Det här är den skönaste kontaktannonsen jag någonsin har sett, haha!
May we talk about the pink elephant in the room? Yes, we all know what I am talking about. I have a penis. There, I said it. No, I don't have pictures of said penis nor will I take any. But trust me folks, there is a penis in my pants. I walk around day after day pretending as if my penis is not guiding my every move and I can't take it anymore. I choose where to sit in the subway based on my penis. My choice of daytime and night time activities is governed by penis. My penis even affects the kind of car I drive on the basis of my penis. And now here I am on craigslist on the basis of - you guessed it -"my penis. Now listen, just because I am all out of the closet and shit with my penisdom, that doesn't mean I am going to beat you over the head with it (neither physically nor metaphorically). If you respond to me, I will not send you a creepy digital picture of my penis (see paragraph 1). If we talk on the phone, my penis will never enter the conversation. If by some crazy chance we go out for a drink, I promise that my penis will remain firmly in pants...uhm, securely rather. But please remember, I do have a penis. Where the hell am I going with this? I honestly don't remember. What I will say is that I would like to meet a special lady who won't hold my penis against me. (Maybe she can hold it against her, but I digress). We can start by hanging out and doing some non-penis activity. Beer and Scrabble perhaps? If we like each other, maybe at some point in the future we can move into some pre-penis activity? Gnarly make-out sessions under the guise of watching DVD's? And if we really, really like each other, the penis party will begin.
PS: My penis just said we could leap frog stage one and two and get the party started quicker if you insist. Shit I just blew it, huh? Ahh, just ignore him.
måndag 5 december 2011
söndag 4 december 2011
Stora bröst
För några dagar sedan pratade jag och min kära syster om bröst. Då slog en intressant tanke mig; är det för att brösten "sväller", liksom, ja, blir större, när man är kåt, som så många tänder på större bröst? Eller ja, många och många, men enligt media och 90-talet. Min tanke är då att "man" tänder på stora bröst för att generna säger att kvinnor är kåta när brösten blir större (även om det är undermedvetet) och att detta ger en chansen att ha sex? Hänger ni med?
För övrigt tycker jag att det är rätt konstigt att brösten skulle bli blodfyllda och därmed större när man blir kåt? Mest eftersom det ju inte har något som helst att göra med hur... "parningsvilliga" vi är, utan mer för att vi... blir känsligare och det då blir skönare när någon rör vid dem? Jag har ingen aning, men det kanske då är för att attrahera män, så att vi producerar fler individer?
Självklart tänder ju människor på stora bröst av andra anledningar också. En liten tanke som jag tycker var värd att ta upp bara.
För övrigt tycker jag att det är rätt konstigt att brösten skulle bli blodfyllda och därmed större när man blir kåt? Mest eftersom det ju inte har något som helst att göra med hur... "parningsvilliga" vi är, utan mer för att vi... blir känsligare och det då blir skönare när någon rör vid dem? Jag har ingen aning, men det kanske då är för att attrahera män, så att vi producerar fler individer?
Självklart tänder ju människor på stora bröst av andra anledningar också. En liten tanke som jag tycker var värd att ta upp bara.
fredag 25 november 2011
Attraktiva människor
Jag sitter och äter tacos såhär på fredagskvisten, och kommer att tänka på hur konstigt det egentligen är att somliga har så oerhört svårt att medge när de tycker att någon av samma kön är attraktiv. Jag vet många som känner så, men tänker självklart inte nämna några namn, men jag vet också många som inte har några som helst problem med det. Jag är på de sistas sida.
En tanke som poppar upp i huvudet nu är att det kanske har med ens egen osäkerhet att göra? Att man som djur i allmänhet vill att det motsatta könet ska finna en själv som den mest attraktiva, och då vilja föra sina gener vidare med en (dvs. ha sex... för de som inte hängde med). Om jag då håller med om att en annan tjej är vacker/snygg/söt/sexig/whatever, så säger min hjärna mig att jag säger åt hanarna (jag älskar att skriva hanar, det låter så himla kliniskt, haha!) att de ska välja henne istället för mig. Att det då hos vissa automatiskt kommer upp en spärr som gör att de säger att de antingen inte håller med, eller att de inte tänker svara på frågan när man undrar vad de tycker. Å andra sidan kan ju de som tänker som mig börja säga att var och varannan kvinna är snygg, enbart för att hävda att de inte har några som helst problem med det, vilket enligt mig då borde få motsatt effekt (kanske?). Sen kan det ju självklart bara vara så att den man frågar inte håller med, men sånt tror jag att man märker.
Ett exempel:
Jag har inga som helst problem med att säga att jag tycker att Ryan Reynolds är hur jävla snygg som helst, men inte heller att Keira Knightley är galet vacker! Jag skulle nästan säga att jag skulle välja henne av de två. Detta säger då inte jag för att jag vill att ni ska tro att jag känner mig så himla supersäker med mig själv, utan för att jag faktiskt tycker det.
Det fjantigaste argumentet för att inte säga vad man tycker måste vara att bli rädd för att kallas homosexuell. Som att det vore det värsta i världen. Nu känns det ju iofs som att jag lägger upp det här som att man vore homofob om man inte säger vad man tycker, men ni fattar vad jag menar. En sexuell läggning och huruvida man tycker att någon är attraktiv har ju inget som helst man varandra att göra, egentligen. Kanske om jag hade fått frågan, "Vem hade du helst legat med?" så skulle det blivit en fråga om sexualitet och attraktion, och är jag då på riktigt rädd för att uppfattas som gay säger jag Keira. Men eftersom jag är grym och "säker i min sexualitet" (för det behöver man nämligen vara...) säger jag att jag utan tvekan skulle valt Keira alla dagar i veckan. Eller ja, jag kanske skulle spara en dag här och var till Ryan. Han är ju inte ett nej liksom...
Jag hoppas att ni är bra och smarta nog att förstå min poäng i det här inlägget, för jag känner att jag är lite all over the place (kanske för att jag inte har bloggat på ett tag, och nu är supersugen på att bara skriva, skriva, skriva). Jag känner bara att man måste få bort fjantet med att man som straight inte kan tycka att de av samma kön är attraktiva. Samma sak gäller självklart med homosexuella som envisas med att tycka att enbart de av samma kön är snygga. Är en människa snygg, så är människan snygg (väldigt oobjektivt såklart), oavsett hur denne ser ut mellan benen.
En tanke som poppar upp i huvudet nu är att det kanske har med ens egen osäkerhet att göra? Att man som djur i allmänhet vill att det motsatta könet ska finna en själv som den mest attraktiva, och då vilja föra sina gener vidare med en (dvs. ha sex... för de som inte hängde med). Om jag då håller med om att en annan tjej är vacker/snygg/söt/sexig/whatever, så säger min hjärna mig att jag säger åt hanarna (jag älskar att skriva hanar, det låter så himla kliniskt, haha!) att de ska välja henne istället för mig. Att det då hos vissa automatiskt kommer upp en spärr som gör att de säger att de antingen inte håller med, eller att de inte tänker svara på frågan när man undrar vad de tycker. Å andra sidan kan ju de som tänker som mig börja säga att var och varannan kvinna är snygg, enbart för att hävda att de inte har några som helst problem med det, vilket enligt mig då borde få motsatt effekt (kanske?). Sen kan det ju självklart bara vara så att den man frågar inte håller med, men sånt tror jag att man märker.
Ett exempel:
Jag har inga som helst problem med att säga att jag tycker att Ryan Reynolds är hur jävla snygg som helst, men inte heller att Keira Knightley är galet vacker! Jag skulle nästan säga att jag skulle välja henne av de två. Detta säger då inte jag för att jag vill att ni ska tro att jag känner mig så himla supersäker med mig själv, utan för att jag faktiskt tycker det.Det fjantigaste argumentet för att inte säga vad man tycker måste vara att bli rädd för att kallas homosexuell. Som att det vore det värsta i världen. Nu känns det ju iofs som att jag lägger upp det här som att man vore homofob om man inte säger vad man tycker, men ni fattar vad jag menar. En sexuell läggning och huruvida man tycker att någon är attraktiv har ju inget som helst man varandra att göra, egentligen. Kanske om jag hade fått frågan, "Vem hade du helst legat med?" så skulle det blivit en fråga om sexualitet och attraktion, och är jag då på riktigt rädd för att uppfattas som gay säger jag Keira. Men eftersom jag är grym och "säker i min sexualitet" (för det behöver man nämligen vara...) säger jag att jag utan tvekan skulle valt Keira alla dagar i veckan. Eller ja, jag kanske skulle spara en dag här och var till Ryan. Han är ju inte ett nej liksom...
Jag hoppas att ni är bra och smarta nog att förstå min poäng i det här inlägget, för jag känner att jag är lite all over the place (kanske för att jag inte har bloggat på ett tag, och nu är supersugen på att bara skriva, skriva, skriva). Jag känner bara att man måste få bort fjantet med att man som straight inte kan tycka att de av samma kön är attraktiva. Samma sak gäller självklart med homosexuella som envisas med att tycka att enbart de av samma kön är snygga. Är en människa snygg, så är människan snygg (väldigt oobjektivt såklart), oavsett hur denne ser ut mellan benen.
torsdag 17 november 2011
Allmänna tankar
Inga uppdateringar på allt för långt tid nu. Lite saker som jag har tänkt på sen sist är:
- 'Framstjärt' kan vara det fulaste könsord som finns.
- Varför finns det en energidryck för kvinnor? Betyder det att alla tidigare energidrycker varit för män? Framtagna för män? (Energidrycken som heter Femme Energy Boost har för övrigt en väldigt god grape-citrus-smak och fungerar på riktigt, tro det eller ej.)
- Det är dumt att lära sin utländske pojkvän ordet 'köttros', eftersom han kommer upprepa det om och om igen. Tillsammans med 'framstjärt', världens fulaste ord när det kommer till det kvinnliga könet.
Just nu kan jag inte komma på mer än att jag borde blogga oftare här, för jag har så mycket tankar som man skulle kunna publicera här. Måste bara få tummen ur ändan och göra det...
- 'Framstjärt' kan vara det fulaste könsord som finns.
- Varför finns det en energidryck för kvinnor? Betyder det att alla tidigare energidrycker varit för män? Framtagna för män? (Energidrycken som heter Femme Energy Boost har för övrigt en väldigt god grape-citrus-smak och fungerar på riktigt, tro det eller ej.)
- Det är dumt att lära sin utländske pojkvän ordet 'köttros', eftersom han kommer upprepa det om och om igen. Tillsammans med 'framstjärt', världens fulaste ord när det kommer till det kvinnliga könet.
Just nu kan jag inte komma på mer än att jag borde blogga oftare här, för jag har så mycket tankar som man skulle kunna publicera här. Måste bara få tummen ur ändan och göra det...
tisdag 1 november 2011
Glamourmodell
Jag hatar fejk. Allt som är fejkat. Fejkade bröst, mage, lår, ögonfransar, hår, naglar, läppar, allt! För det gör att den naturliga skönheten försvinner. Sålänge man framhäver det naturliga, så tycker jag dock att det är helt okej att färga håret, måla naglar och sånt "smått", men när det går längre... Äsch.
Facebook undade om jag ville prenumerera på en tjej som heter Catherine Holst, 19-årig glamourmodell. Hon ser ut såhär (efter och före skulle jag tro...). Jag tackade artigt nej.
Jag förstår inte hur man kan sälja sig såhär, tacka ja till att vara en sexsymbol för att du har fejktuttar och är nerkladdad med smink. Man kan ju inte gärna säga att de inte säljer sig när de mixtrar med kroppen och kråmar sig inför en kamera för att tjäna pengar. Jag blir så himla trött på att tjejer gör såhär mot sig själva. Den enda egoboosten man får är väl att folk tycker att man är het, och det är inte ens din kropp, det är plast. Det är ju inte så att folk i allmänhet är med fejkade människor för att de har en härlig personlighet och är sköna med att vara. Det är vad jag anser i alla fall, självklart finns det ju människor som ser ut såhär och är supertrevliga och har någon form av intellekt, men jag tror att de är få.
Jag blir ledsen på riktigt, och tycker synd om de som gör såhär mot sig själva.
Facebook undade om jag ville prenumerera på en tjej som heter Catherine Holst, 19-årig glamourmodell. Hon ser ut såhär (efter och före skulle jag tro...). Jag tackade artigt nej.
 |
| Jag älskar bilden till höger, för allt jag kan göra är att skratta och tänka, "Och så andas vi ut." Haha! |
Jag förstår inte hur man kan sälja sig såhär, tacka ja till att vara en sexsymbol för att du har fejktuttar och är nerkladdad med smink. Man kan ju inte gärna säga att de inte säljer sig när de mixtrar med kroppen och kråmar sig inför en kamera för att tjäna pengar. Jag blir så himla trött på att tjejer gör såhär mot sig själva. Den enda egoboosten man får är väl att folk tycker att man är het, och det är inte ens din kropp, det är plast. Det är ju inte så att folk i allmänhet är med fejkade människor för att de har en härlig personlighet och är sköna med att vara. Det är vad jag anser i alla fall, självklart finns det ju människor som ser ut såhär och är supertrevliga och har någon form av intellekt, men jag tror att de är få.
Jag blir ledsen på riktigt, och tycker synd om de som gör såhär mot sig själva.
Det bra och Det dåliga
Jag har tänkt lite på en sak, om relationer. Hur mycket av tiden behöver egentligen vara "bra" för att man ska stanna i ett förhållande? Jag tänker att det nog måste vara i alla fall 80% bra. Tid som gör mig lycklig liksom, annars kan det vara. 75% skulle väl vara okej också, kanske, but from there it's all downhill. Det kanske låter aningen bortskämt, men jag tycker verkligen att det ska vara så att man får energi av ett förhållande, istället för att det tröttar ut en, och ska jag spendera en av tre dagar till att bråka, då kan det fan vara! När man lägger upp det sådär ändrar jag mig nästan till 90%... Jag vill inte ens bråka en gång i veckan. Det svåra med detta är nog att märka av när det börjar gränsa till de 25% av dålig tid; när relationen tar mer än den ger.
Jag tänker på mitt och Giovannis förhållande och hur stor del som är bra tid, och hur mycket som är dålig tid. Det är ju rätt svårt i och med att även om vi precis firade vår 1-årsdag, så har vi bara haft fysisk kontakt i en dryg månad. Men man kan ju inte gärna räkna det som att vi bara har haft en tolftedels bra tid, för att vi har varit ifrån varandra i totalt elva. Vi började skypa i början av december förra året, så ~330 dagar sedan. Tar man bort de 41 dagar vi setts, så har man 289 kvar. Sedan har det såklart varit en massa dagar när vi inte har haft tid till att sitta och le mot varandra som fån genom webkamerorna. Så... 220 dagar med Skype, kanske?
Det är extremt frustrerande att sitta och titta på den människa man så hemskt gärna vill vara med och hålla om. Att veta precis hur det känns, och hur det får en att känna, men det går inte. Han är 700 mil bort, och att kramas är omöjligt. Man längtar och längtar och längtar och längtar, och blir förbannad. På att det ska behöva vara såhär. Men så när man väl står framför varandra på flygplatsen och är påväg att omfamna varandra, så försvinner allt sånt, för det är värt det. De bra känslorna tar över totalt. Lite som att när man är ifrån varandra, den tiden existerar inte längre - som att vi alltid är med varandra. Det är rätt skumt egentligen, hur det funkar.
Jag tror att mitt och Giovannis förhållande har <1% dålig tid. På riktigt, så tror jag att det är så. På ett år får jag då sakna honom tills jag gråter i 3,65 dagar, 87,6 timmar, och det gör jag inte. Saknaden är det egentligen enda negativa. Det och när vi "bråkade" om hur mycket smör vi skulle steka köttbullar i för att det skulle räcka till sås, haha! Det är det enda jag kan komma ihåg som vi någonsin har haft ett gräl om. Om det ens räknas som gräl. Största dispyten kanske.
Även om jag tror att det kan vara svårt att märka av när ens förhållande börjar gå mot att det tar mer än det ger, så är det nog samtidigt rätt svårt att inse när det är en själv som gör att detta sker. När man förvandlas till en människa som letar efter saker att klaga på. När man mår dåligt i sitt förhållande och inte vill att det ska vara en själv, så man försöker hitta motiv till att det skulle vara den andra parten det är fel på.
Communication is key.
Jag tänker på mitt och Giovannis förhållande och hur stor del som är bra tid, och hur mycket som är dålig tid. Det är ju rätt svårt i och med att även om vi precis firade vår 1-årsdag, så har vi bara haft fysisk kontakt i en dryg månad. Men man kan ju inte gärna räkna det som att vi bara har haft en tolftedels bra tid, för att vi har varit ifrån varandra i totalt elva. Vi började skypa i början av december förra året, så ~330 dagar sedan. Tar man bort de 41 dagar vi setts, så har man 289 kvar. Sedan har det såklart varit en massa dagar när vi inte har haft tid till att sitta och le mot varandra som fån genom webkamerorna. Så... 220 dagar med Skype, kanske?
Det är extremt frustrerande att sitta och titta på den människa man så hemskt gärna vill vara med och hålla om. Att veta precis hur det känns, och hur det får en att känna, men det går inte. Han är 700 mil bort, och att kramas är omöjligt. Man längtar och längtar och längtar och längtar, och blir förbannad. På att det ska behöva vara såhär. Men så när man väl står framför varandra på flygplatsen och är påväg att omfamna varandra, så försvinner allt sånt, för det är värt det. De bra känslorna tar över totalt. Lite som att när man är ifrån varandra, den tiden existerar inte längre - som att vi alltid är med varandra. Det är rätt skumt egentligen, hur det funkar.
Jag tror att mitt och Giovannis förhållande har <1% dålig tid. På riktigt, så tror jag att det är så. På ett år får jag då sakna honom tills jag gråter i 3,65 dagar, 87,6 timmar, och det gör jag inte. Saknaden är det egentligen enda negativa. Det och när vi "bråkade" om hur mycket smör vi skulle steka köttbullar i för att det skulle räcka till sås, haha! Det är det enda jag kan komma ihåg som vi någonsin har haft ett gräl om. Om det ens räknas som gräl. Största dispyten kanske.
Även om jag tror att det kan vara svårt att märka av när ens förhållande börjar gå mot att det tar mer än det ger, så är det nog samtidigt rätt svårt att inse när det är en själv som gör att detta sker. När man förvandlas till en människa som letar efter saker att klaga på. När man mår dåligt i sitt förhållande och inte vill att det ska vara en själv, så man försöker hitta motiv till att det skulle vara den andra parten det är fel på.
Communication is key.
lördag 29 oktober 2011
Rape Lay
Ett spel som går ut på att tafsa och våldta. Vad i helvete tänkte man där? Jävla japaner alltså..!
Det känns som att jag kan sitta här och skälla ut dem så mycket det bara går, men jag orkar inte det (gjorde Högskolesprovet idag, haha). Istället ska jag visa er denna video. Det är ju så sjukt..!
Men! Jag tänkte på en sak. Varför skulle det inte vara okej att göra spel med våldtäkter, när det finns sju miljarder spel där du dödar? Just saying...
Det känns som att jag kan sitta här och skälla ut dem så mycket det bara går, men jag orkar inte det (gjorde Högskolesprovet idag, haha). Istället ska jag visa er denna video. Det är ju så sjukt..!
Men! Jag tänkte på en sak. Varför skulle det inte vara okej att göra spel med våldtäkter, när det finns sju miljarder spel där du dödar? Just saying...
lördag 22 oktober 2011
Den 16:de april 2011
Jag tänker ge mig in i en av mina bästa stunder någonsin. Efter mycket om och men ska jag nu beskriva alla de känslor som erövrade mig när jag och Giovanni träffade varandra för första gången.
Det är ju alltid svårt att sätta ord på starka känslor, men jag ska göra mitt bästa, och det måste ni också göra. För att ni verkligen ska förstå och känna vad jag kände - om det är det ni vill - så måste ni läsa långsamt. (Har ni inte tid, läs det senare. Inlägget kommer finnas kvar ett bra tag till.) Ni ska inte speeda igenom det för att komma till slutet, eller skumma igenom texten. Läs från första till sista bokstav. Och med känsla, det är det viktigaste.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det hela började väl egentligen kvällen innan; jag var lugn som en filbunke, tänkte att det skulle gå som på räls, och det fanns inte tillstymmelse till nervositet i magen. Dock var jag ironiskt nog lite nere för att jag visste att jag inte skulle få prata med Giovanni, haha! Det kändes verkligen som att allt skulle lösa sig och att, "Vi har ju ändå skypat i nästan fyra månader!" När jag vaknade nästa morgon var lugnet fortfarande med mig. Eller så var det så att jag inte hann känna något annat, för jag färgade håret, duschade mig själv och hunden, och bytte vattnet i mitt akvarium - på 3 timmar!
Bilresan mot Landvetter var också förvånansvärt lugn. Jag och mamma pratade om att det skulle bli spännande att äntligen träffa honom, men det var inte mer med det. Men, mina damer och herrar, jag hade ju självklart inte sån tur att magen fortsatte att vara lugn när vi väl åkt förbi Volvo... Vips! så var flygplatsen framför oss. (Bara jag tänker på känslan som fanns i magen, så börjar fjärilarna flyga runt där inne.) Paniken kom dock inte förrän vi hade parkerat. Då slog det mig att, "Det sitter en människa där inne och väntar på mig... Herregud!!" Liksom, "HERRE-JÄVLA-FUCKING-GUD!! En människa som jag är kär i sitter där inne, och nu ska vi träffas för första gången!!!!!" Worst case scenarios började bubbla i huvudet på mig som en överkokt gröt, och synen blev suddig. Jag sa skämtsamt till mamma "Vi skulle ju alltid kunna skita i allt och åka hem igen..!", vilket i det ögonblicket faktiskt kändes extremt lockande! Å andra sidan visste jag ju att det inte skulle hända. Man lämnar inte en människa som väntar på en, speciellt inte i ett främmande land. Nej, det var bara att samla ihop fjärilarna, försöka lugna ner dem, och gå in. För samtidigt som jag helst hade sluppit nervositeten, så hade jag aldrig varit så... vad man nu vill kalla fasen före lyckligast i hela världen.
Som några vet, så failade ju det totalt när jag väl skulle hitta honom. Jag gick ensam in i salen för inkommande flyg från utlandet utan att tänka efter, och glömde att han kom från Stockholm (vilket klassades som inrikes senast jag checkade...). Där gick jag runt och letade efter en mörkbrun kalufs, men han fanns ingenstans. Efter flera minuters letande tänkte jag panikartat "Var fan är han någonstans?!" Han borde ju ha varit där?? Efter att ha gått igenom hela salen igen gick jag ut till mamma som satt kvar i bilen, och skrattade till eftersom det ju var rätt roligt/konstigt att han var spårlöst försvunnen. Hon vevade ner passagerarrutan och jag sa "Jag hittar honom inte..." Hon blev orolig, så gick vi in och letade tillsammans. Hon fick då snilleblixten att han väl ”ändå borde vara vid Inrikes?” (kände jag mig korkad eller kände jag mig korkad..?!), så vi vandrade dit. Under tiden sa mamma "... och när vi ser honom, så går jag "och hämtar bilen". *blinkblink*" Min mamma är så underbart söt!
Det enda som kan ses någorlunda positivt med att jag inte hittade honom direkt var att jag hann lugna ner mig en smula; jag började oroa mig mer för var han höll hus än hur det skulle gå när vi faktiskt hittade honom.
Vi gick genom en passage, in till en mycket mindre sal (som jag inte ens visste fanns). Vi stannade i slutet av passagen och tittade runt. Tomt. Ingen Giovanni. Mamma blev ännu lite oroligare och sa "Är han inte här..?!" Jag såg att salen fortsatte runt hörnet så jag fortsatte gå, och jodå. Längst bort på en bänk satt han. Känslan som infann sig är fortfarande obeskrivlig. Den suddiga synen jag hade haft i bilen var glasklar i jämförelse med nu. Alla känslor, all nervositet, all ängslan och oro försvann för en sekund, och i nästa kände jag mig... hel. Klyschigt som satan, men det kändes verkligen så! Jag kommer inte ihåg min direkta reaktion, men Giovanni har efteråt sagt att jag lös upp och log världens största leende - vilket jag inte har speciellt svårt att föreställa mig. Jag stod som fastfrusen i marken, som att jag hade tappat all kommunikation med min egen kropp, och allt jag kunde göra var att mumla "Okej..." när mamma sa att hon skulle smyga iväg till bilen. Jag var så förundrad över att han faktiskt fanns. På riktigt. I verkligheten, rakt framför mig.
Han tittade på mig. Och log.
Det är ju alltid svårt att sätta ord på starka känslor, men jag ska göra mitt bästa, och det måste ni också göra. För att ni verkligen ska förstå och känna vad jag kände - om det är det ni vill - så måste ni läsa långsamt. (Har ni inte tid, läs det senare. Inlägget kommer finnas kvar ett bra tag till.) Ni ska inte speeda igenom det för att komma till slutet, eller skumma igenom texten. Läs från första till sista bokstav. Och med känsla, det är det viktigaste.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det hela började väl egentligen kvällen innan; jag var lugn som en filbunke, tänkte att det skulle gå som på räls, och det fanns inte tillstymmelse till nervositet i magen. Dock var jag ironiskt nog lite nere för att jag visste att jag inte skulle få prata med Giovanni, haha! Det kändes verkligen som att allt skulle lösa sig och att, "Vi har ju ändå skypat i nästan fyra månader!" När jag vaknade nästa morgon var lugnet fortfarande med mig. Eller så var det så att jag inte hann känna något annat, för jag färgade håret, duschade mig själv och hunden, och bytte vattnet i mitt akvarium - på 3 timmar!
Bilresan mot Landvetter var också förvånansvärt lugn. Jag och mamma pratade om att det skulle bli spännande att äntligen träffa honom, men det var inte mer med det. Men, mina damer och herrar, jag hade ju självklart inte sån tur att magen fortsatte att vara lugn när vi väl åkt förbi Volvo... Vips! så var flygplatsen framför oss. (Bara jag tänker på känslan som fanns i magen, så börjar fjärilarna flyga runt där inne.) Paniken kom dock inte förrän vi hade parkerat. Då slog det mig att, "Det sitter en människa där inne och väntar på mig... Herregud!!" Liksom, "HERRE-JÄVLA-FUCKING-GUD!! En människa som jag är kär i sitter där inne, och nu ska vi träffas för första gången!!!!!" Worst case scenarios började bubbla i huvudet på mig som en överkokt gröt, och synen blev suddig. Jag sa skämtsamt till mamma "Vi skulle ju alltid kunna skita i allt och åka hem igen..!", vilket i det ögonblicket faktiskt kändes extremt lockande! Å andra sidan visste jag ju att det inte skulle hända. Man lämnar inte en människa som väntar på en, speciellt inte i ett främmande land. Nej, det var bara att samla ihop fjärilarna, försöka lugna ner dem, och gå in. För samtidigt som jag helst hade sluppit nervositeten, så hade jag aldrig varit så... vad man nu vill kalla fasen före lyckligast i hela världen.
Som några vet, så failade ju det totalt när jag väl skulle hitta honom. Jag gick ensam in i salen för inkommande flyg från utlandet utan att tänka efter, och glömde att han kom från Stockholm (vilket klassades som inrikes senast jag checkade...). Där gick jag runt och letade efter en mörkbrun kalufs, men han fanns ingenstans. Efter flera minuters letande tänkte jag panikartat "Var fan är han någonstans?!" Han borde ju ha varit där?? Efter att ha gått igenom hela salen igen gick jag ut till mamma som satt kvar i bilen, och skrattade till eftersom det ju var rätt roligt/konstigt att han var spårlöst försvunnen. Hon vevade ner passagerarrutan och jag sa "Jag hittar honom inte..." Hon blev orolig, så gick vi in och letade tillsammans. Hon fick då snilleblixten att han väl ”ändå borde vara vid Inrikes?” (kände jag mig korkad eller kände jag mig korkad..?!), så vi vandrade dit. Under tiden sa mamma "... och när vi ser honom, så går jag "och hämtar bilen". *blinkblink*" Min mamma är så underbart söt!
Det enda som kan ses någorlunda positivt med att jag inte hittade honom direkt var att jag hann lugna ner mig en smula; jag började oroa mig mer för var han höll hus än hur det skulle gå när vi faktiskt hittade honom.
Vi gick genom en passage, in till en mycket mindre sal (som jag inte ens visste fanns). Vi stannade i slutet av passagen och tittade runt. Tomt. Ingen Giovanni. Mamma blev ännu lite oroligare och sa "Är han inte här..?!" Jag såg att salen fortsatte runt hörnet så jag fortsatte gå, och jodå. Längst bort på en bänk satt han. Känslan som infann sig är fortfarande obeskrivlig. Den suddiga synen jag hade haft i bilen var glasklar i jämförelse med nu. Alla känslor, all nervositet, all ängslan och oro försvann för en sekund, och i nästa kände jag mig... hel. Klyschigt som satan, men det kändes verkligen så! Jag kommer inte ihåg min direkta reaktion, men Giovanni har efteråt sagt att jag lös upp och log världens största leende - vilket jag inte har speciellt svårt att föreställa mig. Jag stod som fastfrusen i marken, som att jag hade tappat all kommunikation med min egen kropp, och allt jag kunde göra var att mumla "Okej..." när mamma sa att hon skulle smyga iväg till bilen. Jag var så förundrad över att han faktiskt fanns. På riktigt. I verkligheten, rakt framför mig.
Han tittade på mig. Och log.
L y c k a .
Hade korridoren varit kortare och vi fått mer direkt ögonkontakt hade jag nog svimmat. Tankarna jag hade haft innan om hur awkward det skulle vara försvann. Han lämnade sin väska och kudde på bänken, och vi började gå mot varandra; det var ett sånt där ögonblick där man inte vet om det går i slow motion eller fast forward. Båda log som fån. Varsitt hej, och sedan en varm kram. Världens bästa kram. Känslan av att äntligen få omfamnas av hans armar var så fruktansvärt befriande. Som att jag inte hörde hemma någon annanstans än där; med mina armar runt honom och min kind mot hans axel. Det är nästan så att jag börjar gråta när jag skriver om det. (Glöm nästan, nu kommer lyckotårarna!) Att ha längtat efter det här ögonblicket i månader, och att sedan äntligen ha honom framför mig... Alltså, herrejävlar vad härligt och skönt och underbart och fantastiskt det kändes! Jag tror inte att någon känsla någonsin kommer kännas så stark som den som infann sig där och då. Att få veta hur det känns att krama om någon man älskar (för dit hade vi kommit för längesen).
Hade korridoren varit kortare och vi fått mer direkt ögonkontakt hade jag nog svimmat. Tankarna jag hade haft innan om hur awkward det skulle vara försvann. Han lämnade sin väska och kudde på bänken, och vi började gå mot varandra; det var ett sånt där ögonblick där man inte vet om det går i slow motion eller fast forward. Båda log som fån. Varsitt hej, och sedan en varm kram. Världens bästa kram. Känslan av att äntligen få omfamnas av hans armar var så fruktansvärt befriande. Som att jag inte hörde hemma någon annanstans än där; med mina armar runt honom och min kind mot hans axel. Det är nästan så att jag börjar gråta när jag skriver om det. (Glöm nästan, nu kommer lyckotårarna!) Att ha längtat efter det här ögonblicket i månader, och att sedan äntligen ha honom framför mig... Alltså, herrejävlar vad härligt och skönt och underbart och fantastiskt det kändes! Jag tror inte att någon känsla någonsin kommer kännas så stark som den som infann sig där och då. Att få veta hur det känns att krama om någon man älskar (för dit hade vi kommit för längesen).
Han lyfte sitt huvud från min axel; jag gjorde det samma och en millisekund senare stod vi läppar mot läppar. Vår första kyss. Världens i särklass mest awkwarda kyss - någonsin! Men samtidigt alldeles, alldeles underbar. Perfekt. Den varade i en halv sekund och sedan vilade mitt huvud tryggt på hans axel igen. Han visste inte varför han gjorde det. Inte jag heller. Heat of the moment, antar jag. Även om kyssen verkligen var awkwardawkward, så skulle jag inte ha velat ha det på något annat sätt. Att invänta det tillfälle som skulle ansetts vara perfekt, skulle blivit allting utom det. Jag måste också säga att det var rätt skönt att liksom... "ha det gjort". För det skulle varit tusen gånger värre att gå runt och veta att båda vill men varken han eller jag vågar ta första steget.
Vägen till bilen är aningen oklar. Jag minns inte om vi kysste varandra igen, eller om han bara hämtade sina saker. Jag minns inte heller om jag hjälpte honom att bära sina saker, eller om jag var ett as och inte gjorde det. (Jag hoppas att jag i alla fall bar hans kudde...) Det enda jag minns riktigt klart är att jag inte vågade titta honom i ögonen; våra ögon möttes bara under bråkdelen av en sekund när han pratade med mig. Han har sånnadär ögon som man kan drunkna i alldeles för lätt, och mina knän var redan tillräckligt svaga som de var.
Hursomhelst, så kunde vi nu istället inte hitta mamma. Av ren nervositet bytte jag från engelska till svenska och tillbaks till engelska igen. Ringde mammas mobil, kom till telefonsvararen och fick reda på efter ett kort samtal med pappa, att hon lämnat den hemma. Efter några minuters förvirring lyckades vi hitta både mamma och bilen. Tack gode Gud för det.
Bagageluckan öppnades samtidigt som förardörren, och mamma klev ut medan vi lastade in Giovannis packning. Luckan stängdes och jag gick till bilens högersida. Mamma och Giovanni... skakade hand, eller kramades. Jag kommer inte ihåg. I vilket fall så kändes det lite konstigt. Jag ville ju att mamma skulle tycka om honom, och han henne. Vi satt i bilen två sekunder senare. Han hade sagt innan att han skulle sätta sig i mitten, men jag blev inte förvånad när han inte gjorde det. Dock blev jag lite besviken, eller ledsen, hur man nu vill se det. När bältena var fastsatta och bilen rullade kände jag att det skulle bli en riktigt obekväm biltur hem. Tyst och stelt och pinsamt. Men, Giovanni är underbarare än jag ger honom credit för. När vi åkte ut från flygplatsens parkering la han sin hand på mittensätet och tittade på mig. I det läget gick det inte att göra annat än att möta hans blick. Han log, tittade på mig och sedan ner på sin hand. Jag är fattade vinken, och flätade samman mina fingrar med hans. Ett stort och lyckligt leende växte fram, och min blick vändes ut mot skogen utanför fönsterrutan; aningen generad, men samtidigt var det världens bästa känsla. Det fanns ett lugn, som att han hade bestämt sig för att det inte skulle bli så awkward som vi båda hade befarat.
Min blick gick från honom, till mamma, till skogen och tillbaks till honom. Förundrad över att allting höll på att hända. Han satt i min bil. Han var påväg hem till mig. Ofattbart. Ofattbart underbart. Jag har aldrig varit så glad, och nervös, och lycklig, och pirrig på samma gång! Allt kändes så bra och så rätt. Så självklart. Som att det såklart alltid varit meningen att det skulle bli vi. Det hade bara tagit ett tag att hitta varandra.
Giovanni, jag älskar dig. <3
Giovanni, jag älskar dig. <3
Anniversary
Så har det gått ett år med min käre pojkvän. Det känns helt sjukt. Faktiskt, helt fullständigt jättekonstigt att jag ens har en pojkvän, haha! Eller det konstigaste är nog att jag är en flickvän, inte att jag har pojkvän. Hur det nu hänger ihop... Jag känner väl inte riktigt att jag är flickvänsmaterial. Jag är mer utav en bro. (Som i... inte träbro, haha!) Men någon gång måste väl någon ta... ner en från himmelen, tänkte jag säga, men det är väl snarare så att jag har höjts till skyarna, för att jag är så kär.
Jag kan tänka mig att det finns någon där ute som är nyfiken på hur det hela gick till. Här kommer därför några utdrag från de tre meddelanden som på något sätt... Klargjorde det hela. ('Klargjorde' låter så hemskt oromantiskt, men jag kan inte komma på något bättre.)
G: "I really like you Rebecca, and I don't know HOW I got lucky enough to meet someone like you. :')"
R: "I've realized that I'm trying to convince myself not to fall for you (since you're a freaking bazillon miles away :(). The problem is; I think I'm about to fail..."
G: "I tried to tell myself the same thing, but as I got to know you more and more, it was replaced by "I don't care how far away she is." Although I can tell you I've fallen pretty hard already, I understand the position you're in."
R: "You have no idea how happy you make me. I've failed. Completely."
Jag har nog aldrig lett så stort, någonsin. Jag blev både uppspelt och lugn, på samma gång. Han tyckte om mig tillbaka. Att sånt ens var möjligt visste ju inte jag; det har alltid varit så att det antingen har varit jag eller någon annan som varit kär, men den andre har inte besvarat det. Världens skönaste känsla. Jävlar, vad lycklig Giovanni gör mig!
Några, eller många (jag vet inte var gränsen går), är aningen förundrade över hur det kan ha gått ett år, när vi inte träffades för första gången förrän i april. Det skall jag nu berätta för er så att eventuella frågetecken suddas ut. Vi kände båda två att vi var kära långt innan vi faktiskt träffades, och det skulle vara så konstigt att bara välja ett randomdatum mitt i alltihop, så vi valde att ta dagen då vi sa till varandra att vi var kära i den andre. Ett alldeles utmärkt datum. Som min far sa så är ju huvudsaken att vi har ett datum som vi "trivs" med, och det skulle vara den 22 oktober 2010, så då fick det bli det. Frågor på det?
Lägger ut superinlägget kl. 18, så var beredda..!
Jag kan tänka mig att det finns någon där ute som är nyfiken på hur det hela gick till. Här kommer därför några utdrag från de tre meddelanden som på något sätt... Klargjorde det hela. ('Klargjorde' låter så hemskt oromantiskt, men jag kan inte komma på något bättre.)
G: "I really like you Rebecca, and I don't know HOW I got lucky enough to meet someone like you. :')"
R: "I've realized that I'm trying to convince myself not to fall for you (since you're a freaking bazillon miles away :(). The problem is; I think I'm about to fail..."
G: "I tried to tell myself the same thing, but as I got to know you more and more, it was replaced by "I don't care how far away she is." Although I can tell you I've fallen pretty hard already, I understand the position you're in."
R: "You have no idea how happy you make me. I've failed. Completely."
Jag har nog aldrig lett så stort, någonsin. Jag blev både uppspelt och lugn, på samma gång. Han tyckte om mig tillbaka. Att sånt ens var möjligt visste ju inte jag; det har alltid varit så att det antingen har varit jag eller någon annan som varit kär, men den andre har inte besvarat det. Världens skönaste känsla. Jävlar, vad lycklig Giovanni gör mig!
Några, eller många (jag vet inte var gränsen går), är aningen förundrade över hur det kan ha gått ett år, när vi inte träffades för första gången förrän i april. Det skall jag nu berätta för er så att eventuella frågetecken suddas ut. Vi kände båda två att vi var kära långt innan vi faktiskt träffades, och det skulle vara så konstigt att bara välja ett randomdatum mitt i alltihop, så vi valde att ta dagen då vi sa till varandra att vi var kära i den andre. Ett alldeles utmärkt datum. Som min far sa så är ju huvudsaken att vi har ett datum som vi "trivs" med, och det skulle vara den 22 oktober 2010, så då fick det bli det. Frågor på det?
Lägger ut superinlägget kl. 18, så var beredda..!
fredag 21 oktober 2011
Tänder man så tänder man
Är det inte lite skumt egentligen, hur det anses normalt att killar tänder på två tjejer som har sex, men att det anses udda när två tjejer tänder på två killar? Jag har också i mina dar fått känslan av att det anses normalt om straighta tjejer tänder på två tjejer, men gay som fan om en straight kille tänder på två killar?
Jag har både läst och hört att det är så att män tänder på det de ser, medan kvinnor tänder mer på känslan och passionen. Med detta sagt så är det nog egentligen så att vi tänder lika mycket på allt, kombinationen liksom. Bara det att killar tänder lättare på att se två personer ha sex, och gå igång på enbart det än en tjej har. Jag känner personligen att jag inte går igång sådär väldigt på att bara se sex, så det blir väl att jag generaliserar lite.
Varför kan det egentligen inte bara vara så att man tänder på det man tänder på? Tänder jag på tandborstar, så ska jag fan få göra det utan att det ska komma någon och skratta och peka! Jag, som är så öppen och härlig (jag kommer få skit från Philip för det här är jag rädd för...), har inga problem med människor som tänder på, ja, tandborstar, tavelramar eller bordsdukar. Jag säger inte att jag själv tänder på det, jag säger inte att jag inte skulle tycka det var underligt, men jag skulle låta de människorna tända på det. För det angår ju inte mig alls?
Så egentligen, varför bryr vi oss om vad andra tänder på? Är det för att vi ska få någon sorts bekräftelse på att vi inte är helt utanför samhällets ramar? Läste Metro idag och de skrev en liten notis om att Lady Gaga tänder på vampyrer och att bli biten av sina pojkvän. Som att det skulle vara något konstigt. Jag verkligen förstå om man tänder på vampyrer och att bli biten! Precis på samma sätt som jag förstår att folk blir uthetsade av att electroplay, vilket (för de som inte vet eller kollar på Fråga Olle-dokumentärerna) betyder att man helt enkelt ger sin partner, eller sig själv, elektriska stötar.
Jag tycker att man ska få gå igång på det man vill, och inte bli dömd för det.
Jag har både läst och hört att det är så att män tänder på det de ser, medan kvinnor tänder mer på känslan och passionen. Med detta sagt så är det nog egentligen så att vi tänder lika mycket på allt, kombinationen liksom. Bara det att killar tänder lättare på att se två personer ha sex, och gå igång på enbart det än en tjej har. Jag känner personligen att jag inte går igång sådär väldigt på att bara se sex, så det blir väl att jag generaliserar lite.
Varför kan det egentligen inte bara vara så att man tänder på det man tänder på? Tänder jag på tandborstar, så ska jag fan få göra det utan att det ska komma någon och skratta och peka! Jag, som är så öppen och härlig (jag kommer få skit från Philip för det här är jag rädd för...), har inga problem med människor som tänder på, ja, tandborstar, tavelramar eller bordsdukar. Jag säger inte att jag själv tänder på det, jag säger inte att jag inte skulle tycka det var underligt, men jag skulle låta de människorna tända på det. För det angår ju inte mig alls?
Så egentligen, varför bryr vi oss om vad andra tänder på? Är det för att vi ska få någon sorts bekräftelse på att vi inte är helt utanför samhällets ramar? Läste Metro idag och de skrev en liten notis om att Lady Gaga tänder på vampyrer och att bli biten av sina pojkvän. Som att det skulle vara något konstigt. Jag verkligen förstå om man tänder på vampyrer och att bli biten! Precis på samma sätt som jag förstår att folk blir uthetsade av att electroplay, vilket (för de som inte vet eller kollar på Fråga Olle-dokumentärerna) betyder att man helt enkelt ger sin partner, eller sig själv, elektriska stötar.
Jag tycker att man ska få gå igång på det man vill, och inte bli dömd för det.
lördag 15 oktober 2011
Konsten att vara sig själv
Förra våren vad jag kär. I en människa (crazy!). (Jag tänker inte säga vem, men han är lång, brunhårig och vacker (men tycker inte det själv för han är dum i huvudet), och gick i min gymnasieklass.) Jag tänkte redan då på hur man ska göra om man känner att man i kär i någon som kanske inte skulle uppskatta den man är (det inlägget hittar ni här). Att jag tjötar på som en galning, och att det kanske inte är uppskattat.
Jag har alltid känt att jag har oerhört lätt för att skaffa pojk-vänner, men inte pojkvänner, och detta gjorde ju självklart att jag (som den filosof jag är) började tänka på om det var mig det var fel på. Att prata är en av mina starka sidor, jag kan prata med mer eller mindre vem som helst om vad som helst. Men att flörta... Det kan jag inte påstå är en av mina starka sidor. Jag är liksom mer av en bro, som Soheil så fint uttrycker det, och det är jag nöjd med. Jag gillar killar, och det känns bra när killar gillar mig.
Men! När man är i tonåren och hormonerna flödar (och man dessutom har en tendens för att bli kär alldeles för enkelt...) så börjar man lätt tänka på om det skulle vara värt att ändra på sig för att den man är kär i ska bli kär i en själv. Som jag tydligt påpekar i den äldre texten så är svaret ett rungande nej. Man ska aldrig ändra på sig själv, för om den man vill ska bli kär i en inte tycker om den man är, hur fasiken har man tänkt att förhållandet ska hålla?? Jag vet inte vad det skulle ta för att jag skulle ändra på den jag är för någon annan. Om det ens är möjligt. Jag tvekar på det. Jag är nöjd med mig, och det kan ingen ta ifrån mig. Det hemska börjar ju när någon annan börjar krama om en som en sliskig anakonda och kväva ens riktiga jag.
Jag skrev också om att jag nog pratar för mycket. Den tanken växte enbart på att mina kära väninnor inte pratade lika mycket som jag. Att jag ibland blev nertystad av vissa (nästan enbart killar) för att de tyckte att jag babblade på för mycket. Till min räddning kom då Julia, som kommenterade följande: "Dessutom kan jag tillägga att det finns flera stycken som pratar mer än du, men det ses som normalt bara för att dessa människor är... ja, just det, MÄN! HAHAHA! (vet ej riktigt vad det skrattet hade för funktion) så man kan säga att varenda gång du öppnar munnen så för du en kamp för alla kvinnor på denna jord, vilket såklart är rätt så beundransvärt." Det var inte förrän då som jag insåg att hälften av killarna i klassen pratade precis lika mycket som jag, men eftersom jag var den enda tjejen som tog lika mycket plats som de, kände jag att jag klev utanför ramen (som också har kommit att bli lite av min specialitet). Tog lite för mycket plats, pratade lite för mycket, betedde mig inte som alla andra. Jag kan hålla med om att jag ibland bara babblade på, blev högljud, men so what?! Får killarna ta plats och skrika och gapa, så måste ju jag också få det! Bara för att jag inte har en snopp mellan benen så ska jag hålla käften? Inte ta lika mycket plats? Bullshit, det är vad jag kallar sånt. Det kan hoppa upp och ta sig någonstans.
På något underligt sätt har jag nu hittat en människa som är kär i mig tillbaks, och som inte har några problem med att jag ibland kan babbla på (vilket dock inte har hänt så ofta... än). Jag vet inte hur det hände, men jag är oerhört tacksam för det, för nu slipper jag fundera på om jag ska ändra på mig eller inte. Inte är svaret, om ni... inte hängde med på det... Och det tycker inte jag att ni ska göra heller. Ni ska hitta någon som tycker om er för den ni är, och som inte kväver er. Ni är bra som ni är och förtjänar det bästa. Punkt och slut.
Jag har alltid känt att jag har oerhört lätt för att skaffa pojk-vänner, men inte pojkvänner, och detta gjorde ju självklart att jag (som den filosof jag är) började tänka på om det var mig det var fel på. Att prata är en av mina starka sidor, jag kan prata med mer eller mindre vem som helst om vad som helst. Men att flörta... Det kan jag inte påstå är en av mina starka sidor. Jag är liksom mer av en bro, som Soheil så fint uttrycker det, och det är jag nöjd med. Jag gillar killar, och det känns bra när killar gillar mig.
Men! När man är i tonåren och hormonerna flödar (och man dessutom har en tendens för att bli kär alldeles för enkelt...) så börjar man lätt tänka på om det skulle vara värt att ändra på sig för att den man är kär i ska bli kär i en själv. Som jag tydligt påpekar i den äldre texten så är svaret ett rungande nej. Man ska aldrig ändra på sig själv, för om den man vill ska bli kär i en inte tycker om den man är, hur fasiken har man tänkt att förhållandet ska hålla?? Jag vet inte vad det skulle ta för att jag skulle ändra på den jag är för någon annan. Om det ens är möjligt. Jag tvekar på det. Jag är nöjd med mig, och det kan ingen ta ifrån mig. Det hemska börjar ju när någon annan börjar krama om en som en sliskig anakonda och kväva ens riktiga jag.
Jag skrev också om att jag nog pratar för mycket. Den tanken växte enbart på att mina kära väninnor inte pratade lika mycket som jag. Att jag ibland blev nertystad av vissa (nästan enbart killar) för att de tyckte att jag babblade på för mycket. Till min räddning kom då Julia, som kommenterade följande: "Dessutom kan jag tillägga att det finns flera stycken som pratar mer än du, men det ses som normalt bara för att dessa människor är... ja, just det, MÄN! HAHAHA! (vet ej riktigt vad det skrattet hade för funktion) så man kan säga att varenda gång du öppnar munnen så för du en kamp för alla kvinnor på denna jord, vilket såklart är rätt så beundransvärt." Det var inte förrän då som jag insåg att hälften av killarna i klassen pratade precis lika mycket som jag, men eftersom jag var den enda tjejen som tog lika mycket plats som de, kände jag att jag klev utanför ramen (som också har kommit att bli lite av min specialitet). Tog lite för mycket plats, pratade lite för mycket, betedde mig inte som alla andra. Jag kan hålla med om att jag ibland bara babblade på, blev högljud, men so what?! Får killarna ta plats och skrika och gapa, så måste ju jag också få det! Bara för att jag inte har en snopp mellan benen så ska jag hålla käften? Inte ta lika mycket plats? Bullshit, det är vad jag kallar sånt. Det kan hoppa upp och ta sig någonstans.
På något underligt sätt har jag nu hittat en människa som är kär i mig tillbaks, och som inte har några problem med att jag ibland kan babbla på (vilket dock inte har hänt så ofta... än). Jag vet inte hur det hände, men jag är oerhört tacksam för det, för nu slipper jag fundera på om jag ska ändra på mig eller inte. Inte är svaret, om ni... inte hängde med på det... Och det tycker inte jag att ni ska göra heller. Ni ska hitta någon som tycker om er för den ni är, och som inte kväver er. Ni är bra som ni är och förtjänar det bästa. Punkt och slut.
Mens och Coca-Cola
För drygt två år sedan tipsade jag på min andra blogg om hur Coca-Cola skyndar på mensen. Mer mens, men färre dagar.
Egentligen tänkte jag tipsa om detta på denna blogg också (eftersom det känns tillräckligt relevant), men efter lite googling har jag nu blivit visare. Många hävdar att det inte alls påverkar mensen på något sätt, andra säger att det är super och att det gör att de får mindre mens, medan en tredje part säger att det faktiskt inte är bra alls! Den senare delen använder sig av faktisk fakta, så som den naturare jag är så kommer jag nog sluta med både Coca-Cola och kaffe under min mensperiod.
Det är nämligen så att koffein (som ju finns i både cola och kaffe) mixtrar med kroppens förmåga att ta upp mineraler, till exempel kalcium, magnesium och järn, som ju är viktigt att ha för att må bra. När kvinnor samtidigt menstruerar, tappar vi mer järn än vi kan få igen genom det vi äter. Kaffe försämrar därefter upptagningen av järn med upp till 50%. Inget vidare alltså!
Så bort med kaffe och cola under mensen, och fram med broccoli, spenat och järntabletter (om det skulle behövas)!
Egentligen tänkte jag tipsa om detta på denna blogg också (eftersom det känns tillräckligt relevant), men efter lite googling har jag nu blivit visare. Många hävdar att det inte alls påverkar mensen på något sätt, andra säger att det är super och att det gör att de får mindre mens, medan en tredje part säger att det faktiskt inte är bra alls! Den senare delen använder sig av faktisk fakta, så som den naturare jag är så kommer jag nog sluta med både Coca-Cola och kaffe under min mensperiod.
Det är nämligen så att koffein (som ju finns i både cola och kaffe) mixtrar med kroppens förmåga att ta upp mineraler, till exempel kalcium, magnesium och järn, som ju är viktigt att ha för att må bra. När kvinnor samtidigt menstruerar, tappar vi mer järn än vi kan få igen genom det vi äter. Kaffe försämrar därefter upptagningen av järn med upp till 50%. Inget vidare alltså!
Så bort med kaffe och cola under mensen, och fram med broccoli, spenat och järntabletter (om det skulle behövas)!
söndag 9 oktober 2011
Härliga, underbara killar
Något som jag uppskattat mer än något annat hos killar är när de utan problem kan ägna sig åt saker som anses tjejiga, och liksom vara coola med det. Inte bry sig så jävligt om vad folk tycker.
Ett exempel är när jag och Pernilla sitter och tittar på Sex and the City och Daniel kommer ut från sitt rum(!!) för att kolla med oss. Det är väldigt mysigt och något jag uppskattar med honom. Samma sak med min käre pojkvän, men jag vet inte om det var för att han ville titta eller om det var för att han ville vara med mig. I vilket fall så är det ju positivt!
Pappa har berättat att när Daniel var mindre (runt 4, 5 kanske) och skulle leka med sina kompisar, och frågan "Vad ska vi göra?" kom upp, så sa min fantastiska bror "Kanske mamma pappa, barn?" Alltså... Jag blir så jävla stolt över sånt. Det var liksom ingen big deal för honom att föreslå en lek som tjejer leker. Jag förstår ju att han hade blivit influerad av mig, Pernilla och våra kompisar, men det känns ändå så underbart och befriat på något sätt!
En annan kille som också är såhär härligt avslappnad är Gustav. Han kan ibland komma över till oss och titta på hockey eller fotboll, och medan Daniel går in på sitt rum och gamear i pausen, sitter Gustav kvar i soffan och läser ett nummer av Frida. Jävligt chill!
För att inte nämna Aaron som föreslår att vi ser The Proposal enbart för att Ryan Reynolds är så jäkla snygg. Så sitter vi där och suktar tillsammans, och pratar om hur vi vill täcka honom med choklad och slicka bort det. Alla borde ha en nära vän av det motsatta könet som är bi/gay. Det blir lite roligare då, faktiskt.
Min slutsats är att jag aldrig skulle klarat mig utan denna typ av killar.
Tack för att ni finns!
Ett exempel är när jag och Pernilla sitter och tittar på Sex and the City och Daniel kommer ut från sitt rum(!!) för att kolla med oss. Det är väldigt mysigt och något jag uppskattar med honom. Samma sak med min käre pojkvän, men jag vet inte om det var för att han ville titta eller om det var för att han ville vara med mig. I vilket fall så är det ju positivt!
Pappa har berättat att när Daniel var mindre (runt 4, 5 kanske) och skulle leka med sina kompisar, och frågan "Vad ska vi göra?" kom upp, så sa min fantastiska bror "Kanske mamma pappa, barn?" Alltså... Jag blir så jävla stolt över sånt. Det var liksom ingen big deal för honom att föreslå en lek som tjejer leker. Jag förstår ju att han hade blivit influerad av mig, Pernilla och våra kompisar, men det känns ändå så underbart och befriat på något sätt!
En annan kille som också är såhär härligt avslappnad är Gustav. Han kan ibland komma över till oss och titta på hockey eller fotboll, och medan Daniel går in på sitt rum och gamear i pausen, sitter Gustav kvar i soffan och läser ett nummer av Frida. Jävligt chill!
För att inte nämna Aaron som föreslår att vi ser The Proposal enbart för att Ryan Reynolds är så jäkla snygg. Så sitter vi där och suktar tillsammans, och pratar om hur vi vill täcka honom med choklad och slicka bort det. Alla borde ha en nära vän av det motsatta könet som är bi/gay. Det blir lite roligare då, faktiskt.
Min slutsats är att jag aldrig skulle klarat mig utan denna typ av killar.
Tack för att ni finns!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)