Idag är det inofficiellt 100 dagar kvar till jag träffar min underbare pojkvän igen. 100. Dagar. Det låter både långt och kort, tycker jag. Det har gått 10 dagar sedan han åkte hem, och de har bara sprungit iväg! Det kanske dock är för att jag numera faktiskt gör saker på dagarna. Fast jag hade ju såklart önskat att det inte behövde vara såhär, men man tager vad man haver och det är good enough för mig. (Eller nu ljuger jag, Giovanni är det bästa jag skulle kunna få, så det är jävligt mycket bättre än "good enough"!) Om ni funderade på varför det är inofficiellt så är det så för att jag inte har beställt biljett än (och lär inte göra det förrän om en eller två månader), men vi har sagt att någon gång i mitten av december, då ska jag åka och bo hos honom i x antal veckor.
Apropå "x antal veckor", så har vi ett litet dilemma, han och jag. Det är ju så, som några av er vet, att han ska börja plugga i april och göra det de nästkommande 3 åren, vilket ju är jävlans segt eftersom vi inte kommer kunna ses lika mycket som vi har gjort det här året (han var en vecka hos mig i april, tre veckor nu i augusti och så ska jag till honom). Dilemmat som vi har är hur länge jag ska stanna. Självklart vill jag ju stanna så länge som det går eftersom... ja, jag vill ju naturligtvis vara med honom så mycket som det går innan han börjar studera igen. Men det finns ett stort men. Han/jag/vi tänker på att det kanske skulle göra avskedet värre om jag stannar där superlänge, eftersom vi då har vant oss vid att vara med varandra mer eller mindre konstant i flera månader för att sedan skiljas åt och knappt ses. Jag är inte riktigt säker på om jag tänker att det kommer bli värre, eller om det ens kan bli det. Det kommer svida och göra hur satans ont som helst i vilket fall. Plus att om jag inte är där så länge som möjligt så kommer jag bli ledsen på mig själv när han väl börjar plugga över att jag inte utnyttjade tiden medan han var hemma. En annan sak som spelar en jäklans roll är mitt liv. Som i mitt arbetsliv. Jag hade en kort men seriös diskussion med min far angående min utbildning, jobb och annat sånt viktigt. Han pekade gång på gång på att jag ju inte kan anpassa allt det efter Giovanni, att jag inte kan vara där hur länge som helst eftersom jag kanske då inte kan ha kvar mitt jobb (som i att de inte vill ha mig) när jag kommer tillbaka till Sverige. Och det skulle ju vara skit om det blev så. Alternativt då att jag skaffar ett nytt jobb innan jag åker, med anställning i vår. Egentligen känner jag att jag skiter i jobb och sånt och bara vill vara med honom, men jag fattar ju att det inte är en realistisk tanke, tyvärr.
Min tanke för tillfället är att jag antingen stannar från ~13 december till efter Alla hjärtans dag, eller till efter min födelsedag - vilket alltså antingen blir två eller runt tre månader. Jag kan inte bestämma mig för vilket jag tycker låter bäst. Om tre månader är för långt eller inte, eller om två är det. När han var här nu i augusti kändes tre veckor rätt långt, men jag hade ändå velat ha honom här längre. Fast den känns det ju också som att det är förutspått att vi kommer tröttna på varandra ett antal gånger (gör vi inte det så är det nästan något fel på oss...). Jaja, allting tar sin tid och vi är ju egentligen inte tvungna att bestämma oss förrän om en månad eller två. Det löser sig. Bara båda är glada, så är det ju bra.
söndag 4 september 2011
Varför är orgasm målet?
Jag har tänkt på en sak under en längre tid nu: när man har sex, varför är alltid orgasm målet? Det är klart att jag fattar att det är skönt och så (även om jag, hör och häpna, aldrig har kommit *horror!*, varken av mig själv eller någon annan (vet inte heller hur jag överlever, lol jk roflmao)) men varför blir det så mycket fokus på det? För mig räcker det liksom att bara vara nära, att känna att man hör ihop och gör det skönt för varandra.
Det pratas så mycket om att killen/tjejen ska få sin tjej att komma, att man glömmer bort hur man kommer till den punkten i sexet. Man vet om att klitoris och G-punkten existerar och hur man ska stimulera dem, men det räcker ju inte heller? Eller ja, för vissa räcker det för att komma efter två sekunder, men det är inte det jag menar. Jag tänker på att orgasmerna inte är hela grejen med att ha sex, i alla fall inte för mig. I så fall hade jag väl fokuserat på det, men det är inte lika viktigt som närheten. Jag tänker också på att det är lite så att det faktiskt inte är målet som är det viktiga utan resan dit. Jag menar jag är ju hellre rövkåt (som min syster skulle beskrivit det (röv = jätte)) i en timme, än kommer efter fem minuter. Fast vad vet jag...
Nu tänker jag att man kanske vill att det ska vara så att man har sex i fem timmar, och att man kommer om och om och om igen, vilket ju är fullständigt förståeligt. Å andra sidan blir man ju trött när man kommer (har jag hört), så man kanske inte rent fysiskt orkar hålla på i de fem timmarna. Näe, hellre tar jag fem timmar närhet och att man liksom... ja, bara är nära, än en timme med orgasmer stup i kvarten. Usch, nu känner jag att det blir som att jag pratar mot orgasmer, vilket jag självfallet inte gör! Jag känner bara att det blir för mycket fokus på de luriga små rackarna, att man glömmer bort varför man faktiskt har sex. (Om man nu inte har det enbart för att det är fysiskt skönt, såklart!) Tänk när jag tittar tillbaka på detta om x antal år och skrattar åt hur jag inte tyckte att orgasmer var det viktiga med sex... Jag hoppas att jag inte gör det.
Varför ska orgasmer krångla till det i huvudet på mig så himla mycket? Jag har inte ens hängt med i det här inlägget själv. Jag vet inte ens om det här är mina åsikter eller om jag bara ordbajsar. Antar att jag kommer tillbaka till ämnet inom en snar framtid.
Det pratas så mycket om att killen/tjejen ska få sin tjej att komma, att man glömmer bort hur man kommer till den punkten i sexet. Man vet om att klitoris och G-punkten existerar och hur man ska stimulera dem, men det räcker ju inte heller? Eller ja, för vissa räcker det för att komma efter två sekunder, men det är inte det jag menar. Jag tänker på att orgasmerna inte är hela grejen med att ha sex, i alla fall inte för mig. I så fall hade jag väl fokuserat på det, men det är inte lika viktigt som närheten. Jag tänker också på att det är lite så att det faktiskt inte är målet som är det viktiga utan resan dit. Jag menar jag är ju hellre rövkåt (som min syster skulle beskrivit det (röv = jätte)) i en timme, än kommer efter fem minuter. Fast vad vet jag...
Nu tänker jag att man kanske vill att det ska vara så att man har sex i fem timmar, och att man kommer om och om och om igen, vilket ju är fullständigt förståeligt. Å andra sidan blir man ju trött när man kommer (har jag hört), så man kanske inte rent fysiskt orkar hålla på i de fem timmarna. Näe, hellre tar jag fem timmar närhet och att man liksom... ja, bara är nära, än en timme med orgasmer stup i kvarten. Usch, nu känner jag att det blir som att jag pratar mot orgasmer, vilket jag självfallet inte gör! Jag känner bara att det blir för mycket fokus på de luriga små rackarna, att man glömmer bort varför man faktiskt har sex. (Om man nu inte har det enbart för att det är fysiskt skönt, såklart!) Tänk när jag tittar tillbaka på detta om x antal år och skrattar åt hur jag inte tyckte att orgasmer var det viktiga med sex... Jag hoppas att jag inte gör det.
Varför ska orgasmer krångla till det i huvudet på mig så himla mycket? Jag har inte ens hängt med i det här inlägget själv. Jag vet inte ens om det här är mina åsikter eller om jag bara ordbajsar. Antar att jag kommer tillbaka till ämnet inom en snar framtid.
torsdag 1 september 2011
Långdistansförhållande
För ett tag sedan sa min systers vän Monica att hon funderar på att "göra som mig" och skaffa sig en pojkvän i USA. Jag svarade med att det borde hon verkligen inte göra. Hon undrade naturligtvis varför och jag svarade "För att man är ifrån varandra typ hela tiden." Även om det är helt fantastiskt underbart att ha hittat Giovanni, så suger våran relation, för att vi är ifrån varandra hela tiden.
När jag säger att våran relation suger, så menar jag egentligen inte vårt förhållande, utan mer vårt förhållandes förhållande. Det här året har vi setts i drygt en månad, totalt kommer det bli runt två. Jag vill inte ha det såhär, verkligen inte, och jag tvekar på att jag skulle gjort det för någon annan. Giovanni får det liksom att vara värt det. Även om jag känner mig som mer eller mindre en zombie när han inte är här så är det alltid värt väntan när vi väl ses. Förresten är det dumt att kalla det zombie, för då låter det som att jag inte kan fungera utan honom, men det kan jag. Allt bara bättre när jag är med honom; en annan slags trygghet än när jag är med andra utan honom. Då är det liksom... vi. Min syster nämde att hon tycker att det är den största skillnaden mellan oss, och min bror och hans flickvän. De är på varandra (som i tar på varandra och hånglar öppet) mer eller mindre hela tiden, så det blir övertydligt att de är tillsammans; vi mer... är. Vi pussas ibland men annars är vi liksom bara. Som att det är en självklarhet att vi hör ihop. Jag blev jätteglad när hon sa det, för det är så jag vill ha det. Samtidigt som jag inte känner att andra behöver veta att det är vi två, så är jag ändå på något sätt stolt över att det är så; det är lite som att jag vill skrika det, men inte känner att det behövs (och jag tror inte att han heller tycker det), så jag gör inte det.
Min kära vän Hilma sa för ett tag sedan att jag och Giovanni är nedrans duktiga som orkar och kan ha ett distansförhållande, och att hon inte skulle orka med det. Det kan jag förstå, och jag tror inte att jag riktigt orkar med det heller, men jag gör det för honom. För oss. För att jag tror på oss och att vi kan klara av det. Det vore nog värre att ha setts varje dag i flera år och sedan få det såhär. Då känns det bättre att ha det såhär i några år och sedan kunna vara tillsammans varje dag.
Giovanni var, som de flesta vet, hos mig i April. När han hade åkt hem och jag gick över till min granne (tillika barndomsvän) Kristin, sa hon att hon hade sett oss ligga ute på gräsmattan och mysa. Hennes flickvän Alice var bortrest under just de dagarna, så naturligtvis blev saknaden inte mindre när hon såg oss (andra par är för övrigt typ de människor man hatar mest när man är i ett långdistansförhållande). Hon berättade att en tanke hade slått henne: hon tyckte det var skitjobbigt att vara ifrån Alice i en vecka, men kom sedan på att det är så jag och min amerikan har det hela tiden. Jag förundras alltid lite över hur andra inte ser det som normalt, eftersom det är det för mig. För de är det en självklarhet att se sin älskade flera gånger i veckan; för mig är det några (men långa) gånger per år. Jag tror att anledningen att jag överlever är att jag inte har haft ett endaste förhållande innan (inte dejtat, inte fått min kärlek besvarad eller besvarat den kärlek som har riktats mot mig), så jag vet liksom inte om något annat. Att vara ifrån min pojkvän en grov majoritet av min tid är vad jag anser vara normalt. Antagligen skulle jag inte överlevt om jag känt såhär för någon förut och haft de inom en timmes restid. Nu är min pojkvän istället ~700 mil bort, vilket inne bär en restid på minst 10 timmar och en flygbiljett för minst 3500 kronor (och hittar vi en så billig biljett är vi lyckligt lottade!). Ibland kan jag känna att allt hade varit så mycket enklare om vi inte hade träffats än; om vi hade fått nys om varandras existens först om ett par år, när det är möjligt att göra något åt vår situation. Men hellre nu än aldrig, självklart.
Mitt svar till Monica, alla er som vill ha eller funderar att skaffa sig ett distansförhållande är helt enkelt att ni inte ska göra det om ni vet att det är värt att vänta på människan, för det är det 85% av tiden går ut på. Självklart har man kontakt genom Facebook, Skype och andra medier, men det är ljusår ifrån när man faktiskt träffas.
När jag säger att våran relation suger, så menar jag egentligen inte vårt förhållande, utan mer vårt förhållandes förhållande. Det här året har vi setts i drygt en månad, totalt kommer det bli runt två. Jag vill inte ha det såhär, verkligen inte, och jag tvekar på att jag skulle gjort det för någon annan. Giovanni får det liksom att vara värt det. Även om jag känner mig som mer eller mindre en zombie när han inte är här så är det alltid värt väntan när vi väl ses. Förresten är det dumt att kalla det zombie, för då låter det som att jag inte kan fungera utan honom, men det kan jag. Allt bara bättre när jag är med honom; en annan slags trygghet än när jag är med andra utan honom. Då är det liksom... vi. Min syster nämde att hon tycker att det är den största skillnaden mellan oss, och min bror och hans flickvän. De är på varandra (som i tar på varandra och hånglar öppet) mer eller mindre hela tiden, så det blir övertydligt att de är tillsammans; vi mer... är. Vi pussas ibland men annars är vi liksom bara. Som att det är en självklarhet att vi hör ihop. Jag blev jätteglad när hon sa det, för det är så jag vill ha det. Samtidigt som jag inte känner att andra behöver veta att det är vi två, så är jag ändå på något sätt stolt över att det är så; det är lite som att jag vill skrika det, men inte känner att det behövs (och jag tror inte att han heller tycker det), så jag gör inte det.
Min kära vän Hilma sa för ett tag sedan att jag och Giovanni är nedrans duktiga som orkar och kan ha ett distansförhållande, och att hon inte skulle orka med det. Det kan jag förstå, och jag tror inte att jag riktigt orkar med det heller, men jag gör det för honom. För oss. För att jag tror på oss och att vi kan klara av det. Det vore nog värre att ha setts varje dag i flera år och sedan få det såhär. Då känns det bättre att ha det såhär i några år och sedan kunna vara tillsammans varje dag.
Giovanni var, som de flesta vet, hos mig i April. När han hade åkt hem och jag gick över till min granne (tillika barndomsvän) Kristin, sa hon att hon hade sett oss ligga ute på gräsmattan och mysa. Hennes flickvän Alice var bortrest under just de dagarna, så naturligtvis blev saknaden inte mindre när hon såg oss (andra par är för övrigt typ de människor man hatar mest när man är i ett långdistansförhållande). Hon berättade att en tanke hade slått henne: hon tyckte det var skitjobbigt att vara ifrån Alice i en vecka, men kom sedan på att det är så jag och min amerikan har det hela tiden. Jag förundras alltid lite över hur andra inte ser det som normalt, eftersom det är det för mig. För de är det en självklarhet att se sin älskade flera gånger i veckan; för mig är det några (men långa) gånger per år. Jag tror att anledningen att jag överlever är att jag inte har haft ett endaste förhållande innan (inte dejtat, inte fått min kärlek besvarad eller besvarat den kärlek som har riktats mot mig), så jag vet liksom inte om något annat. Att vara ifrån min pojkvän en grov majoritet av min tid är vad jag anser vara normalt. Antagligen skulle jag inte överlevt om jag känt såhär för någon förut och haft de inom en timmes restid. Nu är min pojkvän istället ~700 mil bort, vilket inne bär en restid på minst 10 timmar och en flygbiljett för minst 3500 kronor (och hittar vi en så billig biljett är vi lyckligt lottade!). Ibland kan jag känna att allt hade varit så mycket enklare om vi inte hade träffats än; om vi hade fått nys om varandras existens först om ett par år, när det är möjligt att göra något åt vår situation. Men hellre nu än aldrig, självklart.
Mitt svar till Monica, alla er som vill ha eller funderar att skaffa sig ett distansförhållande är helt enkelt att ni inte ska göra det om ni vet att det är värt att vänta på människan, för det är det 85% av tiden går ut på. Självklart har man kontakt genom Facebook, Skype och andra medier, men det är ljusår ifrån när man faktiskt träffas.
lördag 20 augusti 2011
Doggy style (Literally...)
I mitt kök ligger det två hundar och vilar. Den ena är min (Luna) och den andre är Elton (en svart portugisisk vattenhund (alltså samma ras som Luna) som vi ska passa till imorgon kl. 12). När han kom hit släppte jag ut dem i trädgården och gick upp och la mig i sängen igen, och det var inte förrän mamma kom på att Luna ju löper just nu som jag kom på att det kanske inte var det bästa jag kunde gjort...
Det hände inte något de första fem minuterna, men efter det började Elton slicka bort Lunas löp, och hon vände villigt fram baken för attlåta honom. Jag googlade "har tikar klitoris" för att det är roligt att veta, och ja, det har dem. Mellan blygdläpparna finns det "en klump erektilvävnad", alltså klittan. Efter denna upptäckt kan man ju förstå om hon vill ha någon annan som slickar rent (och så slipper hon ju göra det själv)..!
Nu på kvällen tappade vi fokus på dem i tio minuter och utspringande ur vardagsrummet kommer en Luna med våt bakdel (alltså verkligen hela baken var sjöblöt!) och en Elton med, ja vad säger man... stånd? Inte så lyckat... (Vi är dock inte säkra på om han varit inne i henne eller inte eftersom vår hund reagerar så fort man nuddar hennes private parts, men risken finns ju.) Det var väl kanske aningen väntat dock. Två unghundar med hormoner sprittandes i hela kroppen är ju inte så lätta att stoppa. (Lite som med människor..!) Tack för att graviditetstest och aborter finns, annars hade det blivit ännu värre. Vi ska sticka in med Luna till veterinären om någon vecka och göra ett gravtest, bara för att vara säkra. Det är dock inte 100% säkert så det kan bli så att vi får göra ett ultraljud och visar det sig att hon är dräktig får hon två abortsprutor och så är det bra med det.
Jag kan inte undgå att tänka på människor som är emot abort. Vad tycker de om att man gör abort med hundar? Det känns som att "de flesta" som är emot abort inser och tycker att det bör vara okej med abort om det utsätter mamman för risk under graviditeten eller vid födseln, men om det inte gör det då? Om det gäller en fullt frisk tik som ägarna bara inte vill ska få valpar? För jag menar det är ju att neka en redan påbörjad organism chansen att leva, och det är väl det man är emot om man inte godkänner ting som aborter? Å andra sidan kan ju tiken ha fått en bulle i ugnen av misstag; vilket väl kan jämföras med våldtäkt (även om våldtäkt är allt annat än ett "misstag"!)? Om man då anser att en flicka som blivit våldtagen ska behålla barnet, så ska tiken också föda oavsett vad?
Det hände inte något de första fem minuterna, men efter det började Elton slicka bort Lunas löp, och hon vände villigt fram baken för attlåta honom. Jag googlade "har tikar klitoris" för att det är roligt att veta, och ja, det har dem. Mellan blygdläpparna finns det "en klump erektilvävnad", alltså klittan. Efter denna upptäckt kan man ju förstå om hon vill ha någon annan som slickar rent (och så slipper hon ju göra det själv)..!
Nu på kvällen tappade vi fokus på dem i tio minuter och utspringande ur vardagsrummet kommer en Luna med våt bakdel (alltså verkligen hela baken var sjöblöt!) och en Elton med, ja vad säger man... stånd? Inte så lyckat... (Vi är dock inte säkra på om han varit inne i henne eller inte eftersom vår hund reagerar så fort man nuddar hennes private parts, men risken finns ju.) Det var väl kanske aningen väntat dock. Två unghundar med hormoner sprittandes i hela kroppen är ju inte så lätta att stoppa. (Lite som med människor..!) Tack för att graviditetstest och aborter finns, annars hade det blivit ännu värre. Vi ska sticka in med Luna till veterinären om någon vecka och göra ett gravtest, bara för att vara säkra. Det är dock inte 100% säkert så det kan bli så att vi får göra ett ultraljud och visar det sig att hon är dräktig får hon två abortsprutor och så är det bra med det.
Jag kan inte undgå att tänka på människor som är emot abort. Vad tycker de om att man gör abort med hundar? Det känns som att "de flesta" som är emot abort inser och tycker att det bör vara okej med abort om det utsätter mamman för risk under graviditeten eller vid födseln, men om det inte gör det då? Om det gäller en fullt frisk tik som ägarna bara inte vill ska få valpar? För jag menar det är ju att neka en redan påbörjad organism chansen att leva, och det är väl det man är emot om man inte godkänner ting som aborter? Å andra sidan kan ju tiken ha fått en bulle i ugnen av misstag; vilket väl kan jämföras med våldtäkt (även om våldtäkt är allt annat än ett "misstag"!)? Om man då anser att en flicka som blivit våldtagen ska behålla barnet, så ska tiken också föda oavsett vad?
fredag 19 augusti 2011
Babyshowers
Jag, pojkvän, syster och två av systers vänner satt och tittade på drygt tio avsnitt av Sex and the City (som jag anser vara en av de bästa serierna någonsin!). Ett av avsnitten handlade om hur en gammal vän till Carrie skulle ha en babyshower eftersom hon lagt sitt partande på hyllan, flyttat från Manhattan och blivit gravid. Detta avsnitt fick mig att tänka på en kort diskussion jag och Giovanni (min käre pojkvän) hade för ett par dagar sedan. Hans systers fästmö är gravid och de har precis fått reda på att de väntar en pojke. Jag sa då att jag inte skulle vilja veta vad mitt barn har för kön förrän det kommit till världen. Hans första reaktion var "But then how are you supposed to have a babyshower?" Min respons var att dels har vi inte det i Sverige ("Good luck with paying for the baby things" sa han då...) och även om jag hade haft en så skulle man ju lätt kunna säga att vad gästerna än köper så är det unisex. Jag förklarade att jag inte tänker klä mina barn i antingen blått eller rosa, eftersom det inte finns någon anledning förutom att folk i min omgivning per automatik vet vad mitt barn har mellan benen. Jag skulle dock kunna tänka mig att klä mitt barn i blått (oavsett kön) för jag gillar blått, rosa skulle däremot ta kålen på mig. Jag... kanske inte hatar rosa, men det ligger långt ner på listan. Grönt skulle jag också kunna tänka mig, eller orange som jag kan tycka är den färg som är mest unisex.
Även om vi "inte har" babyshowers i Sverige så skulle jag gärna ha en. Inte så mycket för att få en massa grejer (jag är inne på att köpa mycket på second hand, för det är mycket mysigare) utan helt enkelt för att fira att jag snart ska få barn. Fira livet liksom. Det känns dock lite som att det vore att utnyttja ens vänner som inte har haft eller planerar att ha en babyshower när de blir med barn. Man kanske därför skulle ha en babyshower tillsammans (om man nu är gravida samtidigt) och ge varandra gåvor och kramar, så att ingen blir lämnad utanför. Eller så kan man ju bara fika och gratta varandra till graviditeten! Åh, det är nästan så att jag vill att det ska vara nu... Med en massa vänner och fika och, ååh..! Mysigt som attan verkar det vara att vara gravid, om man nu inte oturligt nog är en sån som lever hängd över toaletten...
Även om vi "inte har" babyshowers i Sverige så skulle jag gärna ha en. Inte så mycket för att få en massa grejer (jag är inne på att köpa mycket på second hand, för det är mycket mysigare) utan helt enkelt för att fira att jag snart ska få barn. Fira livet liksom. Det känns dock lite som att det vore att utnyttja ens vänner som inte har haft eller planerar att ha en babyshower när de blir med barn. Man kanske därför skulle ha en babyshower tillsammans (om man nu är gravida samtidigt) och ge varandra gåvor och kramar, så att ingen blir lämnad utanför. Eller så kan man ju bara fika och gratta varandra till graviditeten! Åh, det är nästan så att jag vill att det ska vara nu... Med en massa vänner och fika och, ååh..! Mysigt som attan verkar det vara att vara gravid, om man nu inte oturligt nog är en sån som lever hängd över toaletten...
torsdag 18 augusti 2011
Fittfrisyrer
Jag frågade min syster och hennes vän vad de tyckte att jag ska skriva om i mitt första riktiga inlägg på den nya bloggen. Könsbehåring blev deras svar, så det är det jag ska skriva om nu. Könsbehåring och pressen som finns (eller åtminstone hänger i luften) angående hur man ska se ut mellan benen. Eftersom jag är kvinna själv så kommer jag mest att tala för kvinnorna, även om jag vet att det självfallet finns en (onödig) press på killar också.
Jag har aldrig känt att det funnits lika mycket press på hur ens könsorgan ska se ut, som frisyren som följer med den. Det läggs liksom mer energi på allt runt omkring istället för att gå efter hur det faktiskt är - alla är olika. Att anpassa sin könsfrisyr skulle kunna jämföras med folks hår på huvudet; man skaffar ju en frisyr som passar en huvudform och ens drag, och på det finns det tusen olika hårtyper, vilket gör att det finns tusentals, miljontals olika frisyrer på huvudet, men inte många för fittor. Det är lite som att antingen är du rakad, eller så är du inte det. Det finns ju mellanlägen, men de är inte många. Det finns ju dock olika "frisyrer" för underliven också, men ni fattar vad jag menar, det är oerhört begränsat.
Till skillnad från huvudhår känns det för mig inte som att pressen från människor är lika betydande som den om gäller för fittan. (Förutom när det gäller fjortisar då, de kan man räkna till samma press som för fittor (vilket låter nedlåtande, men det är inte så jag menar det), antingen har man platinablondt hår eller så har man brunt. Period. Jag behöver fler rödhåriga fjortisar. Jag tror att denna värld skulle blivit lite gladare då, eller i alla fall mer färgglad.) Man bryr sig inte lika mycket om vad folk ska tycka, och man känner sig inte nervös på samma sätt. Kanske för att inte lika många får se ens fitta som ens huvud (om man nu inte har en papperspåse över huvudet), så det blir lite mer "exklusivt".
Meningen med detta inlägg är följande: Folk glömmer att alla ser olika ut. Även om det är inne med rakad fitta, så har inte alla det. Man ska se ut som man vill, och känna sig bekväm med sin pubefrisyr.
Jag har förresten hört att buskar börjar bli inne igen.
Jag har aldrig känt att det funnits lika mycket press på hur ens könsorgan ska se ut, som frisyren som följer med den. Det läggs liksom mer energi på allt runt omkring istället för att gå efter hur det faktiskt är - alla är olika. Att anpassa sin könsfrisyr skulle kunna jämföras med folks hår på huvudet; man skaffar ju en frisyr som passar en huvudform och ens drag, och på det finns det tusen olika hårtyper, vilket gör att det finns tusentals, miljontals olika frisyrer på huvudet, men inte många för fittor. Det är lite som att antingen är du rakad, eller så är du inte det. Det finns ju mellanlägen, men de är inte många. Det finns ju dock olika "frisyrer" för underliven också, men ni fattar vad jag menar, det är oerhört begränsat.
Till skillnad från huvudhår känns det för mig inte som att pressen från människor är lika betydande som den om gäller för fittan. (Förutom när det gäller fjortisar då, de kan man räkna till samma press som för fittor (vilket låter nedlåtande, men det är inte så jag menar det), antingen har man platinablondt hår eller så har man brunt. Period. Jag behöver fler rödhåriga fjortisar. Jag tror att denna värld skulle blivit lite gladare då, eller i alla fall mer färgglad.) Man bryr sig inte lika mycket om vad folk ska tycka, och man känner sig inte nervös på samma sätt. Kanske för att inte lika många får se ens fitta som ens huvud (om man nu inte har en papperspåse över huvudet), så det blir lite mer "exklusivt".
Meningen med detta inlägg är följande: Folk glömmer att alla ser olika ut. Även om det är inne med rakad fitta, så har inte alla det. Man ska se ut som man vill, och känna sig bekväm med sin pubefrisyr.
Jag har förresten hört att buskar börjar bli inne igen.
tisdag 16 augusti 2011
Men, tja!
Efter mycket om och men har jag, Rebecca, nu bestämt mig för att ha (förutom den gamla hederliga bloggen) en specifik blogg för mina kloka, konstiga, roliga, finurliga och tankeväckande tankar och känslor om allt som rör kärlek, sex, intimitet, genus och allt annat som kan komma upp i mitt huvud som är relaterat till detta.
För att introducera mig lite kort och vackert så är jag en 19-åring från en förort utanför Göteborg. Jag bor med min familj och hund i ett gult hus, och har en pojkvän i USA (som troligen kommer nämnas här och där). I framtiden vill jag jobba med något som har med sex att göra, vilket jag inser låter som om jag ser mitt framtida jag som prostituerad, men jag menar i själva verket sexolog (eller något liknande). Jag älskar i vilket fall att diskutera sex och kärlek. Jag tycker om choklad och hästar, och tycker inte om lakrits och krig.
Nu vet ni.
Mycket nöje!
För att introducera mig lite kort och vackert så är jag en 19-åring från en förort utanför Göteborg. Jag bor med min familj och hund i ett gult hus, och har en pojkvän i USA (som troligen kommer nämnas här och där). I framtiden vill jag jobba med något som har med sex att göra, vilket jag inser låter som om jag ser mitt framtida jag som prostituerad, men jag menar i själva verket sexolog (eller något liknande). Jag älskar i vilket fall att diskutera sex och kärlek. Jag tycker om choklad och hästar, och tycker inte om lakrits och krig.
Nu vet ni.
Mycket nöje!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)