Idag är det inofficiellt 100 dagar kvar till jag träffar min underbare pojkvän igen. 100. Dagar. Det låter både långt och kort, tycker jag. Det har gått 10 dagar sedan han åkte hem, och de har bara sprungit iväg! Det kanske dock är för att jag numera faktiskt gör saker på dagarna. Fast jag hade ju såklart önskat att det inte behövde vara såhär, men man tager vad man haver och det är good enough för mig. (Eller nu ljuger jag, Giovanni är det bästa jag skulle kunna få, så det är jävligt mycket bättre än "good enough"!) Om ni funderade på varför det är inofficiellt så är det så för att jag inte har beställt biljett än (och lär inte göra det förrän om en eller två månader), men vi har sagt att någon gång i mitten av december, då ska jag åka och bo hos honom i x antal veckor.
Apropå "x antal veckor", så har vi ett litet dilemma, han och jag. Det är ju så, som några av er vet, att han ska börja plugga i april och göra det de nästkommande 3 åren, vilket ju är jävlans segt eftersom vi inte kommer kunna ses lika mycket som vi har gjort det här året (han var en vecka hos mig i april, tre veckor nu i augusti och så ska jag till honom). Dilemmat som vi har är hur länge jag ska stanna. Självklart vill jag ju stanna så länge som det går eftersom... ja, jag vill ju naturligtvis vara med honom så mycket som det går innan han börjar studera igen. Men det finns ett stort men. Han/jag/vi tänker på att det kanske skulle göra avskedet värre om jag stannar där superlänge, eftersom vi då har vant oss vid att vara med varandra mer eller mindre konstant i flera månader för att sedan skiljas åt och knappt ses. Jag är inte riktigt säker på om jag tänker att det kommer bli värre, eller om det ens kan bli det. Det kommer svida och göra hur satans ont som helst i vilket fall. Plus att om jag inte är där så länge som möjligt så kommer jag bli ledsen på mig själv när han väl börjar plugga över att jag inte utnyttjade tiden medan han var hemma. En annan sak som spelar en jäklans roll är mitt liv. Som i mitt arbetsliv. Jag hade en kort men seriös diskussion med min far angående min utbildning, jobb och annat sånt viktigt. Han pekade gång på gång på att jag ju inte kan anpassa allt det efter Giovanni, att jag inte kan vara där hur länge som helst eftersom jag kanske då inte kan ha kvar mitt jobb (som i att de inte vill ha mig) när jag kommer tillbaka till Sverige. Och det skulle ju vara skit om det blev så. Alternativt då att jag skaffar ett nytt jobb innan jag åker, med anställning i vår. Egentligen känner jag att jag skiter i jobb och sånt och bara vill vara med honom, men jag fattar ju att det inte är en realistisk tanke, tyvärr.
Min tanke för tillfället är att jag antingen stannar från ~13 december till efter Alla hjärtans dag, eller till efter min födelsedag - vilket alltså antingen blir två eller runt tre månader. Jag kan inte bestämma mig för vilket jag tycker låter bäst. Om tre månader är för långt eller inte, eller om två är det. När han var här nu i augusti kändes tre veckor rätt långt, men jag hade ändå velat ha honom här längre. Fast den känns det ju också som att det är förutspått att vi kommer tröttna på varandra ett antal gånger (gör vi inte det så är det nästan något fel på oss...). Jaja, allting tar sin tid och vi är ju egentligen inte tvungna att bestämma oss förrän om en månad eller två. Det löser sig. Bara båda är glada, så är det ju bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar