Stänger ner ett tag.

Jag tänkte sluta upp med den här bloggen ett tag, och så hamnar mina inlägg om sex och kärlek på min "heltidsblogg" istället. Välkomna dit!

Kärleksblogg

Där är det jag tänker kalla den här bloggen, för googlar man "sexblogg" så är det inte riktigt min typ av blogg som kommer upp... Nu vet ni. Tjinixen!

being loved, and loving someone

Är pedofili så fel?

Ja, ni kommer bli precis lika upprörda av det här inlägget som ni blev chockade av titeln, men det är något jag räknar med, och jag är redo att ta skiten som följer. Med ett leende såklart! Min tanke är inte att skriva ett försvarstal, utan det här är bara en tanke. Lite som en tankeställare eller en imaginär motpol till hur människor ser på det hela.

Att pedofili anses som en sexuell störning tycker jag är något som är väldigt märkligt. Det är ju trots allt bara människor som råkar bli sexuellt upphetsade av en viss sorts människa? Så precis som man för inte allt för längesen ansåg att homosexualitet var en störning, så känns det som att vi behöver komma över hela pedofiligrejen. Eller komma över är inte rätt ord, men det känns som att precis som att man ska få tända på ballonger, enbenta tjejer och enögda män, så ska man få tända på barn.

Det enda problemet tycker jag är när barn far illa på grund av pedofili, och det är väl egentligen det enda skälet att det inte är accepterat i samhället. När barn utsetts för till exempel sextrafficking, eller blir tvingade att spela in porrfilm, eller när de blir våldtagna för den delen, det är då det går för långt. Annars tycker jag att pedofili är helt okej, så länge man kan hantera det och inga barn far illa.

Sen kan man ju också jämföra det här med kvinnor. Vi utsetts för sextrafficking, förnedras och blir mer eller mindre tvingade in i porrindustrin, och vi blir våldtagna. Ändå känns det som att folk i allmänhet tycker att pedofili är värre, för att barnen är så oskuldsfulla och inte har gjort något fel - men det har ju inte kvinnorna heller? (Fan, nu börjar det likna ett manshatande inlägg istället, men det är inte det som är poängen eftersom det även finns män som utsätts för allt ovan.) Att folk pressar på för att man till exempel ska göra alla pedofilers identiteter offentliga, men jag har aldrig hört om någon som pressar för att samma sak ska ske med kvinnomisshandlare och våldtäktsmäns identiteter? Dock kan jag ju lägga till några kloka ord från min pappa; vad finns det för anledning till att man ska veta om var alla pedofiler bor och hur de ser ut? Är de ute från sjukhusen så är de väl "frisk"? Jag håller med om det helt och hållet. Dessutom har ju brottslingarna förhoppningsvis lärt sig ett och annat, och alla förtjänar en andra chans?

Om vi säger såhär: Ditt barn blir våldtagen av en pedofil, och du mördar senare pedofilen. Ska då inte din identitet som mördare bli lika offentlig som pedofilens, för att du gjorde det av en allmänt mer accepterad anledning? Det enda som det lär stå på din dörr är "mördare", utan anledning, precis som det på pedofilens dörr står "pedofil", men det står inte att hen blev utsatt för samma sak som barn, och att det är därför han begick misstaget men har nu kommit över det hela och fungerar som vilken annan människa som helst.

Min slutsats är att jag tycker att alla ska få tända på det de tänder på, oavsett vad det är, men det är när andra far illa som det inte längre är okej. Man ska få tända på barn, djur och lik hur mycket man vill, så länge man kan behärska sig. Vi bör också fixa bättre vård, tycker jag, men det är en annan femma.

Nu får ni argumentera emot, eller hålla med, så mycket ni vill!

Systrars inverkan på bröder

Mina kvällstankar har tillägnats storasyskon, småsyskon och hur en pojkes känsloliv utvecklas beroende på var han står i syskonskaran i förhållande till en syster.

Min teori är högst personlig och baserad på egna observationer; detta är alltså en extrem generalisering och det behöver inte finnas någon som helst sanning bakom följande exempel. (Det kändes som en fin och klinisk mening som gör att ni inte behöver bli förbannade om ni tycker att jag har fel.) Jag har flera exempel som skulle stödja mina tankegångar, men jag tänker bara använda mig av min älskade broder, så det kommer finnas en mängd generaliseringar. Och till sist, ta det med en nypa salt, så att era hjärnor inte börjar koka om det här skulle vara ett ämne som upprör er med genustänk.

Jag tror att min bror har fått en bra start på känslolivet genom att ha en storasyster. Han har lärt sig att respektera flickor, tjejer, kvinnor och damer (även om han kanske inte vill erkänna det; kvinnor ska ju trots allt bara synas, men inte höras), och jag tror att jag har en del med det att göra. Jag tänker inte försöka glorifiera mig själv (man vill ju inte skryta öppet liksom, hehe), utan ser bara oss som ett exempel (även om det råkar vara sant... enligt min mening). Självklart spelar det roll hur systern i fråga beter sig, men jag tror att generellt så blir en pojke mindre macho om han har en storasyster, jämfört med en storebror som i alla fall jag tänker att han hela tiden kommer jämföra sig med. Sen kanske det också är så att eftersom kvinnor är mer tillåtna att visa känslor så visar en storasyster mer känslor än en storebror. På så sätt skulle då en lillebror lära sig bättre att hantera både sina egna, och andras, känslor i en storasysters sällskap. (Jag är medveten om att det låter väldigt "storasyster agerar mamma och uppfostrar sin lillebror", men det är inte den slutsatsen jag försöker komma till.) Jag tror att en pojke blir mer ödmjuk med en storasyster, och att han vågar visa sina känslor mer. Därigenom tror jag att de blir bättre pojkvänner - oavsett sexualitet. Han har lärt sig hur man behandlar och respekterar andra människor på ett vettigt sätt.

Sen kan man ju vända på den och se vad som händer med en pojke som är storebror till en lillasyster. Jag tror att han blir mer beskyddande, med visar nödvändigtvis inte lika mycket känslor som med en storasyster. I det här läget tror jag att det finns två olika scenarion; antingen tröstar han lillasystern och visar att han bryr sig och låter hennes känslor skena iväg, och tycker att det är okej, eller så låter han systern bara veta att han finns där som hennes krigare och visar inga känslor. Detta kan dock även funka för en lillebror, men där tror jag att känslor är mer vanligt förekommande.

Detta resonemang gör att jag tycker att det är en aningen skum prioritering när man hellre vill ha en pojke först, och sedan en lillasyster som storebrorn "kan skydda". Då skulle man alltså, enligt min teori, välja en krigare istället för en pojke med känslor (om detta nu blir fallet med storebrorn). Det ultimata för en pojke tror jag är en syskonskara med flicka-pojke-flicka. Då kan pojken både "få lära sig känslor" och att försvara sin lillasyster.

Självklart kan dock även en lillebror bli en krigare. Jag kommer ihåg att det var en pojke i min klass när jag gick i andra eller tredje klass som hade varit dum mot mig till den punkt då jag faktiskt grät över det; då sa min älskade bror att han skulle samla ihop sin klass och spöa ner den här killen. Kan avslöja att det inte blev så, men bara att han hade haft tanken ser jag som en beskyddande handling. Söta, bästa bror!

Med detta sagt, så finns det i det här fallet - precis som alla andra - både undantag och fall där det är helt omvänt; storasystrar som beter sig som skit, och storebröder som är riktiga hjältar! Som den här storebrorn till exempel. Han försvarar sin lillebror när pappan blir förbannad över en lila Xbox-kontroll. Power to him!!

Har ni några andra idéer eller invändningar, så får ni gärna komma med dem!

Gardasil

Jag och Aaron har precis lyssnat på en podcast som handlade om oralsex, och det var inte utan anledning som det handlade om oralsex.

De hävdade att livmoderhalscancer kan spridas via oralsex till *män* (för det var tydligen den största målgruppen för cunnilingus.......) och på så sätt orsaka halscancer. Yes, ni hörde rätt. Skit i livmodern, här är det ren halscancer som gäller! Tydligen kan man märka av det längst in på tungan, och så kan man få cystor som buktar utåt som små adamsäpplen. Störst risk är att drabbas är om man har utfört oralsex på fler än 6 kvinnor, det är då man ligger i riskzonen helt enkelt.

Lösnibgen till detta är då att man börjar vaccinera även pojkar mot det. Helst ska man inte vara sexuellt aktiv när man tar sprutorna, och har man syskon kan man ju passa på att göra det tillsammans eftersom det då bli billigare i och med högkostnadsskyddet.

Tänkte bara att jag skulle dela med mig av detta så att ni vet.

The Pink Elephant

Det här är den skönaste kontaktannonsen jag någonsin har sett, haha!

May we talk about the pink elephant in the room? Yes, we all know what I am talking about. I have a penis. There, I said it. No, I don't have pictures of said penis nor will I take any. But trust me folks, there is a penis in my pants. I walk around day after day pretending as if my penis is not guiding my every move and I can't take it anymore. I choose where to sit in the subway based on my penis. My choice of daytime and night time activities is governed by penis. My penis even affects the kind of car I drive on the basis of my penis. And now here I am on craigslist on the basis of - you guessed it -"my penis. Now listen, just because I am all out of the closet and shit with my penisdom, that doesn't mean I am going to beat you over the head with it (neither physically nor metaphorically). If you respond to me, I will not send you a creepy digital picture of my penis (see paragraph 1). If we talk on the phone, my penis will never enter the conversation. If by some crazy chance we go out for a drink, I promise that my penis will remain firmly in pants...uhm, securely rather. But please remember, I do have a penis. Where the hell am I going with this? I honestly don't remember. What I will say is that I would like to meet a special lady who won't hold my penis against me. (Maybe she can hold it against her, but I digress). We can start by hanging out and doing some non-penis activity. Beer and Scrabble perhaps? If we like each other, maybe at some point in the future we can move into some pre-penis activity? Gnarly make-out sessions under the guise of watching DVD's? And if we really, really like each other, the penis party will begin.

PS: My penis just said we could leap frog stage one and two and get the party started quicker if you insist. Shit I just blew it, huh? Ahh, just ignore him.

Två mammor

Här är ett svinbra klipp om hur gaypar fostrar sina barn. Alldeles underbart!

Stora bröst

För några dagar sedan pratade jag och min kära syster om bröst. Då slog en intressant tanke mig; är det för att brösten "sväller", liksom, ja, blir större, när man är kåt, som så många tänder på större bröst? Eller ja, många och många, men enligt media och 90-talet. Min tanke är då att "man" tänder på stora bröst för att generna säger att kvinnor är kåta när brösten blir större (även om det är undermedvetet) och att detta ger en chansen att ha sex? Hänger ni med?

För övrigt tycker jag att det är rätt konstigt att brösten skulle bli blodfyllda och därmed större när man blir kåt? Mest eftersom det ju inte har något som helst att göra med hur... "parningsvilliga" vi är, utan mer för att vi... blir känsligare och det då blir skönare när någon rör vid dem? Jag har ingen aning, men det kanske då är för att attrahera män, så att vi producerar fler individer?

Självklart tänder ju människor på stora bröst av andra anledningar också. En liten tanke som jag tycker var värd att ta upp bara.

Attraktiva människor

Jag sitter och äter tacos såhär på fredagskvisten, och kommer att tänka på hur konstigt det egentligen är att somliga har så oerhört svårt att medge när de tycker att någon av samma kön är attraktiv. Jag vet många som känner så, men tänker självklart inte nämna några namn, men jag vet också många som inte har några som helst problem med det. Jag är på de sistas sida.

En tanke som poppar upp i huvudet nu är att det kanske har med ens egen osäkerhet att göra? Att man som djur i allmänhet vill att det motsatta könet ska finna en själv som den mest attraktiva, och då vilja föra sina gener vidare med en (dvs. ha sex... för de som inte hängde med). Om jag då håller med om att en annan tjej är vacker/snygg/söt/sexig/whatever, så säger min hjärna mig att jag säger åt hanarna (jag älskar att skriva hanar, det låter så himla kliniskt, haha!) att de ska välja henne istället för mig. Att det då hos vissa automatiskt kommer upp en spärr som gör att de säger att de antingen inte håller med, eller att de inte tänker svara på frågan när man undrar vad de tycker. Å andra sidan kan ju de som tänker som mig börja säga att var och varannan kvinna är snygg, enbart för att hävda att de inte har några som helst problem med det, vilket enligt mig då borde få motsatt effekt (kanske?). Sen kan det ju självklart bara vara så att den man frågar inte håller med, men sånt tror jag att man märker.

Ett exempel:
Jag har inga som helst problem med att säga att jag tycker att Ryan Reynolds är hur jävla snygg som helst, men inte heller att Keira Knightley är galet vacker! Jag skulle nästan säga att jag skulle välja henne av de två. Detta säger då inte jag för att jag vill att ni ska tro att jag känner mig så himla supersäker med mig själv, utan för att jag faktiskt tycker det.

Det fjantigaste argumentet för att inte säga vad man tycker måste vara att bli rädd för att kallas homosexuell. Som att det vore det värsta i världen. Nu känns det ju iofs som att jag lägger upp det här som att man vore homofob om man inte säger vad man tycker, men ni fattar vad jag menar. En sexuell läggning och huruvida man tycker att någon är attraktiv har ju inget som helst man varandra att göra, egentligen. Kanske om jag hade fått frågan, "Vem hade du helst legat med?" så skulle det blivit en fråga om sexualitet och attraktion, och är jag då på riktigt rädd för att uppfattas som gay säger jag Keira. Men eftersom jag är grym och "säker i min sexualitet" (för det behöver man nämligen vara...) säger jag att jag utan tvekan skulle valt Keira alla dagar i veckan. Eller ja, jag kanske skulle spara en dag här och var till Ryan. Han är ju inte ett nej liksom...

Jag hoppas att ni är bra och smarta nog att förstå min poäng i det här inlägget, för jag känner att jag är lite all over the place (kanske för att jag inte har bloggat på ett tag, och nu är supersugen på att bara skriva, skriva, skriva). Jag känner bara att man måste få bort fjantet med att man som straight inte kan tycka att de av samma kön är attraktiva. Samma sak gäller självklart med homosexuella som envisas med att tycka att enbart de av samma kön är snygga. Är en människa snygg, så är människan snygg (väldigt oobjektivt såklart), oavsett hur denne ser ut mellan benen.

Allmänna tankar

Inga uppdateringar på allt för långt tid nu. Lite saker som jag har tänkt på sen sist är:
- 'Framstjärt' kan vara det fulaste könsord som finns.
- Varför finns det en energidryck för kvinnor? Betyder det att alla tidigare energidrycker varit för män? Framtagna för män? (Energidrycken som heter Femme Energy Boost har för övrigt en väldigt god grape-citrus-smak och fungerar på riktigt, tro det eller ej.)
- Det är dumt att lära sin utländske pojkvän ordet 'köttros', eftersom han kommer upprepa det om och om igen. Tillsammans med 'framstjärt', världens fulaste ord när det kommer till det kvinnliga könet.

Just nu kan jag inte komma på mer än att jag borde blogga oftare här, för jag har så mycket tankar som man skulle kunna publicera här. Måste bara få tummen ur ändan och göra det...

Glamourmodell

Jag hatar fejk. Allt som är fejkat. Fejkade bröst, mage, lår, ögonfransar, hår, naglar, läppar, allt! För det gör att den naturliga skönheten försvinner. Sålänge man framhäver det naturliga, så tycker jag dock att det är helt okej att färga håret, måla naglar och sånt "smått", men när det går längre... Äsch.

Facebook undade om jag ville prenumerera på en tjej som heter Catherine Holst, 19-årig glamourmodell. Hon ser ut såhär (efter och före skulle jag tro...). Jag tackade artigt nej.

Jag älskar bilden till höger, för allt jag kan göra är att
skratta och tänka, "Och så andas vi ut." Haha!

Jag förstår inte hur man kan sälja sig såhär, tacka ja till att vara en sexsymbol för att du har fejktuttar och är nerkladdad med smink. Man kan ju inte gärna säga att de inte säljer sig när de mixtrar med kroppen och kråmar sig inför en kamera för att tjäna pengar. Jag blir så himla trött på att tjejer gör såhär mot sig själva. Den enda egoboosten man får är väl att folk tycker att man är het, och det är inte ens din kropp, det är plast. Det är ju inte så att folk i allmänhet är med fejkade människor för att de har en härlig personlighet och är sköna med att vara. Det är vad jag anser i alla fall, självklart finns det ju människor som ser ut såhär och är supertrevliga och har någon form av intellekt, men jag tror att de är få.

Jag blir ledsen på riktigt, och tycker synd om de som gör såhär mot sig själva.

Det bra och Det dåliga

Jag har tänkt lite på en sak, om relationer. Hur mycket av tiden behöver egentligen vara "bra" för att man ska stanna i ett förhållande? Jag tänker att det nog måste vara i alla fall 80% bra. Tid som gör mig lycklig liksom, annars kan det vara. 75% skulle väl vara okej också, kanske, but from there it's all downhill. Det kanske låter aningen bortskämt, men jag tycker verkligen att det ska vara så att man får energi av ett förhållande, istället för att det tröttar ut en, och ska jag spendera en av tre dagar till att bråka, då kan det fan vara! När man lägger upp det sådär ändrar jag mig nästan till 90%... Jag vill inte ens bråka en gång i veckan. Det svåra med detta är nog att märka av när det börjar gränsa till de 25% av dålig tid; när relationen tar mer än den ger.

Jag tänker på mitt och Giovannis förhållande och hur stor del som är bra tid, och hur mycket som är dålig tid. Det är ju rätt svårt i och med att även om vi precis firade vår 1-årsdag, så har vi bara haft fysisk kontakt i en dryg månad. Men man kan ju inte gärna räkna det som att vi bara har haft en tolftedels bra tid, för att vi har varit ifrån varandra i totalt elva. Vi började skypa i början av december förra året, så ~330 dagar sedan. Tar man bort de 41 dagar vi setts, så har man 289 kvar. Sedan har det såklart varit en massa dagar när vi inte har haft tid till att sitta och le mot varandra som fån genom webkamerorna. Så... 220 dagar med Skype, kanske?

Det är extremt frustrerande att sitta och titta på den människa man så hemskt gärna vill vara med och hålla om. Att veta precis hur det känns, och hur det får en att känna, men det går inte. Han är 700 mil bort, och att kramas är omöjligt. Man längtar och längtar och längtar och längtar, och blir förbannad. På att det ska behöva vara såhär. Men så när man väl står framför varandra på flygplatsen och är påväg att omfamna varandra, så försvinner allt sånt, för det är värt det. De bra känslorna tar över totalt. Lite som att när man är ifrån varandra, den tiden existerar inte längre - som att vi alltid är med varandra. Det är rätt skumt egentligen, hur det funkar.

Jag tror att mitt och Giovannis förhållande har <1% dålig tid. På riktigt, så tror jag att det är så. På ett år får jag då sakna honom tills jag gråter i 3,65 dagar, 87,6 timmar, och det gör jag inte. Saknaden är det egentligen enda negativa. Det och när vi "bråkade" om hur mycket smör vi skulle steka köttbullar i för att det skulle räcka till sås, haha! Det är det enda jag kan komma ihåg som vi någonsin har haft ett gräl om. Om det ens räknas som gräl. Största dispyten kanske.

Även om jag tror att det kan vara svårt att märka av när ens förhållande börjar gå mot att det tar mer än det ger, så är det nog samtidigt rätt svårt att inse när det är en själv som gör att detta sker. När man förvandlas till en människa som letar efter saker att klaga på. När man mår dåligt i sitt förhållande och inte vill att det ska vara en själv, så man försöker hitta motiv till att det skulle vara den andra parten det är fel på.

Communication is key.

Rape Lay

Ett spel som går ut på att tafsa och våldta. Vad i helvete tänkte man där? Jävla japaner alltså..!

Det känns som att jag kan sitta här och skälla ut dem så mycket det bara går, men jag orkar inte det (gjorde Högskolesprovet idag, haha). Istället ska jag visa er denna video. Det är ju så sjukt..!

Men! Jag tänkte på en sak. Varför skulle det inte vara okej att göra spel med våldtäkter, när det finns sju miljarder spel där du dödar? Just saying...

Den 16:de april 2011

Jag tänker ge mig in i en av mina bästa stunder någonsin. Efter mycket om och men ska jag nu beskriva alla de känslor som erövrade mig när jag och Giovanni träffade varandra för första gången.

Det är ju alltid svårt att sätta ord på starka känslor, men jag ska göra mitt bästa, och det måste ni också göra. För att ni verkligen ska förstå och känna vad jag kände - om det är det ni vill - så måste ni läsa långsamt. (Har ni inte tid, läs det senare. Inlägget kommer finnas kvar ett bra tag till.) Ni ska inte speeda igenom det för att komma till slutet, eller skumma igenom texten. Läs från första till sista bokstav. Och med känsla, det är det viktigaste.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det hela började väl egentligen kvällen innan; jag var lugn som en filbunke, tänkte att det skulle gå som på räls, och det fanns inte tillstymmelse till nervositet i magen. Dock var jag ironiskt nog lite nere för att jag visste att jag inte skulle få prata med Giovanni, haha! Det kändes verkligen som att allt skulle lösa sig och att, "Vi har ju ändå skypat i nästan fyra månader!" När jag vaknade nästa morgon var lugnet fortfarande med mig. Eller så var det så att jag inte hann känna något annat, för jag färgade håret, duschade mig själv och hunden, och bytte vattnet i mitt akvarium - på 3 timmar!

Bilresan mot Landvetter var också förvånansvärt lugn. Jag och mamma pratade om att det skulle bli spännande att äntligen träffa honom, men det var inte mer med det. Men, mina damer och herrar, jag hade ju självklart inte sån tur att magen fortsatte att vara lugn när vi väl åkt förbi Volvo... Vips! så var flygplatsen framför oss. (Bara jag tänker på känslan som fanns i magen, så börjar fjärilarna flyga runt där inne.) Paniken kom dock inte förrän vi hade parkerat. Då slog det mig att, "Det sitter en människa där inne och väntar på mig... Herregud!!" Liksom, "HERRE-JÄVLA-FUCKING-GUD!! En människa som jag är kär i sitter där inne, och nu ska vi träffas för första gången!!!!!" Worst case scenarios började bubbla i huvudet på mig som en överkokt gröt, och synen blev suddig. Jag sa skämtsamt till mamma "Vi skulle ju alltid kunna skita i allt och åka hem igen..!", vilket i det ögonblicket faktiskt kändes extremt lockande! Å andra sidan visste jag ju att det inte skulle hända. Man lämnar inte en människa som väntar på en, speciellt inte i ett främmande land. Nej, det var bara att samla ihop fjärilarna, försöka lugna ner dem, och gå in. För samtidigt som jag helst hade sluppit nervositeten, så hade jag aldrig varit så... vad man nu vill kalla fasen före lyckligast i hela världen.

Som några vet, så failade ju det totalt när jag väl skulle hitta honom. Jag gick ensam in i salen för inkommande flyg från utlandet utan att tänka efter, och glömde att han kom från Stockholm (vilket klassades som inrikes senast jag checkade...). Där gick jag runt och letade efter en mörkbrun kalufs, men han fanns ingenstans. Efter flera minuters letande tänkte jag panikartat "Var fan är han någonstans?!" Han borde ju ha varit där?? Efter att ha gått igenom hela salen igen gick jag ut till mamma som satt kvar i bilen, och skrattade till eftersom det ju var rätt roligt/konstigt att han var spårlöst försvunnen. Hon vevade ner passagerarrutan och jag sa "Jag hittar honom inte..." Hon blev orolig, så gick vi in och letade tillsammans. Hon fick då snilleblixten att han väl ”ändå borde vara vid Inrikes?” (kände jag mig korkad eller kände jag mig korkad..?!), så vi vandrade dit. Under tiden sa mamma "... och när vi ser honom, så går jag "och hämtar bilen". *blinkblink*" Min mamma är så underbart söt!

Det enda som kan ses någorlunda positivt med att jag inte hittade honom direkt var att jag hann lugna ner mig en smula; jag började oroa mig mer för var han höll hus än hur det skulle gå när vi faktiskt hittade honom.

Vi gick genom en passage, in till en mycket mindre sal (som jag inte ens visste fanns). Vi stannade i slutet av passagen och tittade runt. Tomt. Ingen Giovanni. Mamma blev ännu lite oroligare och sa "Är han inte här..?!" Jag såg att salen fortsatte runt hörnet så jag fortsatte gå, och jodå. Längst bort på en bänk satt han. Känslan som infann sig är fortfarande obeskrivlig. Den suddiga synen jag hade haft i bilen var glasklar i jämförelse med nu. Alla känslor, all nervositet, all ängslan och oro försvann för en sekund, och i nästa kände jag mig... hel. Klyschigt som satan, men det kändes verkligen så! Jag kommer inte ihåg min direkta reaktion, men Giovanni har efteråt sagt att jag lös upp och log världens största leende - vilket jag inte har speciellt svårt att föreställa mig. Jag stod som fastfrusen i marken, som att jag hade tappat all kommunikation med min egen kropp, och allt jag kunde göra var att mumla "Okej..." när mamma sa att hon skulle smyga iväg till bilen. Jag var så förundrad över att han faktiskt fanns. På riktigt. I verkligheten, rakt framför mig.

Han tittade på mig. Och log.

L y c k a .

Hade korridoren varit kortare och vi fått mer direkt ögonkontakt hade jag nog svimmat. Tankarna jag hade haft innan om hur awkward det skulle vara försvann. Han lämnade sin väska och kudde på bänken, och vi började gå mot varandra; det var ett sånt där ögonblick där man inte vet om det går i slow motion eller fast forward. Båda log som fån. Varsitt hej, och sedan en varm kram. Världens bästa kram. Känslan av att äntligen få omfamnas av hans armar var så fruktansvärt befriande. Som att jag inte hörde hemma någon annanstans än där; med mina armar runt honom och min kind mot hans axel. Det är nästan så att jag börjar gråta när jag skriver om det. (Glöm nästan, nu kommer lyckotårarna!) Att ha längtat efter det här ögonblicket i månader, och att sedan äntligen ha honom framför mig... Alltså, herrejävlar vad härligt och skönt och underbart och fantastiskt det kändes! Jag tror inte att någon känsla någonsin kommer kännas så stark som den som infann sig där och då. Att få veta hur det känns att krama om någon man älskar (för dit hade vi kommit för längesen).

Han lyfte sitt huvud från min axel; jag gjorde det samma och en millisekund senare stod vi läppar mot läppar. Vår första kyss. Världens i särklass mest awkwarda kyss - någonsin! Men samtidigt alldeles, alldeles underbar. Perfekt. Den varade i en halv sekund och sedan vilade mitt huvud tryggt på hans axel igen. Han visste inte varför han gjorde det. Inte jag heller. Heat of the moment, antar jag. Även om kyssen verkligen var awkwardawkward, så skulle jag inte ha velat ha det på något annat sätt. Att invänta det tillfälle som skulle ansetts vara perfekt, skulle blivit allting utom det. Jag måste också säga att det var rätt skönt att liksom... "ha det gjort". För det skulle varit tusen gånger värre att gå runt och veta att båda vill men varken han eller jag vågar ta första steget.

Vägen till bilen är aningen oklar. Jag minns inte om vi kysste varandra igen, eller om han bara hämtade sina saker. Jag minns inte heller om jag hjälpte honom att bära sina saker, eller om jag var ett as och inte gjorde det. (Jag hoppas att jag i alla fall bar hans kudde...) Det enda jag minns riktigt klart är att jag inte vågade titta honom i ögonen; våra ögon möttes bara under bråkdelen av en sekund när han pratade med mig. Han har sånnadär ögon som man kan drunkna i alldeles för lätt, och mina knän var redan tillräckligt svaga som de var.

Hursomhelst, så kunde vi nu istället inte hitta mamma. Av ren nervositet bytte jag från engelska till svenska och tillbaks till engelska igen. Ringde mammas mobil, kom till telefonsvararen och fick reda på efter ett kort samtal med pappa, att hon lämnat den hemma. Efter några minuters förvirring lyckades vi hitta både mamma och bilen. Tack gode Gud för det.

Bagageluckan öppnades samtidigt som förardörren, och mamma klev ut medan vi lastade in Giovannis packning. Luckan stängdes och jag gick till bilens högersida. Mamma och Giovanni... skakade hand, eller kramades. Jag kommer inte ihåg. I vilket fall så kändes det lite konstigt. Jag ville ju att mamma skulle tycka om honom, och han henne. Vi satt i bilen två sekunder senare. Han hade sagt innan att han skulle sätta sig i mitten, men jag blev inte förvånad när han inte gjorde det. Dock blev jag lite besviken, eller ledsen, hur man nu vill se det. När bältena var fastsatta och bilen rullade kände jag att det skulle bli en riktigt obekväm biltur hem. Tyst och stelt och pinsamt. Men, Giovanni är underbarare än jag ger honom credit för. När vi åkte ut från flygplatsens parkering la han sin hand på mittensätet och tittade på mig. I det läget gick det inte att göra annat än att möta hans blick. Han log, tittade på mig och sedan ner på sin hand. Jag är fattade vinken, och flätade samman mina fingrar med hans. Ett stort och lyckligt leende växte fram, och min blick vändes ut mot skogen utanför fönsterrutan; aningen generad, men samtidigt var det världens bästa känsla. Det fanns ett lugn, som att han hade bestämt sig för att det inte skulle bli så awkward som vi båda hade befarat.

Min blick gick från honom, till mamma, till skogen och tillbaks till honom. Förundrad över att allting höll på att hända. Han satt i min bil. Han var påväg hem till mig. Ofattbart. Ofattbart underbart. Jag har aldrig varit så glad, och nervös, och lycklig, och pirrig på samma gång! Allt kändes så bra och så rätt. Så självklart. Som att det såklart alltid varit meningen att det skulle bli vi. Det hade bara tagit ett tag att hitta varandra.


Giovanni, jag älskar dig. <3