Långdistansförhållande

För ett tag sedan sa min systers vän Monica att hon funderar på att "göra som mig" och skaffa sig en pojkvän i USA. Jag svarade med att det borde hon verkligen inte göra. Hon undrade naturligtvis varför och jag svarade "För att man är ifrån varandra typ hela tiden." Även om det är helt fantastiskt underbart att ha hittat Giovanni, så suger våran relation, för att vi är ifrån varandra hela tiden.

När jag säger att våran relation suger, så menar jag egentligen inte vårt förhållande, utan mer vårt förhållandes förhållande. Det här året har vi setts i drygt en månad, totalt kommer det bli runt två. Jag vill inte ha det såhär, verkligen inte, och jag tvekar på att jag skulle gjort det för någon annan. Giovanni får det liksom att vara värt det. Även om jag känner mig som mer eller mindre en zombie när han inte är här så är det alltid värt väntan när vi väl ses. Förresten är det dumt att kalla det zombie, för då låter det som att jag inte kan fungera utan honom, men det kan jag. Allt bara bättre när jag är med honom; en annan slags trygghet än när jag är med andra utan honom. Då är det liksom... vi. Min syster nämde att hon tycker att det är den största skillnaden mellan oss, och min bror och hans flickvän. De är på varandra (som i tar på varandra och hånglar öppet) mer eller mindre hela tiden, så det blir övertydligt att de är tillsammans; vi mer... är. Vi pussas ibland men annars är vi liksom bara. Som att det är en självklarhet att vi hör ihop. Jag blev jätteglad när hon sa det, för det är så jag vill ha det. Samtidigt som jag inte känner att andra behöver veta att det är vi två, så är jag ändå på något sätt stolt över att det är så; det är lite som att jag vill skrika det, men inte känner att det behövs (och jag tror inte att han heller tycker det), så jag gör inte det.

Min kära vän Hilma sa för ett tag sedan att jag och Giovanni är nedrans duktiga som orkar och kan ha ett distansförhållande, och att hon inte skulle orka med det. Det kan jag förstå, och jag tror inte att jag riktigt orkar med det heller, men jag gör det för honom. För oss. För att jag tror på oss och att vi kan klara av det. Det vore nog värre att ha setts varje dag i flera år och sedan få det såhär. Då känns det bättre att ha det såhär i några år och sedan kunna vara tillsammans varje dag.

Giovanni var, som de flesta vet, hos mig i April. När han hade åkt hem och jag gick över till min granne (tillika barndomsvän) Kristin, sa hon att hon hade sett oss ligga ute på gräsmattan och mysa. Hennes flickvän Alice var bortrest under just de dagarna, så naturligtvis blev saknaden inte mindre när hon såg oss (andra par är för övrigt typ de människor man hatar mest när man är i ett långdistansförhållande). Hon berättade att en tanke hade slått henne: hon tyckte det var skitjobbigt att vara ifrån Alice i en vecka, men kom sedan på att det är så jag och min amerikan har det hela tiden. Jag förundras alltid lite över hur andra inte ser det som normalt, eftersom det är det för mig. För de är det en självklarhet att se sin älskade flera gånger i veckan; för mig är det några (men långa) gånger per år. Jag tror att anledningen att jag överlever är att jag inte har haft ett endaste förhållande innan (inte dejtat, inte fått min kärlek besvarad eller besvarat den kärlek som har riktats mot mig), så jag vet liksom inte om något annat. Att vara ifrån min pojkvän en grov majoritet av min tid är vad jag anser vara normalt. Antagligen skulle jag inte överlevt om jag känt såhär för någon förut och haft de inom en timmes restid. Nu är min pojkvän istället ~700 mil bort, vilket inne bär en restid på minst 10 timmar och en flygbiljett för minst 3500 kronor (och hittar vi en så billig biljett är vi lyckligt lottade!). Ibland kan jag känna att allt hade varit så mycket enklare om vi inte hade träffats än; om vi hade fått nys om varandras existens först om ett par år, när det är möjligt att göra något åt vår situation. Men hellre nu än aldrig, självklart.

Mitt svar till Monica, alla er som vill ha eller funderar att skaffa sig ett distansförhållande är helt enkelt att ni inte ska göra det om ni vet att det är värt att vänta på människan, för det är det 85% av tiden går ut på. Självklart har man kontakt genom Facebook, Skype och andra medier, men det är ljusår ifrån när man faktiskt träffas.