, mycket lättare för att acceptera och verkligen ta emot komplimanger som handlar om mig, och inte min kropp. Troligen för att jag tycker mer om mig än min kropp. Ibland känns det som att vi inte hänger ihop riktigt, jag och min kropp, och ibland gör vi det jättemycket, beroende på humör.
Vilka komplimanger blir ni gladast över?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar