Jag känner att jag borde bryta mig ifrån den gamla bloggen lite grann, men det här kan inte hållas härifrån. Vad som hände på Alla Hjärtans Dag iår är det gulligaste och sötaste som någonsin har hänt mig den 14 februari.
Troligtvis kommer jag ju att vara i USA med min gubbelubb (jag borde börja kalla honom det, för det låter så extremt fult, nästan lite äckligt) den 14 februari 2012. Hur han hade tänkt att toppa det här nästa år vet jag inte. När han frågade vad jag ville ha sa jag att allt jag ville ha var honom, då sa han att det nog skulle bli svårt. Men, icke! Fy, vad mysigt det kommer bli! Förhoppningsvis kommer jag även vara där när jag fyller 20. Han får mycket att stå i, min lille gubbelubb.
måndag 19 september 2011
Respons och tvek
När jag berättar om mitt och Giovannis förhållande för olika människor så blir jag alltid osäker på hur folk tar det. Det känns som att man antingen kan ta det som att vi verkligen älskar varandra på riktigt eftersom vi får det att funka trots att vi har 700 mil som skiljer oss åt, eller att vi inte gör det eftersom vi knappt träffas och då inte umgås lika mycket, vilket väl ändå är det som utgör ett förhållande?
Egentligen bryr jag mig ju inte så överdrivet om vad andra tror och tycker och tänker, men det känns ändå som att... det spelar roll. Jag vill ju att folk ska ta oss seriöst, för det är vi. Hur mycket jag än kan säga att jag inte bryr mig, så känns det alltid som att man blir tagen på ett visst sätt; som att alla negativa fördomarna om unga människor i distansförhållande kryper upp längs min ryggrad som smygande spindlar.
Å andra sidan vet jag ju inte riktigt vad jag ska göra för att få folk att förstå. Jag kanske bara ska låta dem tro vad de vill och skratta åt hur fel vissa har. De som inte tror att det kommer hålla, för det tror jag ärligt talat att det kommer göra. Ett jävla tag faktiskt. Men det får man inte säga, för då tycker de flesta att man är ung och naiv. Så hur jag än gör kommer de flesta inte tro på samma sak som jag.
Sedan finns det ju också de som awwwwww:ar allt de kan när jag berättar om oss. De människorna tycker jag om. Typ Hilma. Hon tror verkligen seriöst på oss. Hon blev ju för tusan helt galen innan April; började oja sig och vara nervös för hur det skulle gå veckor innan jag ocg Giovanni såg varandra för första gången. Hon är den bästa awwwwww:aren, och den som tänker positivt när ingen annan gör det. Tack, Hilma.
Egentligen bryr jag mig ju inte så överdrivet om vad andra tror och tycker och tänker, men det känns ändå som att... det spelar roll. Jag vill ju att folk ska ta oss seriöst, för det är vi. Hur mycket jag än kan säga att jag inte bryr mig, så känns det alltid som att man blir tagen på ett visst sätt; som att alla negativa fördomarna om unga människor i distansförhållande kryper upp längs min ryggrad som smygande spindlar.
Å andra sidan vet jag ju inte riktigt vad jag ska göra för att få folk att förstå. Jag kanske bara ska låta dem tro vad de vill och skratta åt hur fel vissa har. De som inte tror att det kommer hålla, för det tror jag ärligt talat att det kommer göra. Ett jävla tag faktiskt. Men det får man inte säga, för då tycker de flesta att man är ung och naiv. Så hur jag än gör kommer de flesta inte tro på samma sak som jag.
Sedan finns det ju också de som awwwwww:ar allt de kan när jag berättar om oss. De människorna tycker jag om. Typ Hilma. Hon tror verkligen seriöst på oss. Hon blev ju för tusan helt galen innan April; började oja sig och vara nervös för hur det skulle gå veckor innan jag ocg Giovanni såg varandra för första gången. Hon är den bästa awwwwww:aren, och den som tänker positivt när ingen annan gör det. Tack, Hilma.
torsdag 15 september 2011
Sex for Dummies
Jag satt för ett tag sedan och kollade runt på Tradera som jag gör mest och kom till en annons för boken Sex for Dummies. Jag tänkte att det kunde ju vara en rolig grej att köpa; 1 kr för boken och 42 kr för frakten, som hittat alltså! Jag fick idag hem boken. Introduktionen är avklarad och jag måste säga att jag är lite kär i denna bok. Inte för att den handlar om sex, utan för att den är skriven på ett sånt sätt som gör att det inte känns pinsamt att lära sig nya saker. Inte för att det väl skulle vara pinsamt för mig i vilket fall (jag som är så öppen om sex), men den gör det liksom ännu mindre pinsamt. Det kan ju bli lite så att även om folk tror att man kan saker och man inte kan det så blir det pinsamt när man googlar/läser/hör något om det man trodde man visste, som visar sig vara helt annorlunda. Då skäms man lite för sig själv, vilket ju är rätt konstigt eftersom det cirkulerar så många konstiga osanningar om sex att det inte är konstigt om man inte kan allt.Författaren, Dr. Ruth K. Westheimer, är kristen och tror därför (eller kanske annars också) inte på sex före äktenskap. Eller snarare, hon är fullkomligt emot one-night-stands. Detta kom till min kännedom när jag satt i köket också läste, vilket alltid får mig att rygga tillbaka lite och tänka att man därför nog inte kan lita på allt som skrivs, eftersom det kan vara vinklat och hjärntvättande. Men en rad ner skriver hon sedan att även om man har och tycker om one-night-stands, så vill hon att man ska vara frisk och må bra, och hon dömer ingen så boken vänder sig därför till alla. Detta lugnar mig lite.
Jag tänker att eftersom jag nu har skaffat mig denna blogg, som råkar handla om bl.a. sex, så kanske det kommer upp lite godbitar från boken då och då. Det känns ju dock som att det kommer ta ett jäklans tag innan jag plöjt igenom den 400-sidor tjocka boken, med tanke på att jag läser i en skalbagges takt...
tisdag 13 september 2011
De små sakerna som gör en glad
När man inte pratar så ofta med sin älskade, så blir man glad för varenda liten sak.Jag och Giovanni har inte skypat på hundra år (vilket visar sig vara endast 5 dagar) pga. att det har regnat hur mycket som helst - mer än när Irene var och hälsade på! - så det läckte in vatten i deras källare där datorn stod. De fick flytta den och teknisk som han är har Giovanni kämpat med att få igång sitt internet, men det visade sig igår att det är allmänt nere där han bor, pga. vattnet. När vi inte har skypat på ett tag, så blir jag alltid lite Giovanni-sjuk (jag börjar sakna hans leende, hans ljuva stämma och allt sånt). Botemedlet är när man får söta meddelanden helt plötsligt; speciellt när han skriver på svenska, för då hör jag hans söta dialekt i mitt huvud och blir glad för en stund.
måndag 12 september 2011
Min ovanliga sexblogg
Både innan och efter jag startade den här bloggen har jag fått höra från åtskilliga människor i min närhet att jag inte ska skriva en "vanlig sexblogg", utan skriva om mer specifika saker och tänka lite outside the box. För det första kan man ju fråga sig vad en vanlig sex blogg är, och för det andra kan man fråga sig om den här bloggen inte var dömd till att vara allt annat än vanlig eftersom det är jag som skriver.
Jag har fått höra att jag inte ska skriva om hur viktigt det är att ha säkert sex, använda kondom och sånt, och inte heller hur killarna ska vara varsamma med flickorna. Så för att motarbeta detta säger jag nu att ni ska knulla fritt utan kondom och riktigt försöka såra alla ni ligger med! Eller inte... Det kan man ju välja själv.
Använd kondom (eller vilket preventivmedel som helst om ni ligger med en och samma människa) och var försiktiga om varandra. Det behövdes sägas. Förlåt.
Jag har fått höra att jag inte ska skriva om hur viktigt det är att ha säkert sex, använda kondom och sånt, och inte heller hur killarna ska vara varsamma med flickorna. Så för att motarbeta detta säger jag nu att ni ska knulla fritt utan kondom och riktigt försöka såra alla ni ligger med! Eller inte... Det kan man ju välja själv.
Använd kondom (eller vilket preventivmedel som helst om ni ligger med en och samma människa) och var försiktiga om varandra. Det behövdes sägas. Förlåt.
söndag 11 september 2011
Första omnämningen
Det här är ett utdrag från det inlägg där jag först nämner Giovanni i min blogg. Värt att inflika med är att detta skedde efter endast 4 dagar (dvs. efter att ~8 meddelanden åkt genom cyberspace)!
Varför bloggar inte jag, kan man undra. Tja, det är faktiskt inte bara mattens fel, utan också för att jag har stött på en väldigt trevlig 21-åring från Binghamton (utanför New York). Han heter Giovanni och är allmänt väldigt awesome. :) Dock tycker han om electromusik... och det suger, men så diggar han Muse och Mutemath, och det är vettigt.
Kort och koncist, men jag reagerar fortfarande på att 21 kändes oerhört gammalt! Det kändes liksom ljusår ifrån mina 18 år, vilket man inte ska låta bli för dramatiskt eftersom vi bara har åldrats ett år sedan dess... Att ha en pojkvän som har passerat 20-strecket känns i och för sig fortfarande rätt konstigt. Jag skulle tro att det har att göra med att han är min första pojkvän någonsin. Min hjärna har varit inställd på att jag ska träffa någon som är lika gammal som mig, eller kanske ett år äldre, och så träffar jag på en gammal man! Men som Eric Saade skulle ha sagt, "Stop don't say that it's impossible!"
Noterbart är att jag ansåg honom vara "allmänt väldigt awesome" redan då - gulligt!
Varför bloggar inte jag, kan man undra. Tja, det är faktiskt inte bara mattens fel, utan också för att jag har stött på en väldigt trevlig 21-åring från Binghamton (utanför New York). Han heter Giovanni och är allmänt väldigt awesome. :) Dock tycker han om electromusik... och det suger, men så diggar han Muse och Mutemath, och det är vettigt.
Kort och koncist, men jag reagerar fortfarande på att 21 kändes oerhört gammalt! Det kändes liksom ljusår ifrån mina 18 år, vilket man inte ska låta bli för dramatiskt eftersom vi bara har åldrats ett år sedan dess... Att ha en pojkvän som har passerat 20-strecket känns i och för sig fortfarande rätt konstigt. Jag skulle tro att det har att göra med att han är min första pojkvän någonsin. Min hjärna har varit inställd på att jag ska träffa någon som är lika gammal som mig, eller kanske ett år äldre, och så träffar jag på en gammal man! Men som Eric Saade skulle ha sagt, "Stop don't say that it's impossible!"
Noterbart är att jag ansåg honom vara "allmänt väldigt awesome" redan då - gulligt!
fredag 9 september 2011
Mensvärk
Mensvärk är nog det jävligaste man kan ha. Jag vet att det hela tiden diskuteras huruvida pungsparkar skulle vara värre, men jag vet inte hur det känns så för mig är mensvärk tjugo jävla resor värre.
Jag brukar aldrig ha mensvärk under själva mensen (det är klart att den slår till ibland, men då är det bara korta stunder), men nu jävlar är det som att min livmoder har bytts ut mot en ballong som någon står och konstant blåser in luft i. När den smärtan väl går över efter vad som känns som en evighet, så börjar det istället känns som att något försöker pumpa ur luften igen. Det blir som ett tryck över hela magen som inte går att stoppa, och så gör det helvetiskt ont hela tiden! Det blir svårt att andas och man vill bara sjunka ner genom marken.
Jag har tänkt att kurera detta djävulskap genom att ta en Alvedon, göra te, värma upp min vetepåse, lägga den över mon mage, svepa in mig i ett täcke och sen titta på Sex and the City. Jag kan inte komma på något bättre. Hoppas det funkar.
Jag brukar aldrig ha mensvärk under själva mensen (det är klart att den slår till ibland, men då är det bara korta stunder), men nu jävlar är det som att min livmoder har bytts ut mot en ballong som någon står och konstant blåser in luft i. När den smärtan väl går över efter vad som känns som en evighet, så börjar det istället känns som att något försöker pumpa ur luften igen. Det blir som ett tryck över hela magen som inte går att stoppa, och så gör det helvetiskt ont hela tiden! Det blir svårt att andas och man vill bara sjunka ner genom marken.
Jag har tänkt att kurera detta djävulskap genom att ta en Alvedon, göra te, värma upp min vetepåse, lägga den över mon mage, svepa in mig i ett täcke och sen titta på Sex and the City. Jag kan inte komma på något bättre. Hoppas det funkar.
Det första inlägget om kärlek
Det här är ett inlägg från min andra, unika blogg som jag tänkte att jag borde publicera här också.
-------------------------------------------------------------------------------------
Den 5 januari 2011
Jag har insett att andras tvek får mig att tveka ibland - om det är möjligt att vara såhär kär i en människa man aldrig faktiskt träffat.
Dessutom är det en helt ny känsla, som gör att jag tvekar; och jag har känt mycket i mina dar må ni tro. Jag låter gammal, men det är jag inte... Jag vet bara att det här är en ny känsla, en bra känsla. Och sålänge den (och han) får mig att le, så är jag nöjd. Då spelar det ingen roll vad andra tycker och tänker. Bara jag vet, liksom. För jag tycker inte att jag ska behöva andras åsikter för att känna. Men det gör jag nog lite ändå. Behöver andras åsikter för att säkerställa att jag mår bra av att känna som jag gör. Bolla tankar och idéer, för att inte stänga mig inne i mig själv och bara tänka att allt är frid och fröjd. Höra den bittra sanningen ibland, för att kunna mala sönder den. Och ändå tänka att det är bra, och att det kommer bli bättre.
Kan kärleksfulla känslor uppstå utan kramar?
Kärlek vid första ögonkastet... Är det möjligt?
Eftersom jag är en... jag tänkte skriva tonåring, men människa är väl mer logiskt, så tänker jag på sex. Och kärlek. Och sex och kärlek. Och kärlek och sex.
Sen tror jag också att det är ruskigt mycket svårare att lägga till kärlek efter att man har haft sex; än att bli ordentligt kära, och sedan ha sex. Fast det kan ju bara vara jag. Kanske. (Märker ni hur jag tvekar, och undrar om ni håller med, igen?! Jäkla skit. No independence här inte.) Och då blir ju sexet första gången mer speciellt, om man älskar människan, och man vet att människan älskar en tillbaka lika mycket. Ja, det är det bästa sättet, tror jag. Ni kan självfallet tänka att det... jag vet inte. Att man inte skulle ha samma problem med att visa sig naken för sin partner..? Fast å andra sidan existerar väl inte det problemet om man älskar varandra heller. Så näe, kärlek > sex. Punkt.
Min kärlek är bra just nu. På alla sätt som det går att vara bra på. Eller näe, bäst nästan skulle jag säga. Även om det tar fem och en halv månad innan vi ses, så är jag glad - väldigt glad faktiskt... typ supermegaultraüberglad - över att ha "hittat någon"... På FML. Suck. :)
Äntligen fick jag ur mig lite djupare tankar - and it feels gooood! :)
-------------------------------------------------------------------------------------
Den 5 januari 2011
Det jag vill säga idag är att...
Jag är kär.
I en människa 700 mil bort.
(Som om ni inte redan visste det...)
Jag har insett att andras tvek får mig att tveka ibland - om det är möjligt att vara såhär kär i en människa man aldrig faktiskt träffat.
Nu har jag också överlagt med mig själv och kommit fram till att ni får tro på det om ni vill. Eller inte. Men jag tror att jag är det. Jag vet att jag är det. För jag känner inte fjärilar i magen så fort jag ser honom, om jag inte vore kär. Jag ler inte varje gång han poppar upp i hjärnan, om jag inte vore kär. Mitt hjärta värms inte upp till typ tusen grader varje gång han säger att han tycker om mig, om jag inte vore kär.
När jag en gång sa "I like you", och han tittade bort - funderade - och sedan sa "jag... tycker... om dig... mer..?" (med världens sötaste dialekt) - då trodde jag att hjärtat skulle hoppa ut bröstet på mig! Jävlar alltså... Jag trodde jag skulle dö av hur söt han var...är! Ord och andetag fastnade i halsen; och allt kändes bara... rätt. Världens skönaste känsla någonsin. Den känslan kommer alltid finnas kvar. Och det skulle inte känts som det gjorde, om jag inte vore kär.
Men självklart finns det tvivel. Allt kan ju skita sig fullständigt när vi väl ses i sommar. Men om jag tvekar på något, så är det det; att det kommer skita sig. Vi är liksom... för bra för att faila. :)
Dessutom är det en helt ny känsla, som gör att jag tvekar; och jag har känt mycket i mina dar må ni tro. Jag låter gammal, men det är jag inte... Jag vet bara att det här är en ny känsla, en bra känsla. Och sålänge den (och han) får mig att le, så är jag nöjd. Då spelar det ingen roll vad andra tycker och tänker. Bara jag vet, liksom. För jag tycker inte att jag ska behöva andras åsikter för att känna. Men det gör jag nog lite ändå. Behöver andras åsikter för att säkerställa att jag mår bra av att känna som jag gör. Bolla tankar och idéer, för att inte stänga mig inne i mig själv och bara tänka att allt är frid och fröjd. Höra den bittra sanningen ibland, för att kunna mala sönder den. Och ändå tänka att det är bra, och att det kommer bli bättre.
Att tänka på honom utan att le är verkligen omöjligt. Förutom när jag tänker på hur långt bort han är. Då åker mungiporna neråt... Men så tänker jag att, om det är menat att funka, så kommer det lösa sig - på något sätt.
Eller är det för naivt? Att tro att det ska lösa sig? Fast jag tror ju att det kommer göra det. Det måste det göra, annars vet jag inte vad jag gör. För det innebär ju ändå också en sårande känsla när man är så långt bort. Att veta att han inte är här, och jag inte är där. Och att det tar ~10 timmar att ta sig dit. Det är en jävla bit, faktiskt.
Kan kärleksfulla känslor uppstå utan kramar?
Uppenbarligen. Men jag tror inte att de blir bekräftade förrän man ses. Gud, nej. Så det borde finnas tvek. Ingen tvekan om det. Men ändå... Så tror jag verkligen att det kommer lösa sig. Fast vem vet, det kan lika gärna vara min tvivlan som gör att jag intalar mig själv att det kommer lösa sig, fast mitt innersta inre tvekar som fasiken.
Eller!, så tvekar mitt innersta inre eftersom min kärlek aldrig har blivit besvarad innan; och som den ändå på något sätt halvvuxna människa jag är, så börjar jag naturligtvis tveka. För att jag överlägger mer än vad jag skulle gjort för säg 4 år sedan. Alla potentiella risker passerar hornhinnan lika snabbt som lyckan.
Kärlek vid första ögonkastet... Är det möjligt?
Svaret är ja.
Man har gjort tester och studerat hur lång tid det tar för en människa att bli kär. Hur man skulle kunna göra det har jag inte den blekaste om, man mäter väl typ svettningar, rodnader och annat fysiskt. Hursomhelst, så tar det ~2 sekunder att bli kär. 2 sekunder! Om man möts i det verkliga livet då.
Men, hur kan man veta att det är kärlek och inte bara kåthet? När man mäter menar jag; hur kan man veta att man vill ha en människa psykiskt och inte bara fysiskt, genom att enbart se människan framför sig? Är det då det som är kärlek vid första ögonkastet..?
Det är ju rätt puckat egentligen. Hur fasiken ska man kunna veta att man är kär i en människa genom att titta på hen("den" lät för hemskt)?
Hursomhelst, så kommer vi att enligt denna undersökning veta, i sommar. På två sekunder. Eller mindre... :)
Eftersom jag är en... jag tänkte skriva tonåring, men människa är väl mer logiskt, så tänker jag på sex. Och kärlek. Och sex och kärlek. Och kärlek och sex.
De två senare okorrekta meningsbyggnaderna är nämligen rätt vitala ändå - vilket är viktigast? Och lättast? Jag skulle säga den sista. Att det både är viktigare och lättare att först älska den andra personen, och sedan älska med personen.
Å andra sidan (nu är tankeverkstaden igång kan jag säga!), eftersom många väljer att vänta med att ha sex innan man gifter sig; visar det på att sex är viktigare, egentligen? Jag menar, att man "väntar med det bästa till sist"? Att man låter känslor flöda, men man ska ändå hålla på sig? Det var bara en tanke. Jag skulle säga att man istället visar att det är känslorna som är viktiga. Att utan känslor blir det inget sex. Typ. Men då är det fortfarande så att man väntar med att ha sex för att..? Det... är... mer dyrbart? Att man förenar sig med en annan människa. Så måste det ju vara. Och att denna människa inte kan eller ska få vara vem som helst. Jag ser ingen annan anledning i alla fall. Varför skulle man inte vilja njuta liksom? För att... det är en synd? Eller? Njutning är väl en synd? Om det mot all förmodan inte skulle vara det... ja, då finns det ju verkligen ingen anledning till att inte ha sex innan man gifter sig. Och man bara känner att man liksom helt enkelt inte vill ha sex innan man har gift sig. Självfallet. Om man bara vill vara säker på att den andre faktiskt älskar en.
Sen tror jag också att det är ruskigt mycket svårare att lägga till kärlek efter att man har haft sex; än att bli ordentligt kära, och sedan ha sex. Fast det kan ju bara vara jag. Kanske. (Märker ni hur jag tvekar, och undrar om ni håller med, igen?! Jäkla skit. No independence här inte.) Och då blir ju sexet första gången mer speciellt, om man älskar människan, och man vet att människan älskar en tillbaka lika mycket. Ja, det är det bästa sättet, tror jag. Ni kan självfallet tänka att det... jag vet inte. Att man inte skulle ha samma problem med att visa sig naken för sin partner..? Fast å andra sidan existerar väl inte det problemet om man älskar varandra heller. Så näe, kärlek > sex. Punkt.
En annan tanke jag har är att kärlek kan få en att känna sig hel, och att sex kan göra det motsatta. Sex med rätt människa kan ju såklart göra en helare, men jag menar mer att man, liksom... behöver kärlek mer än man behöver sex. Att sex är bra och skönt och allt sånt för stunden, men att kärlek är bra hela tiden. Om det inte är olycklig kärlek såklart, för då är det väl mer eller mindre ett helvete...
Min kärlek är bra just nu. På alla sätt som det går att vara bra på. Eller näe, bäst nästan skulle jag säga. Även om det tar fem och en halv månad innan vi ses, så är jag glad - väldigt glad faktiskt... typ supermegaultraüberglad - över att ha "hittat någon"... På FML. Suck. :)
Äntligen fick jag ur mig lite djupare tankar - and it feels gooood! :)
Over and out.
Rebecca.
onsdag 7 september 2011
PMS:ets onda ansikte
Alltså, premenstruellt syndrom, det är en jävligt lurig liten rackare som kommer och attackerar en när man minst anar det! Jag brukar själv inte ha så himla hemsk pms, men det gäller bara när jag är lugn under dagen. Endast under en dag har jag pms (oftast dagen innan mens), men grejen är att jag aldrig kommer på när den slår till! Igår till exempel, då satt jag först och pratade med pappa om saker som gör mig upprörd, och jag känner hur jag blir så jävla förbannad, men samtidigt känner jag att tårarna kan välla över när som helst. Samma sak hände när jag pratade med mamma (om samma saker). Jag vet ju att jag borde få mens idag, men det var inte något jag reflekterade över just då. Det är som att man blir så förblindad av pmsen att man inte inser vad det är som faktiskt händer. Inte förrän vi hade pratat klart och jag kände hur känslorna svallande omkring inne i mig, kunde jag skratta och säga att "Haha, men jag har ju pms!" Då blir allt genast så skönt igen, för man förstår att man inte är ett komplett psykfall med okontrollerbart känslocentra i alla fall.På min andra blogg skrev jag om mensmonster för ett tag sedan. Det är lite så jag menar.
måndag 5 september 2011
"Sexualkunskap"
Jag sitter och tittar på UR:s program "Sexualkunskap". De gör en övning där killarna anonymt frågar tjejerna om saker som annars kan kännas pinsamt. Killarna frågade: "Varför stönar tjejer mer än killar?" Lärarens svar på det var kort och gott: "Ehh... Det är de som får kuk i sig." Det tycker jag var ett bra svar, för det är ju så det är.
Edit: Varför är orgasm målet?
Jag tycker att jag låter så motsträvig i det förra inlägget att jag bara vill klargöra att jag inte är emot orgasm, utan bara lite ledsen över att folk lägger så stor vikt vid den.
Tack och hej!
Tack och hej!
Prestation och utseende
För ett tag sedan pratade jag med min syster om vad jag kan skriva om här på bloggen (eftersom alla bra idéer har en tendens att försvinna när jag väl sätter mig för att skriva ner dem), och hon nämnde "Hur det är mer press på killars prestation när man har sex, och jämföra med tjejer och utseende." Jag tycker att det var ett bra ämne, så det är naturligtvis det som detta inlägg blir dedikerat till.
Jag skulle egentligen säga att prestation och utseende gäller precis lika mycket för killar och tjejer. Medan killar oroar sig för sexpack och huruvida tjejer blir avtända (eller i värsta fall skrattar (vilket vi inte gör, i alla fall inte supermajoriteten)) på sneda snoppar, så oroar sig tjejer över bröst, mage, lår och i vissa fall hur killen kommer reagera på ens underliv som det så vackert heter (ja herregud vad vi oroar oss för en massa skit egentligen!). Varken killar eller tjejer borde ora sig så mycket somni vi gör. Har man kommit till det läge där man har sex, så är det väl troligast att det är i ett scenario av tre:
1. Man är kära i varandra och ska ha sex för första gången.
2. Man känner bara för att ha sex och drar hem en främling.
3. Man har kommit överens om med en annan människa att man ska bli kk.
I det första scenariot så tror jag inte att kroppen spelar någon större roll längre, om det är så att man varit tillsammans ett tag och ändå på någon nivå väntat. Är man kär i människan så är det nog bara så att man vill "ha skönt" (jag kommer inte på en bättre beskrivning av det jag menar) med den människan, oberoende av hur den andre ser ut. Om den andre ryggar tillbaka och börjar kräkas, ja då... vet jag inte riktigt vad man ska göra, men det är ju uppenbarligen inte dig det är fel på i det läget. Hen (eftersom jag är för lat för att skriva han/hon) kanske har fått en matförgiftning eller något. Om detta upprepar sig kanske man dock ska börja tänka på om det är en själv som är problemet (men låt för allt i världen inte människor hacka ner på dig!). Om man älskar människan på riktigt så borde det fysiska inte spela så jättestor roll; även om jag anser att man i ett förhållande ändå "borde" finna varandra attraktiva.
Det andra scenariot är för mig ett sådant där man verkligen inte bryr sig om utseende, den man har fått med hem har man fått med liksom. Sen kanske det kan vara så att man har varit petig när man valt ut vem man ska ligga med just den kvällen, men om man väl kommer hem och upptäcker att det inte är den typ av människokropp man tänder på så är det väl ändå bara att köra, eller? Jag vet ju såklart inte eftersom jag dels aldrig haft ett one-night-stand och dels aldrig egentligen varit ute. Det jag menar är att har man väl fått en fisk på kroken så är det ju inte så att man tar upp den, tänker att man egentligen skulle velat ha en annan, och så släpper man tillbaka den i vattnet. Nej, har man fått med en villig människa hem så tror jag inte att man bryr sig. Då är det inte människan man vill åt, utan sexet (som ju kan vara hur jävla bra som helst med någon man innan trodde det skulle vara skitkasst med). I detta läge finns det helt enkelt inte heller något att frukta. Finns det det, så är man inte tillräckligt full.
Jag är inte 100% säker på att jag tror på kk-förhållanden. Jag tror att det kan vara farligt att leka med sex och känslor, men det är klart, om det är de två rätta människorna så kan det ju bli hur najs som helst! Hursomhelst, så tvekar jag på att utseendet egentligen spelar någon roll här heller. Precis som med ett one-night-stand så är det ju sexet man vill ha och inte ett förhållande. Är sexet bra och man inte låter känslorna ta över så kan det bara bli hur bra som helst! Det blir ju lite som ett one-night-stand fast flera gånger om, och med samma människa. Märker man att det inte funkar eller det inte känns bekvämt och bra, så är det ju bara att lägga av. Lätt som en plätt!
När det gäller prestation så tror jag att man antar att killarna tycker att det är jobbigare än vad tjejerna gör eftersom det är de som gör det mesta jobbet (om man kör typ missionären); dels ska de hålla på och röra sig hela tiden, och samtidigt ska de gör det skönt för tjejen, det blir ju ett jäkla arbete. Men! Det finns ett läge i sexet där tjejen kan bli beskriven som en "död fisk". Alltså, att hon inte gör ett skit utan bara ligger där och tar emot. Dit vill man inte komma. Dit skulle jag tro att ingen vill komma. Det blir ju nästan som att man inte är den del av sexet, utan bara en typ av bihang till det. Alltså måste tjejen på bästa sätt också röra sig hela tiden (även om det inte blir lika jobbigt om man är på rygg) för att inte jämföras med ett livslöst ryggradsdjur.
Summan av denna kardemumma skulle jag vilja säga är att man inte ska bry sig så jävla mycket, och bara njuta! Det är ändå så att den eller de du har sex med (oftast) fokuserar precis lika mycket på sig själva som du gör, och därför inte hinner lägga varken energi eller tid på att uppfatta alla dina så kallade fel och skavanker. När det kommer till prestationen så tror jag på att man bara måste vara bekväma med varandra. Kommer man till den punkten så löser sig resten.
Jag skulle egentligen säga att prestation och utseende gäller precis lika mycket för killar och tjejer. Medan killar oroar sig för sexpack och huruvida tjejer blir avtända (eller i värsta fall skrattar (vilket vi inte gör, i alla fall inte supermajoriteten)) på sneda snoppar, så oroar sig tjejer över bröst, mage, lår och i vissa fall hur killen kommer reagera på ens underliv som det så vackert heter (ja herregud vad vi oroar oss för en massa skit egentligen!). Varken killar eller tjejer borde ora sig så mycket som
1. Man är kära i varandra och ska ha sex för första gången.
2. Man känner bara för att ha sex och drar hem en främling.
3. Man har kommit överens om med en annan människa att man ska bli kk.
I det första scenariot så tror jag inte att kroppen spelar någon större roll längre, om det är så att man varit tillsammans ett tag och ändå på någon nivå väntat. Är man kär i människan så är det nog bara så att man vill "ha skönt" (jag kommer inte på en bättre beskrivning av det jag menar) med den människan, oberoende av hur den andre ser ut. Om den andre ryggar tillbaka och börjar kräkas, ja då... vet jag inte riktigt vad man ska göra, men det är ju uppenbarligen inte dig det är fel på i det läget. Hen (eftersom jag är för lat för att skriva han/hon) kanske har fått en matförgiftning eller något. Om detta upprepar sig kanske man dock ska börja tänka på om det är en själv som är problemet (men låt för allt i världen inte människor hacka ner på dig!). Om man älskar människan på riktigt så borde det fysiska inte spela så jättestor roll; även om jag anser att man i ett förhållande ändå "borde" finna varandra attraktiva.
Det andra scenariot är för mig ett sådant där man verkligen inte bryr sig om utseende, den man har fått med hem har man fått med liksom. Sen kanske det kan vara så att man har varit petig när man valt ut vem man ska ligga med just den kvällen, men om man väl kommer hem och upptäcker att det inte är den typ av människokropp man tänder på så är det väl ändå bara att köra, eller? Jag vet ju såklart inte eftersom jag dels aldrig haft ett one-night-stand och dels aldrig egentligen varit ute. Det jag menar är att har man väl fått en fisk på kroken så är det ju inte så att man tar upp den, tänker att man egentligen skulle velat ha en annan, och så släpper man tillbaka den i vattnet. Nej, har man fått med en villig människa hem så tror jag inte att man bryr sig. Då är det inte människan man vill åt, utan sexet (som ju kan vara hur jävla bra som helst med någon man innan trodde det skulle vara skitkasst med). I detta läge finns det helt enkelt inte heller något att frukta. Finns det det, så är man inte tillräckligt full.
Jag är inte 100% säker på att jag tror på kk-förhållanden. Jag tror att det kan vara farligt att leka med sex och känslor, men det är klart, om det är de två rätta människorna så kan det ju bli hur najs som helst! Hursomhelst, så tvekar jag på att utseendet egentligen spelar någon roll här heller. Precis som med ett one-night-stand så är det ju sexet man vill ha och inte ett förhållande. Är sexet bra och man inte låter känslorna ta över så kan det bara bli hur bra som helst! Det blir ju lite som ett one-night-stand fast flera gånger om, och med samma människa. Märker man att det inte funkar eller det inte känns bekvämt och bra, så är det ju bara att lägga av. Lätt som en plätt!
När det gäller prestation så tror jag att man antar att killarna tycker att det är jobbigare än vad tjejerna gör eftersom det är de som gör det mesta jobbet (om man kör typ missionären); dels ska de hålla på och röra sig hela tiden, och samtidigt ska de gör det skönt för tjejen, det blir ju ett jäkla arbete. Men! Det finns ett läge i sexet där tjejen kan bli beskriven som en "död fisk". Alltså, att hon inte gör ett skit utan bara ligger där och tar emot. Dit vill man inte komma. Dit skulle jag tro att ingen vill komma. Det blir ju nästan som att man inte är den del av sexet, utan bara en typ av bihang till det. Alltså måste tjejen på bästa sätt också röra sig hela tiden (även om det inte blir lika jobbigt om man är på rygg) för att inte jämföras med ett livslöst ryggradsdjur.
Summan av denna kardemumma skulle jag vilja säga är att man inte ska bry sig så jävla mycket, och bara njuta! Det är ändå så att den eller de du har sex med (oftast) fokuserar precis lika mycket på sig själva som du gör, och därför inte hinner lägga varken energi eller tid på att uppfatta alla dina så kallade fel och skavanker. När det kommer till prestationen så tror jag på att man bara måste vara bekväma med varandra. Kommer man till den punkten så löser sig resten.
söndag 4 september 2011
Personligt dilemma
Idag är det inofficiellt 100 dagar kvar till jag träffar min underbare pojkvän igen. 100. Dagar. Det låter både långt och kort, tycker jag. Det har gått 10 dagar sedan han åkte hem, och de har bara sprungit iväg! Det kanske dock är för att jag numera faktiskt gör saker på dagarna. Fast jag hade ju såklart önskat att det inte behövde vara såhär, men man tager vad man haver och det är good enough för mig. (Eller nu ljuger jag, Giovanni är det bästa jag skulle kunna få, så det är jävligt mycket bättre än "good enough"!) Om ni funderade på varför det är inofficiellt så är det så för att jag inte har beställt biljett än (och lär inte göra det förrän om en eller två månader), men vi har sagt att någon gång i mitten av december, då ska jag åka och bo hos honom i x antal veckor.
Apropå "x antal veckor", så har vi ett litet dilemma, han och jag. Det är ju så, som några av er vet, att han ska börja plugga i april och göra det de nästkommande 3 åren, vilket ju är jävlans segt eftersom vi inte kommer kunna ses lika mycket som vi har gjort det här året (han var en vecka hos mig i april, tre veckor nu i augusti och så ska jag till honom). Dilemmat som vi har är hur länge jag ska stanna. Självklart vill jag ju stanna så länge som det går eftersom... ja, jag vill ju naturligtvis vara med honom så mycket som det går innan han börjar studera igen. Men det finns ett stort men. Han/jag/vi tänker på att det kanske skulle göra avskedet värre om jag stannar där superlänge, eftersom vi då har vant oss vid att vara med varandra mer eller mindre konstant i flera månader för att sedan skiljas åt och knappt ses. Jag är inte riktigt säker på om jag tänker att det kommer bli värre, eller om det ens kan bli det. Det kommer svida och göra hur satans ont som helst i vilket fall. Plus att om jag inte är där så länge som möjligt så kommer jag bli ledsen på mig själv när han väl börjar plugga över att jag inte utnyttjade tiden medan han var hemma. En annan sak som spelar en jäklans roll är mitt liv. Som i mitt arbetsliv. Jag hade en kort men seriös diskussion med min far angående min utbildning, jobb och annat sånt viktigt. Han pekade gång på gång på att jag ju inte kan anpassa allt det efter Giovanni, att jag inte kan vara där hur länge som helst eftersom jag kanske då inte kan ha kvar mitt jobb (som i att de inte vill ha mig) när jag kommer tillbaka till Sverige. Och det skulle ju vara skit om det blev så. Alternativt då att jag skaffar ett nytt jobb innan jag åker, med anställning i vår. Egentligen känner jag att jag skiter i jobb och sånt och bara vill vara med honom, men jag fattar ju att det inte är en realistisk tanke, tyvärr.
Min tanke för tillfället är att jag antingen stannar från ~13 december till efter Alla hjärtans dag, eller till efter min födelsedag - vilket alltså antingen blir två eller runt tre månader. Jag kan inte bestämma mig för vilket jag tycker låter bäst. Om tre månader är för långt eller inte, eller om två är det. När han var här nu i augusti kändes tre veckor rätt långt, men jag hade ändå velat ha honom här längre. Fast den känns det ju också som att det är förutspått att vi kommer tröttna på varandra ett antal gånger (gör vi inte det så är det nästan något fel på oss...). Jaja, allting tar sin tid och vi är ju egentligen inte tvungna att bestämma oss förrän om en månad eller två. Det löser sig. Bara båda är glada, så är det ju bra.
Apropå "x antal veckor", så har vi ett litet dilemma, han och jag. Det är ju så, som några av er vet, att han ska börja plugga i april och göra det de nästkommande 3 åren, vilket ju är jävlans segt eftersom vi inte kommer kunna ses lika mycket som vi har gjort det här året (han var en vecka hos mig i april, tre veckor nu i augusti och så ska jag till honom). Dilemmat som vi har är hur länge jag ska stanna. Självklart vill jag ju stanna så länge som det går eftersom... ja, jag vill ju naturligtvis vara med honom så mycket som det går innan han börjar studera igen. Men det finns ett stort men. Han/jag/vi tänker på att det kanske skulle göra avskedet värre om jag stannar där superlänge, eftersom vi då har vant oss vid att vara med varandra mer eller mindre konstant i flera månader för att sedan skiljas åt och knappt ses. Jag är inte riktigt säker på om jag tänker att det kommer bli värre, eller om det ens kan bli det. Det kommer svida och göra hur satans ont som helst i vilket fall. Plus att om jag inte är där så länge som möjligt så kommer jag bli ledsen på mig själv när han väl börjar plugga över att jag inte utnyttjade tiden medan han var hemma. En annan sak som spelar en jäklans roll är mitt liv. Som i mitt arbetsliv. Jag hade en kort men seriös diskussion med min far angående min utbildning, jobb och annat sånt viktigt. Han pekade gång på gång på att jag ju inte kan anpassa allt det efter Giovanni, att jag inte kan vara där hur länge som helst eftersom jag kanske då inte kan ha kvar mitt jobb (som i att de inte vill ha mig) när jag kommer tillbaka till Sverige. Och det skulle ju vara skit om det blev så. Alternativt då att jag skaffar ett nytt jobb innan jag åker, med anställning i vår. Egentligen känner jag att jag skiter i jobb och sånt och bara vill vara med honom, men jag fattar ju att det inte är en realistisk tanke, tyvärr.
Min tanke för tillfället är att jag antingen stannar från ~13 december till efter Alla hjärtans dag, eller till efter min födelsedag - vilket alltså antingen blir två eller runt tre månader. Jag kan inte bestämma mig för vilket jag tycker låter bäst. Om tre månader är för långt eller inte, eller om två är det. När han var här nu i augusti kändes tre veckor rätt långt, men jag hade ändå velat ha honom här längre. Fast den känns det ju också som att det är förutspått att vi kommer tröttna på varandra ett antal gånger (gör vi inte det så är det nästan något fel på oss...). Jaja, allting tar sin tid och vi är ju egentligen inte tvungna att bestämma oss förrän om en månad eller två. Det löser sig. Bara båda är glada, så är det ju bra.
Varför är orgasm målet?
Jag har tänkt på en sak under en längre tid nu: när man har sex, varför är alltid orgasm målet? Det är klart att jag fattar att det är skönt och så (även om jag, hör och häpna, aldrig har kommit *horror!*, varken av mig själv eller någon annan (vet inte heller hur jag överlever, lol jk roflmao)) men varför blir det så mycket fokus på det? För mig räcker det liksom att bara vara nära, att känna att man hör ihop och gör det skönt för varandra.
Det pratas så mycket om att killen/tjejen ska få sin tjej att komma, att man glömmer bort hur man kommer till den punkten i sexet. Man vet om att klitoris och G-punkten existerar och hur man ska stimulera dem, men det räcker ju inte heller? Eller ja, för vissa räcker det för att komma efter två sekunder, men det är inte det jag menar. Jag tänker på att orgasmerna inte är hela grejen med att ha sex, i alla fall inte för mig. I så fall hade jag väl fokuserat på det, men det är inte lika viktigt som närheten. Jag tänker också på att det är lite så att det faktiskt inte är målet som är det viktiga utan resan dit. Jag menar jag är ju hellre rövkåt (som min syster skulle beskrivit det (röv = jätte)) i en timme, än kommer efter fem minuter. Fast vad vet jag...
Nu tänker jag att man kanske vill att det ska vara så att man har sex i fem timmar, och att man kommer om och om och om igen, vilket ju är fullständigt förståeligt. Å andra sidan blir man ju trött när man kommer (har jag hört), så man kanske inte rent fysiskt orkar hålla på i de fem timmarna. Näe, hellre tar jag fem timmar närhet och att man liksom... ja, bara är nära, än en timme med orgasmer stup i kvarten. Usch, nu känner jag att det blir som att jag pratar mot orgasmer, vilket jag självfallet inte gör! Jag känner bara att det blir för mycket fokus på de luriga små rackarna, att man glömmer bort varför man faktiskt har sex. (Om man nu inte har det enbart för att det är fysiskt skönt, såklart!) Tänk när jag tittar tillbaka på detta om x antal år och skrattar åt hur jag inte tyckte att orgasmer var det viktiga med sex... Jag hoppas att jag inte gör det.
Varför ska orgasmer krångla till det i huvudet på mig så himla mycket? Jag har inte ens hängt med i det här inlägget själv. Jag vet inte ens om det här är mina åsikter eller om jag bara ordbajsar. Antar att jag kommer tillbaka till ämnet inom en snar framtid.
Det pratas så mycket om att killen/tjejen ska få sin tjej att komma, att man glömmer bort hur man kommer till den punkten i sexet. Man vet om att klitoris och G-punkten existerar och hur man ska stimulera dem, men det räcker ju inte heller? Eller ja, för vissa räcker det för att komma efter två sekunder, men det är inte det jag menar. Jag tänker på att orgasmerna inte är hela grejen med att ha sex, i alla fall inte för mig. I så fall hade jag väl fokuserat på det, men det är inte lika viktigt som närheten. Jag tänker också på att det är lite så att det faktiskt inte är målet som är det viktiga utan resan dit. Jag menar jag är ju hellre rövkåt (som min syster skulle beskrivit det (röv = jätte)) i en timme, än kommer efter fem minuter. Fast vad vet jag...
Nu tänker jag att man kanske vill att det ska vara så att man har sex i fem timmar, och att man kommer om och om och om igen, vilket ju är fullständigt förståeligt. Å andra sidan blir man ju trött när man kommer (har jag hört), så man kanske inte rent fysiskt orkar hålla på i de fem timmarna. Näe, hellre tar jag fem timmar närhet och att man liksom... ja, bara är nära, än en timme med orgasmer stup i kvarten. Usch, nu känner jag att det blir som att jag pratar mot orgasmer, vilket jag självfallet inte gör! Jag känner bara att det blir för mycket fokus på de luriga små rackarna, att man glömmer bort varför man faktiskt har sex. (Om man nu inte har det enbart för att det är fysiskt skönt, såklart!) Tänk när jag tittar tillbaka på detta om x antal år och skrattar åt hur jag inte tyckte att orgasmer var det viktiga med sex... Jag hoppas att jag inte gör det.
Varför ska orgasmer krångla till det i huvudet på mig så himla mycket? Jag har inte ens hängt med i det här inlägget själv. Jag vet inte ens om det här är mina åsikter eller om jag bara ordbajsar. Antar att jag kommer tillbaka till ämnet inom en snar framtid.
torsdag 1 september 2011
Långdistansförhållande
För ett tag sedan sa min systers vän Monica att hon funderar på att "göra som mig" och skaffa sig en pojkvän i USA. Jag svarade med att det borde hon verkligen inte göra. Hon undrade naturligtvis varför och jag svarade "För att man är ifrån varandra typ hela tiden." Även om det är helt fantastiskt underbart att ha hittat Giovanni, så suger våran relation, för att vi är ifrån varandra hela tiden.
När jag säger att våran relation suger, så menar jag egentligen inte vårt förhållande, utan mer vårt förhållandes förhållande. Det här året har vi setts i drygt en månad, totalt kommer det bli runt två. Jag vill inte ha det såhär, verkligen inte, och jag tvekar på att jag skulle gjort det för någon annan. Giovanni får det liksom att vara värt det. Även om jag känner mig som mer eller mindre en zombie när han inte är här så är det alltid värt väntan när vi väl ses. Förresten är det dumt att kalla det zombie, för då låter det som att jag inte kan fungera utan honom, men det kan jag. Allt bara bättre när jag är med honom; en annan slags trygghet än när jag är med andra utan honom. Då är det liksom... vi. Min syster nämde att hon tycker att det är den största skillnaden mellan oss, och min bror och hans flickvän. De är på varandra (som i tar på varandra och hånglar öppet) mer eller mindre hela tiden, så det blir övertydligt att de är tillsammans; vi mer... är. Vi pussas ibland men annars är vi liksom bara. Som att det är en självklarhet att vi hör ihop. Jag blev jätteglad när hon sa det, för det är så jag vill ha det. Samtidigt som jag inte känner att andra behöver veta att det är vi två, så är jag ändå på något sätt stolt över att det är så; det är lite som att jag vill skrika det, men inte känner att det behövs (och jag tror inte att han heller tycker det), så jag gör inte det.
Min kära vän Hilma sa för ett tag sedan att jag och Giovanni är nedrans duktiga som orkar och kan ha ett distansförhållande, och att hon inte skulle orka med det. Det kan jag förstå, och jag tror inte att jag riktigt orkar med det heller, men jag gör det för honom. För oss. För att jag tror på oss och att vi kan klara av det. Det vore nog värre att ha setts varje dag i flera år och sedan få det såhär. Då känns det bättre att ha det såhär i några år och sedan kunna vara tillsammans varje dag.
Giovanni var, som de flesta vet, hos mig i April. När han hade åkt hem och jag gick över till min granne (tillika barndomsvän) Kristin, sa hon att hon hade sett oss ligga ute på gräsmattan och mysa. Hennes flickvän Alice var bortrest under just de dagarna, så naturligtvis blev saknaden inte mindre när hon såg oss (andra par är för övrigt typ de människor man hatar mest när man är i ett långdistansförhållande). Hon berättade att en tanke hade slått henne: hon tyckte det var skitjobbigt att vara ifrån Alice i en vecka, men kom sedan på att det är så jag och min amerikan har det hela tiden. Jag förundras alltid lite över hur andra inte ser det som normalt, eftersom det är det för mig. För de är det en självklarhet att se sin älskade flera gånger i veckan; för mig är det några (men långa) gånger per år. Jag tror att anledningen att jag överlever är att jag inte har haft ett endaste förhållande innan (inte dejtat, inte fått min kärlek besvarad eller besvarat den kärlek som har riktats mot mig), så jag vet liksom inte om något annat. Att vara ifrån min pojkvän en grov majoritet av min tid är vad jag anser vara normalt. Antagligen skulle jag inte överlevt om jag känt såhär för någon förut och haft de inom en timmes restid. Nu är min pojkvän istället ~700 mil bort, vilket inne bär en restid på minst 10 timmar och en flygbiljett för minst 3500 kronor (och hittar vi en så billig biljett är vi lyckligt lottade!). Ibland kan jag känna att allt hade varit så mycket enklare om vi inte hade träffats än; om vi hade fått nys om varandras existens först om ett par år, när det är möjligt att göra något åt vår situation. Men hellre nu än aldrig, självklart.
Mitt svar till Monica, alla er som vill ha eller funderar att skaffa sig ett distansförhållande är helt enkelt att ni inte ska göra det om ni vet att det är värt att vänta på människan, för det är det 85% av tiden går ut på. Självklart har man kontakt genom Facebook, Skype och andra medier, men det är ljusår ifrån när man faktiskt träffas.
När jag säger att våran relation suger, så menar jag egentligen inte vårt förhållande, utan mer vårt förhållandes förhållande. Det här året har vi setts i drygt en månad, totalt kommer det bli runt två. Jag vill inte ha det såhär, verkligen inte, och jag tvekar på att jag skulle gjort det för någon annan. Giovanni får det liksom att vara värt det. Även om jag känner mig som mer eller mindre en zombie när han inte är här så är det alltid värt väntan när vi väl ses. Förresten är det dumt att kalla det zombie, för då låter det som att jag inte kan fungera utan honom, men det kan jag. Allt bara bättre när jag är med honom; en annan slags trygghet än när jag är med andra utan honom. Då är det liksom... vi. Min syster nämde att hon tycker att det är den största skillnaden mellan oss, och min bror och hans flickvän. De är på varandra (som i tar på varandra och hånglar öppet) mer eller mindre hela tiden, så det blir övertydligt att de är tillsammans; vi mer... är. Vi pussas ibland men annars är vi liksom bara. Som att det är en självklarhet att vi hör ihop. Jag blev jätteglad när hon sa det, för det är så jag vill ha det. Samtidigt som jag inte känner att andra behöver veta att det är vi två, så är jag ändå på något sätt stolt över att det är så; det är lite som att jag vill skrika det, men inte känner att det behövs (och jag tror inte att han heller tycker det), så jag gör inte det.
Min kära vän Hilma sa för ett tag sedan att jag och Giovanni är nedrans duktiga som orkar och kan ha ett distansförhållande, och att hon inte skulle orka med det. Det kan jag förstå, och jag tror inte att jag riktigt orkar med det heller, men jag gör det för honom. För oss. För att jag tror på oss och att vi kan klara av det. Det vore nog värre att ha setts varje dag i flera år och sedan få det såhär. Då känns det bättre att ha det såhär i några år och sedan kunna vara tillsammans varje dag.
Giovanni var, som de flesta vet, hos mig i April. När han hade åkt hem och jag gick över till min granne (tillika barndomsvän) Kristin, sa hon att hon hade sett oss ligga ute på gräsmattan och mysa. Hennes flickvän Alice var bortrest under just de dagarna, så naturligtvis blev saknaden inte mindre när hon såg oss (andra par är för övrigt typ de människor man hatar mest när man är i ett långdistansförhållande). Hon berättade att en tanke hade slått henne: hon tyckte det var skitjobbigt att vara ifrån Alice i en vecka, men kom sedan på att det är så jag och min amerikan har det hela tiden. Jag förundras alltid lite över hur andra inte ser det som normalt, eftersom det är det för mig. För de är det en självklarhet att se sin älskade flera gånger i veckan; för mig är det några (men långa) gånger per år. Jag tror att anledningen att jag överlever är att jag inte har haft ett endaste förhållande innan (inte dejtat, inte fått min kärlek besvarad eller besvarat den kärlek som har riktats mot mig), så jag vet liksom inte om något annat. Att vara ifrån min pojkvän en grov majoritet av min tid är vad jag anser vara normalt. Antagligen skulle jag inte överlevt om jag känt såhär för någon förut och haft de inom en timmes restid. Nu är min pojkvän istället ~700 mil bort, vilket inne bär en restid på minst 10 timmar och en flygbiljett för minst 3500 kronor (och hittar vi en så billig biljett är vi lyckligt lottade!). Ibland kan jag känna att allt hade varit så mycket enklare om vi inte hade träffats än; om vi hade fått nys om varandras existens först om ett par år, när det är möjligt att göra något åt vår situation. Men hellre nu än aldrig, självklart.
Mitt svar till Monica, alla er som vill ha eller funderar att skaffa sig ett distansförhållande är helt enkelt att ni inte ska göra det om ni vet att det är värt att vänta på människan, för det är det 85% av tiden går ut på. Självklart har man kontakt genom Facebook, Skype och andra medier, men det är ljusår ifrån när man faktiskt träffas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)