Rape Lay

Ett spel som går ut på att tafsa och våldta. Vad i helvete tänkte man där? Jävla japaner alltså..!

Det känns som att jag kan sitta här och skälla ut dem så mycket det bara går, men jag orkar inte det (gjorde Högskolesprovet idag, haha). Istället ska jag visa er denna video. Det är ju så sjukt..!

Men! Jag tänkte på en sak. Varför skulle det inte vara okej att göra spel med våldtäkter, när det finns sju miljarder spel där du dödar? Just saying...

Den 16:de april 2011

Jag tänker ge mig in i en av mina bästa stunder någonsin. Efter mycket om och men ska jag nu beskriva alla de känslor som erövrade mig när jag och Giovanni träffade varandra för första gången.

Det är ju alltid svårt att sätta ord på starka känslor, men jag ska göra mitt bästa, och det måste ni också göra. För att ni verkligen ska förstå och känna vad jag kände - om det är det ni vill - så måste ni läsa långsamt. (Har ni inte tid, läs det senare. Inlägget kommer finnas kvar ett bra tag till.) Ni ska inte speeda igenom det för att komma till slutet, eller skumma igenom texten. Läs från första till sista bokstav. Och med känsla, det är det viktigaste.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det hela började väl egentligen kvällen innan; jag var lugn som en filbunke, tänkte att det skulle gå som på räls, och det fanns inte tillstymmelse till nervositet i magen. Dock var jag ironiskt nog lite nere för att jag visste att jag inte skulle få prata med Giovanni, haha! Det kändes verkligen som att allt skulle lösa sig och att, "Vi har ju ändå skypat i nästan fyra månader!" När jag vaknade nästa morgon var lugnet fortfarande med mig. Eller så var det så att jag inte hann känna något annat, för jag färgade håret, duschade mig själv och hunden, och bytte vattnet i mitt akvarium - på 3 timmar!

Bilresan mot Landvetter var också förvånansvärt lugn. Jag och mamma pratade om att det skulle bli spännande att äntligen träffa honom, men det var inte mer med det. Men, mina damer och herrar, jag hade ju självklart inte sån tur att magen fortsatte att vara lugn när vi väl åkt förbi Volvo... Vips! så var flygplatsen framför oss. (Bara jag tänker på känslan som fanns i magen, så börjar fjärilarna flyga runt där inne.) Paniken kom dock inte förrän vi hade parkerat. Då slog det mig att, "Det sitter en människa där inne och väntar på mig... Herregud!!" Liksom, "HERRE-JÄVLA-FUCKING-GUD!! En människa som jag är kär i sitter där inne, och nu ska vi träffas för första gången!!!!!" Worst case scenarios började bubbla i huvudet på mig som en överkokt gröt, och synen blev suddig. Jag sa skämtsamt till mamma "Vi skulle ju alltid kunna skita i allt och åka hem igen..!", vilket i det ögonblicket faktiskt kändes extremt lockande! Å andra sidan visste jag ju att det inte skulle hända. Man lämnar inte en människa som väntar på en, speciellt inte i ett främmande land. Nej, det var bara att samla ihop fjärilarna, försöka lugna ner dem, och gå in. För samtidigt som jag helst hade sluppit nervositeten, så hade jag aldrig varit så... vad man nu vill kalla fasen före lyckligast i hela världen.

Som några vet, så failade ju det totalt när jag väl skulle hitta honom. Jag gick ensam in i salen för inkommande flyg från utlandet utan att tänka efter, och glömde att han kom från Stockholm (vilket klassades som inrikes senast jag checkade...). Där gick jag runt och letade efter en mörkbrun kalufs, men han fanns ingenstans. Efter flera minuters letande tänkte jag panikartat "Var fan är han någonstans?!" Han borde ju ha varit där?? Efter att ha gått igenom hela salen igen gick jag ut till mamma som satt kvar i bilen, och skrattade till eftersom det ju var rätt roligt/konstigt att han var spårlöst försvunnen. Hon vevade ner passagerarrutan och jag sa "Jag hittar honom inte..." Hon blev orolig, så gick vi in och letade tillsammans. Hon fick då snilleblixten att han väl ”ändå borde vara vid Inrikes?” (kände jag mig korkad eller kände jag mig korkad..?!), så vi vandrade dit. Under tiden sa mamma "... och när vi ser honom, så går jag "och hämtar bilen". *blinkblink*" Min mamma är så underbart söt!

Det enda som kan ses någorlunda positivt med att jag inte hittade honom direkt var att jag hann lugna ner mig en smula; jag började oroa mig mer för var han höll hus än hur det skulle gå när vi faktiskt hittade honom.

Vi gick genom en passage, in till en mycket mindre sal (som jag inte ens visste fanns). Vi stannade i slutet av passagen och tittade runt. Tomt. Ingen Giovanni. Mamma blev ännu lite oroligare och sa "Är han inte här..?!" Jag såg att salen fortsatte runt hörnet så jag fortsatte gå, och jodå. Längst bort på en bänk satt han. Känslan som infann sig är fortfarande obeskrivlig. Den suddiga synen jag hade haft i bilen var glasklar i jämförelse med nu. Alla känslor, all nervositet, all ängslan och oro försvann för en sekund, och i nästa kände jag mig... hel. Klyschigt som satan, men det kändes verkligen så! Jag kommer inte ihåg min direkta reaktion, men Giovanni har efteråt sagt att jag lös upp och log världens största leende - vilket jag inte har speciellt svårt att föreställa mig. Jag stod som fastfrusen i marken, som att jag hade tappat all kommunikation med min egen kropp, och allt jag kunde göra var att mumla "Okej..." när mamma sa att hon skulle smyga iväg till bilen. Jag var så förundrad över att han faktiskt fanns. På riktigt. I verkligheten, rakt framför mig.

Han tittade på mig. Och log.

L y c k a .

Hade korridoren varit kortare och vi fått mer direkt ögonkontakt hade jag nog svimmat. Tankarna jag hade haft innan om hur awkward det skulle vara försvann. Han lämnade sin väska och kudde på bänken, och vi började gå mot varandra; det var ett sånt där ögonblick där man inte vet om det går i slow motion eller fast forward. Båda log som fån. Varsitt hej, och sedan en varm kram. Världens bästa kram. Känslan av att äntligen få omfamnas av hans armar var så fruktansvärt befriande. Som att jag inte hörde hemma någon annanstans än där; med mina armar runt honom och min kind mot hans axel. Det är nästan så att jag börjar gråta när jag skriver om det. (Glöm nästan, nu kommer lyckotårarna!) Att ha längtat efter det här ögonblicket i månader, och att sedan äntligen ha honom framför mig... Alltså, herrejävlar vad härligt och skönt och underbart och fantastiskt det kändes! Jag tror inte att någon känsla någonsin kommer kännas så stark som den som infann sig där och då. Att få veta hur det känns att krama om någon man älskar (för dit hade vi kommit för längesen).

Han lyfte sitt huvud från min axel; jag gjorde det samma och en millisekund senare stod vi läppar mot läppar. Vår första kyss. Världens i särklass mest awkwarda kyss - någonsin! Men samtidigt alldeles, alldeles underbar. Perfekt. Den varade i en halv sekund och sedan vilade mitt huvud tryggt på hans axel igen. Han visste inte varför han gjorde det. Inte jag heller. Heat of the moment, antar jag. Även om kyssen verkligen var awkwardawkward, så skulle jag inte ha velat ha det på något annat sätt. Att invänta det tillfälle som skulle ansetts vara perfekt, skulle blivit allting utom det. Jag måste också säga att det var rätt skönt att liksom... "ha det gjort". För det skulle varit tusen gånger värre att gå runt och veta att båda vill men varken han eller jag vågar ta första steget.

Vägen till bilen är aningen oklar. Jag minns inte om vi kysste varandra igen, eller om han bara hämtade sina saker. Jag minns inte heller om jag hjälpte honom att bära sina saker, eller om jag var ett as och inte gjorde det. (Jag hoppas att jag i alla fall bar hans kudde...) Det enda jag minns riktigt klart är att jag inte vågade titta honom i ögonen; våra ögon möttes bara under bråkdelen av en sekund när han pratade med mig. Han har sånnadär ögon som man kan drunkna i alldeles för lätt, och mina knän var redan tillräckligt svaga som de var.

Hursomhelst, så kunde vi nu istället inte hitta mamma. Av ren nervositet bytte jag från engelska till svenska och tillbaks till engelska igen. Ringde mammas mobil, kom till telefonsvararen och fick reda på efter ett kort samtal med pappa, att hon lämnat den hemma. Efter några minuters förvirring lyckades vi hitta både mamma och bilen. Tack gode Gud för det.

Bagageluckan öppnades samtidigt som förardörren, och mamma klev ut medan vi lastade in Giovannis packning. Luckan stängdes och jag gick till bilens högersida. Mamma och Giovanni... skakade hand, eller kramades. Jag kommer inte ihåg. I vilket fall så kändes det lite konstigt. Jag ville ju att mamma skulle tycka om honom, och han henne. Vi satt i bilen två sekunder senare. Han hade sagt innan att han skulle sätta sig i mitten, men jag blev inte förvånad när han inte gjorde det. Dock blev jag lite besviken, eller ledsen, hur man nu vill se det. När bältena var fastsatta och bilen rullade kände jag att det skulle bli en riktigt obekväm biltur hem. Tyst och stelt och pinsamt. Men, Giovanni är underbarare än jag ger honom credit för. När vi åkte ut från flygplatsens parkering la han sin hand på mittensätet och tittade på mig. I det läget gick det inte att göra annat än att möta hans blick. Han log, tittade på mig och sedan ner på sin hand. Jag är fattade vinken, och flätade samman mina fingrar med hans. Ett stort och lyckligt leende växte fram, och min blick vändes ut mot skogen utanför fönsterrutan; aningen generad, men samtidigt var det världens bästa känsla. Det fanns ett lugn, som att han hade bestämt sig för att det inte skulle bli så awkward som vi båda hade befarat.

Min blick gick från honom, till mamma, till skogen och tillbaks till honom. Förundrad över att allting höll på att hända. Han satt i min bil. Han var påväg hem till mig. Ofattbart. Ofattbart underbart. Jag har aldrig varit så glad, och nervös, och lycklig, och pirrig på samma gång! Allt kändes så bra och så rätt. Så självklart. Som att det såklart alltid varit meningen att det skulle bli vi. Det hade bara tagit ett tag att hitta varandra.


Giovanni, jag älskar dig. <3

Dagen till ära

Anniversary

Så har det gått ett år med min käre pojkvän. Det känns helt sjukt. Faktiskt, helt fullständigt jättekonstigt att jag ens har en pojkvän, haha! Eller det konstigaste är nog att jag är en flickvän, inte att jag har pojkvän. Hur det nu hänger ihop... Jag känner väl inte riktigt att jag är flickvänsmaterial. Jag är mer utav en bro. (Som i... inte träbro, haha!) Men någon gång måste väl någon ta... ner en från himmelen, tänkte jag säga, men det är väl snarare så att jag har höjts till skyarna, för att jag är så kär.

Jag kan tänka mig att det finns någon där ute som är nyfiken på hur det hela gick till. Här kommer därför några utdrag från de tre meddelanden som på något sätt... Klargjorde det hela. ('Klargjorde' låter så hemskt oromantiskt, men jag kan inte komma på något bättre.)
G: "I really like you Rebecca, and I don't know HOW I got lucky enough to meet someone like you. :')"
R: "I've realized that I'm trying to convince myself not to fall for you (since you're a freaking bazillon miles away :(). The problem is; I think I'm about to fail..."
G: "I tried to tell myself the same thing, but as I got to know you more and more, it was replaced by "I don't care how far away she is." Although I can tell you I've fallen pretty hard already, I understand the position you're in."
R: "You have no idea how happy you make me. I've failed. Completely."
Jag har nog aldrig lett så stort, någonsin. Jag blev både uppspelt och lugn, på samma gång. Han tyckte om mig tillbaka. Att sånt ens var möjligt visste ju inte jag; det har alltid varit så att det antingen har varit jag eller någon annan som varit kär, men den andre har inte besvarat det. Världens skönaste känsla. Jävlar, vad lycklig Giovanni gör mig!

Några, eller många (jag vet inte var gränsen går), är aningen förundrade över hur det kan ha gått ett år, när vi inte träffades för första gången förrän i april. Det skall jag nu berätta för er så att eventuella frågetecken suddas ut. Vi kände båda två att vi var kära långt innan vi faktiskt träffades, och det skulle vara så konstigt att bara välja ett randomdatum mitt i alltihop, så vi valde att ta dagen då vi sa till varandra att vi var kära i den andre. Ett alldeles utmärkt datum. Som min far sa så är ju huvudsaken att vi har ett datum som vi "trivs" med, och det skulle vara den 22 oktober 2010, så då fick det bli det. Frågor på det?

Lägger ut superinlägget kl. 18, så var beredda..!

Tänder man så tänder man

Är det inte lite skumt egentligen, hur det anses normalt att killar tänder på två tjejer som har sex, men att det anses udda när två tjejer tänder på två killar? Jag har också i mina dar fått känslan av att det anses normalt om straighta tjejer tänder på två tjejer, men gay som fan om en straight kille tänder på två killar?

Jag har både läst och hört att det är så att män tänder på det de ser, medan kvinnor tänder mer på känslan och passionen. Med detta sagt så är det nog egentligen så att vi tänder lika mycket på allt, kombinationen liksom. Bara det att killar tänder lättare på att se två personer ha sex, och gå igång på enbart det än en tjej har. Jag känner personligen att jag inte går igång sådär väldigt på att bara se sex, så det blir väl att jag generaliserar lite.

Varför kan det egentligen inte bara vara så att man tänder på det man tänder på? Tänder jag på tandborstar, så ska jag fan få göra det utan att det ska komma någon och skratta och peka! Jag, som är så öppen och härlig (jag kommer få skit från Philip för det här är jag rädd för...), har inga problem med människor som tänder på, ja, tandborstar, tavelramar eller bordsdukar. Jag säger inte att jag själv tänder på det, jag säger inte att jag inte skulle tycka det var underligt, men jag skulle låta de människorna tända på det. För det angår ju inte mig alls?

Så egentligen, varför bryr vi oss om vad andra tänder på? Är det för att vi ska få någon sorts bekräftelse på att vi inte är helt utanför samhällets ramar? Läste Metro idag och de skrev en liten notis om att Lady Gaga tänder på vampyrer och att bli biten av sina pojkvän. Som att det skulle vara något konstigt. Jag verkligen förstå om man tänder på vampyrer och att bli biten! Precis på samma sätt som jag förstår att folk blir uthetsade av att electroplay, vilket (för de som inte vet eller kollar på Fråga Olle-dokumentärerna) betyder att man helt enkelt ger sin partner, eller sig själv, elektriska stötar.

Jag tycker att man ska få gå igång på det man vill, och inte bli dömd för det.

Konsten att vara sig själv

Förra våren vad jag kär. I en människa (crazy!). (Jag tänker inte säga vem, men han är lång, brunhårig och vacker (men tycker inte det själv för han är dum i huvudet), och gick i min gymnasieklass.) Jag tänkte redan då på hur man ska göra om man känner att man i kär i någon som kanske inte skulle uppskatta den man är (det inlägget hittar ni här). Att jag tjötar på som en galning, och att det kanske inte är uppskattat.

Jag har alltid känt att jag har oerhört lätt för att skaffa pojk-vänner, men inte pojkvänner, och detta gjorde ju självklart att jag (som den filosof jag är) började tänka på om det var mig det var fel på. Att prata är en av mina starka sidor, jag kan prata med mer eller mindre vem som helst om vad som helst. Men att flörta... Det kan jag inte påstå är en av mina starka sidor. Jag är liksom mer av en bro, som Soheil så fint uttrycker det, och det är jag nöjd med. Jag gillar killar, och det känns bra när killar gillar mig.

Men! När man är i tonåren och hormonerna flödar (och man dessutom har en tendens för att bli kär alldeles för enkelt...) så börjar man lätt tänka på om det skulle vara värt att ändra på sig för att den man är kär i ska bli kär i en själv. Som jag tydligt påpekar i den äldre texten så är svaret ett rungande nej. Man ska aldrig ändra på sig själv, för om den man vill ska bli kär i en inte tycker om den man är, hur fasiken har man tänkt att förhållandet ska hålla?? Jag vet inte vad det skulle ta för att jag skulle ändra på den jag är för någon annan. Om det ens är möjligt. Jag tvekar på det. Jag är nöjd med mig, och det kan ingen ta ifrån mig. Det hemska börjar ju när någon annan börjar krama om en som en sliskig anakonda och kväva ens riktiga jag.

Jag skrev också om att jag nog pratar för mycket. Den tanken växte enbart på att mina kära väninnor inte pratade lika mycket som jag. Att jag ibland blev nertystad av vissa (nästan enbart killar) för att de tyckte att jag babblade på för mycket. Till min räddning kom då Julia, som kommenterade följande: "Dessutom kan jag tillägga att det finns flera stycken som pratar mer än du, men det ses som normalt bara för att dessa människor är... ja, just det, MÄN! HAHAHA! (vet ej riktigt vad det skrattet hade för funktion) så man kan säga att varenda gång du öppnar munnen så för du en kamp för alla kvinnor på denna jord, vilket såklart är rätt så beundransvärt." Det var inte förrän då som jag insåg att hälften av killarna i klassen pratade precis lika mycket som jag, men eftersom jag var den enda tjejen som tog lika mycket plats som de, kände jag att jag klev utanför ramen (som också har kommit att bli lite av min specialitet). Tog lite för mycket plats, pratade lite för mycket, betedde mig inte som alla andra. Jag kan hålla med om att jag ibland bara babblade på, blev högljud, men so what?! Får killarna ta plats och skrika och gapa, så måste ju jag också få det! Bara för att jag inte har en snopp mellan benen så ska jag hålla käften? Inte ta lika mycket plats? Bullshit, det är vad jag kallar sånt. Det kan hoppa upp och ta sig någonstans.

På något underligt sätt har jag nu hittat en människa som är kär i mig tillbaks, och som inte har några problem med att jag ibland kan babbla på (vilket dock inte har hänt så ofta... än). Jag vet inte hur det hände, men jag är oerhört tacksam för det, för nu slipper jag fundera på om jag ska ändra på mig eller inte. Inte är svaret, om ni... inte hängde med på det... Och det tycker inte jag att ni ska göra heller. Ni ska hitta någon som tycker om er för den ni är, och som inte kväver er. Ni är bra som ni är och förtjänar det bästa. Punkt och slut.

Mens och Coca-Cola

För drygt två år sedan tipsade jag på min andra blogg om hur Coca-Cola skyndar på mensen. Mer mens, men färre dagar.

Egentligen tänkte jag tipsa om detta på denna blogg också (eftersom det känns tillräckligt relevant), men efter lite googling har jag nu blivit visare. Många hävdar att det inte alls påverkar mensen på något sätt, andra säger att det är super och att det gör att de får mindre mens, medan en tredje part säger att det faktiskt inte är bra alls! Den senare delen använder sig av faktisk fakta, så som den naturare jag är så kommer jag nog sluta med både Coca-Cola och kaffe under min mensperiod.

Det är nämligen så att koffein (som ju finns i både cola och kaffe) mixtrar med kroppens förmåga att ta upp mineraler, till exempel kalcium, magnesium och järn, som ju är viktigt att ha för att må bra. När kvinnor samtidigt menstruerar, tappar vi mer järn än vi kan få igen genom det vi äter. Kaffe försämrar därefter upptagningen av järn med upp till 50%. Inget vidare alltså!

Så bort med kaffe och cola under mensen, och fram med broccoli, spenat och järntabletter (om det skulle behövas)!

Härliga, underbara killar

Något som jag uppskattat mer än något annat hos killar är när de utan problem kan ägna sig åt saker som anses tjejiga, och liksom vara coola med det. Inte bry sig så jävligt om vad folk tycker.

Ett exempel är när jag och Pernilla sitter och tittar på Sex and the City och Daniel kommer ut från sitt rum(!!) för att kolla med oss. Det är väldigt mysigt och något jag uppskattar med honom. Samma sak med min käre pojkvän, men jag vet inte om det var för att han ville titta eller om det var för att han ville vara med mig. I vilket fall så är det ju positivt!

Pappa har berättat att när Daniel var mindre (runt 4, 5 kanske) och skulle leka med sina kompisar, och frågan "Vad ska vi göra?" kom upp, så sa min fantastiska bror "Kanske mamma pappa, barn?" Alltså... Jag blir så jävla stolt över sånt. Det var liksom ingen big deal för honom att föreslå en lek som tjejer leker. Jag förstår ju att han hade blivit influerad av mig, Pernilla och våra kompisar, men det känns ändå så underbart och befriat på något sätt!

En annan kille som också är såhär härligt avslappnad är Gustav. Han kan ibland komma över till oss och titta på hockey eller fotboll, och medan Daniel går in på sitt rum och gamear i pausen, sitter Gustav kvar i soffan och läser ett nummer av Frida. Jävligt chill!

För att inte nämna Aaron som föreslår att vi ser The Proposal enbart för att Ryan Reynolds är så jäkla snygg. Så sitter vi där och suktar tillsammans, och pratar om hur vi vill täcka honom med choklad och slicka bort det. Alla borde ha en nära vän av det motsatta könet som är bi/gay. Det blir lite roligare då, faktiskt.

Min slutsats är att jag aldrig skulle klarat mig utan denna typ av killar.

Tack för att ni finns!

Årsdag

Den 22 oktober har jag och Giovanni årsdag. Under denna dag kommer det därför dyka upp ett lååångt inlägg om något underbart.

Håll utkik!

Fuck my brains out

Både Giovanni och Aaron noterade så fint att man får säga en massa vackra ord på svensk radio. Som fuck, shit, drugs, och så får man öppet sjunga om sex. Jag tycker att det är helt underbart att vi har en sån yttrandefrihet i vårt land. En sak jag dock inte riktigt förstår är hur den här låten får spelas. Jag fick en mindre shock när jag hörde den strömma ut ur högtalarna på skolan där jag jobbar, och eleverna blev generade när jag påpekade textens innebörd.




Troligen är det för att den är jävligt grym.

Fler komplimanger åt folket!

Något som jag tycker att folk i allmänhet är väldigt dåliga på är att ge komplimanger till folk de inte känner ser. Som när man ser en person med, säg en snygg frisyr. Inte fan säger man det då, även om man känner att man nästan borde. Detta måste människor bli bättre på, att våga gå över gränsen och ge komplimanger. Vad är egentligen det värsta som kan hända? Det kanske blir lite awkward, men jag lovar att personen kommer bli jätteglad! Det är sånt som gör min dag, när man får en komplimang bara sådär.

Jag har vågat gå över den farliga gränsen två gånger under tiden jag har jobbat som vikarie, vilket är nästan exakt en månad.

Första gången var för 2-3 veckor sedan när jag hade haft en åtta och stod och väntade utanför huvudentrén. En tjej med rött, kort page gick mot mig och när hon kom fram mot dörren fick jag som ett intensivt pirr inom mig som fick mig att säga "Jag måste bara säga att du har väldigt snyggt hår!" Hon sken upp, det gjorde mig glad. Det blir som en härlig win-win situation!

Andra gången var igår. Jag hade en annan åtta, och det fanns en kille med så galet vackra ögon att jag trodde jag skulle dö! Han hade, ni vet, riktigt intensiva ögon. Lite åt Zac Efron-hållet, fast gröna. I vilket fall så fick jag en impuls att säga det till honom. Det är alltid lite svårt med snygga... ja, kroppsdelar i allmänhet. Antingen får människan höra det hela tiden, eller så är det en sån uppenbar snygghet att människor bli generade om de nämner det. Sånt skiter jag självklart i, eftersom jag är jag, haha! Så när jag stod och hjälpte killen som satt bredvid honom vände jag mig mot honom och sa som jag hade sagt till tjejen; "Jag måste bara säga att du har otroligt fantastiskt vackra ögon!" "Tack så jättemycket!" sa han, och så fortsatte han jobba. Jag kunde inte avgöra om det var dumt att säga det eller inte, men eftersom jag knappt har en gräns när det kommer till awkwardness så tänker jag att han nog blev glad. Han såg glad ut i alla fall, och det var ju det som var målet.

En sak jag har tänkt på är att "Jag måste bara säga att..." är ett väldigt bra sätt att orda en komplimang på. Det blir som att man verkligen känner sig tvungen att säga det, så då måste man ju mena det?

Jag hade ett prat med Aaron när han var här om snygghet. Han frågade mig om jag tycker att människor som man anser vara snygga ska få veta det, genom till exempel komplimanger. Mitt svar var att det är klart att de ska få det, om det inte gör att de svävar upp bland molnen och inte kommer ner på jorden igen. Så att de blir sådär äckligt medvetna att de blir stöddiga och tror att de kan komma undan med vadsomhelst för att de uppfattas som snygga/söta/vackra. Därför tror jag att det är viktigt att känna av hur människan man vill ge en komplimang beter sig. Man skulle kunna säga att det handlar om att förtjäna komplimanger.

Självklart handlar ju komplimanger inte bara om utseende, att påpeka hur trevlig och rolig är minst lika uppskattat, om inte mer! Jag tror att de flesta blir gladare när de får höra hur mycket man tycker om dem, än när man säger att de ser bra ut eftersom man ju inte bestämmer hur man ser ut, men man bestämmer vem man är. Jag själv har dessutom mycket, mycket lättare för att acceptera och verkligen ta emot komplimanger som handlar om mig, och inte min kropp. Troligen för att jag tycker mer om mig än min kropp. Ibland känns det som att vi inte hänger ihop riktigt, jag och min kropp, och ibland gör vi det jättemycket, beroende på humör.

Vilka komplimanger blir ni gladast över?

Pappor som inte förstår mensvärk

Min syster hade i veckan en ohygglig mensvärk och var sådär irriterad och osocial som man blir när man inte vill annat än att bli av med värken. Pappa ropade på henne från vardagsrummet på nedervåningen, frågade något om maten eller liknande och hon ryter till att hon inte bryr sig. Säger att hon har "en jävla mensvärk" och inte vill prata med någon. Då frågar pappa klagande "Jamen, vad är det nu då?"

.................?!?!?!?

Alltså; hon har sagt att hon har mensvärk. Hon har sagt att hon inte vill prata. Ändå sitter han inne i vardagsrummet och försöker föra en konversation med henne. Så puckat att det inte är sant! Självklart röt hon tillbaka och pappa blev sur. Alla blev sura. (Jag tror att min familj lider av konstant PMS.) Det slutade med att jag fick ropa ner till pappa att han bara skulle sluta prata med henne.

Jag vet inte riktigt vad det är med pappor och mens, och problem för den delen. Med mamma kan man prata och utvärdera problemen om och om igen, eftersom det ofta är det man vill. Men pappor... De ska jämt lösa allting på stört. Kommer man och har ett problem så vill de inte veta hur man känner inför det utan det ska bara lösas, så att man slipper prata med om det.

Mensvärk är ett problem, men det går inte att lösa på annat sätt än med värktabletter och tid. Det skulle väl möjligtvis vara choklad då.

Tampax

Jag har alltid inbillat mig att vi inte har "utländska" tamponger i Sverige, men på ICA hittade jag Tampax. Med utländska tamponger menar jag tamponger som inte ser ut som de vanligaste. Jag köpte ett paket och skall testa Tampax nästa gång jag har mens.

Skillnaden mellan vanliga tamponger och Tampax är att den sistnämnda har en "applikator". Tampongen är på något sätt inne i en pappbehållare som man för in, tar ett redigt tag om och sedan pressar man in den ena delen i den andra. Detta gör att tampongen som är inuti "skjuts" in i slidan och så kommer den längre in än om man hade använt fingrarna. Jag är bara orolig för att ha snöre att dra ut den med! Sedan har även Tampax en extra säkerhetsåtgärd: där en vanlig tampong tar slut har de satt som ett tyg runt, så att det inte ska läcka. Hur det är menat att det faktiskt ska fungera förstår jag inte riktigt...

Något nervös är jag allt. Det verkar så konstigt och läskigt, men samtidigt känns det fräschare och enklare än att använda vanliga tamponger. Men vad fasiken, tänk om "applikatorn" fastnar! Får ha mobilen inslagen på 112 när jag testar första gången... Jag frågade Pernilla om hon vill testa, hon sa att hon inte vill. Hon kanske kan ringa om jag får omedelbar tampongsjuka.

Jag återkommer när jag vet mer.

"Är du oskuld?"

På Facebook finns det en applikation med namnet ovan där du kan göra ett test för att se om du är oskuld eller inte.

Ifall du inte skulle veta själv, liksom.

Worth the wait

Jag läste precis det här inlägget på Le Love, och jag kände bara att jävlar vad den här människa beskriver precis hur det känns att vara i ett långdistansförhållande! Att känna att det gör så jävla ont när man skiljs, men att alla sekunder av smärtsam längtan är värt det. Det som i dels att man vet/känner/tror/hoppas att man en dag kommer vara tillsammans för evigt, vakna upp bredvid den man älskar varje morgon; dels när man ser varandra igen och känner en känsla av att vara hel igen. Hon skriver så vackert och härligt realistiskt, jag kan inte bestämma mig för om jag ska skratta eller gråta.

Jag känner bara en känsla just nu: Fy fan, vad jag älskar Giovanni!!!

Det är nästan så att det gör ont.

Bisexualitet = Ingen faktisk läggning?

En sak som jag blir jävligt trött och förbannad på är folk som inte tycker att bisexualitet är en faktisk sexuell läggning, som tycker att antingen är man hetero eller så är man gay. Inget mittemellan här inte! Dels blir jag trött på att folk ska lägga sig i andras sexualitet så vansinnigt mycket, men också att de tänker att det inte skulle kunna vara så att man är dragen till båda könen.

Jättefjantigt, tycker jag!

Kärlek och ljus

I förra veckan liknade jag ett förhållande vid en glödlampa, på tre sätt.

1. När ett förhållande går bra är det ljus och varmt och härligt och man ser allt klart.
2. När ett förhållande istället är riktigt dåligt känner man sig vilse, allt är mörkt och man är nästan blind. Och rädd för allt. Man börjar inbilla sig saker som inte existerar.
3. Om man tänker en dimmereffekt på ett förhållande så är det som att när man sänker ljuset sakta, och det bara går utför, så märker man inte av det direkt. Man vänjer sig vid att det blir mörkare och att inte se saker så som de faktiskt är.

Det var dagens (eller förra veckans) djupa tanke.

Tack för mig.

Unga tankar om kärleksrasism

Ibland blir jag lite ledsen när jag tänker tillbaka på tankar jag hade när jag var liten.

Jag var runt 10 och kär i en pojke med brunt hår och bruna ögon. Ni anar inte hur mycket jag försökte övertala mig själv om att man visst kunde vara tillsammans om tjejen hade blondt hår, och killen brunt. Jag lovar, jag var så sjukt oroad över detta att jag mådde riktigt dåligt! Som att det skulle finnas någon speciell hårfärgsrasism inom kärlek. Att man enbart ska dras till människor med samma hårfärg som en själv.

Mina tankar om anledningen till varför jag tänkte så är nog för att det var mycket så på film; kanske? Anastasia och Aladdin var två av mina favoritfilmer, och där hade de minsann samma hårfärg! Eller så var det för att både mamma och pappa, och många av grannföräldrarna hade samma hårfärg.

Nu är jag en blond (eller ja, ursprungligen i alla fall) och blåögd svensk som är tillsammans med en mörkhårig och brunögd amerikan. Tänk vad 10-åriga Rebecca hade sagt om det!