Attraktiva människor

Jag sitter och äter tacos såhär på fredagskvisten, och kommer att tänka på hur konstigt det egentligen är att somliga har så oerhört svårt att medge när de tycker att någon av samma kön är attraktiv. Jag vet många som känner så, men tänker självklart inte nämna några namn, men jag vet också många som inte har några som helst problem med det. Jag är på de sistas sida.

En tanke som poppar upp i huvudet nu är att det kanske har med ens egen osäkerhet att göra? Att man som djur i allmänhet vill att det motsatta könet ska finna en själv som den mest attraktiva, och då vilja föra sina gener vidare med en (dvs. ha sex... för de som inte hängde med). Om jag då håller med om att en annan tjej är vacker/snygg/söt/sexig/whatever, så säger min hjärna mig att jag säger åt hanarna (jag älskar att skriva hanar, det låter så himla kliniskt, haha!) att de ska välja henne istället för mig. Att det då hos vissa automatiskt kommer upp en spärr som gör att de säger att de antingen inte håller med, eller att de inte tänker svara på frågan när man undrar vad de tycker. Å andra sidan kan ju de som tänker som mig börja säga att var och varannan kvinna är snygg, enbart för att hävda att de inte har några som helst problem med det, vilket enligt mig då borde få motsatt effekt (kanske?). Sen kan det ju självklart bara vara så att den man frågar inte håller med, men sånt tror jag att man märker.

Ett exempel:
Jag har inga som helst problem med att säga att jag tycker att Ryan Reynolds är hur jävla snygg som helst, men inte heller att Keira Knightley är galet vacker! Jag skulle nästan säga att jag skulle välja henne av de två. Detta säger då inte jag för att jag vill att ni ska tro att jag känner mig så himla supersäker med mig själv, utan för att jag faktiskt tycker det.

Det fjantigaste argumentet för att inte säga vad man tycker måste vara att bli rädd för att kallas homosexuell. Som att det vore det värsta i världen. Nu känns det ju iofs som att jag lägger upp det här som att man vore homofob om man inte säger vad man tycker, men ni fattar vad jag menar. En sexuell läggning och huruvida man tycker att någon är attraktiv har ju inget som helst man varandra att göra, egentligen. Kanske om jag hade fått frågan, "Vem hade du helst legat med?" så skulle det blivit en fråga om sexualitet och attraktion, och är jag då på riktigt rädd för att uppfattas som gay säger jag Keira. Men eftersom jag är grym och "säker i min sexualitet" (för det behöver man nämligen vara...) säger jag att jag utan tvekan skulle valt Keira alla dagar i veckan. Eller ja, jag kanske skulle spara en dag här och var till Ryan. Han är ju inte ett nej liksom...

Jag hoppas att ni är bra och smarta nog att förstå min poäng i det här inlägget, för jag känner att jag är lite all over the place (kanske för att jag inte har bloggat på ett tag, och nu är supersugen på att bara skriva, skriva, skriva). Jag känner bara att man måste få bort fjantet med att man som straight inte kan tycka att de av samma kön är attraktiva. Samma sak gäller självklart med homosexuella som envisas med att tycka att enbart de av samma kön är snygga. Är en människa snygg, så är människan snygg (väldigt oobjektivt såklart), oavsett hur denne ser ut mellan benen.

Allmänna tankar

Inga uppdateringar på allt för långt tid nu. Lite saker som jag har tänkt på sen sist är:
- 'Framstjärt' kan vara det fulaste könsord som finns.
- Varför finns det en energidryck för kvinnor? Betyder det att alla tidigare energidrycker varit för män? Framtagna för män? (Energidrycken som heter Femme Energy Boost har för övrigt en väldigt god grape-citrus-smak och fungerar på riktigt, tro det eller ej.)
- Det är dumt att lära sin utländske pojkvän ordet 'köttros', eftersom han kommer upprepa det om och om igen. Tillsammans med 'framstjärt', världens fulaste ord när det kommer till det kvinnliga könet.

Just nu kan jag inte komma på mer än att jag borde blogga oftare här, för jag har så mycket tankar som man skulle kunna publicera här. Måste bara få tummen ur ändan och göra det...

Glamourmodell

Jag hatar fejk. Allt som är fejkat. Fejkade bröst, mage, lår, ögonfransar, hår, naglar, läppar, allt! För det gör att den naturliga skönheten försvinner. Sålänge man framhäver det naturliga, så tycker jag dock att det är helt okej att färga håret, måla naglar och sånt "smått", men när det går längre... Äsch.

Facebook undade om jag ville prenumerera på en tjej som heter Catherine Holst, 19-årig glamourmodell. Hon ser ut såhär (efter och före skulle jag tro...). Jag tackade artigt nej.

Jag älskar bilden till höger, för allt jag kan göra är att
skratta och tänka, "Och så andas vi ut." Haha!

Jag förstår inte hur man kan sälja sig såhär, tacka ja till att vara en sexsymbol för att du har fejktuttar och är nerkladdad med smink. Man kan ju inte gärna säga att de inte säljer sig när de mixtrar med kroppen och kråmar sig inför en kamera för att tjäna pengar. Jag blir så himla trött på att tjejer gör såhär mot sig själva. Den enda egoboosten man får är väl att folk tycker att man är het, och det är inte ens din kropp, det är plast. Det är ju inte så att folk i allmänhet är med fejkade människor för att de har en härlig personlighet och är sköna med att vara. Det är vad jag anser i alla fall, självklart finns det ju människor som ser ut såhär och är supertrevliga och har någon form av intellekt, men jag tror att de är få.

Jag blir ledsen på riktigt, och tycker synd om de som gör såhär mot sig själva.

Det bra och Det dåliga

Jag har tänkt lite på en sak, om relationer. Hur mycket av tiden behöver egentligen vara "bra" för att man ska stanna i ett förhållande? Jag tänker att det nog måste vara i alla fall 80% bra. Tid som gör mig lycklig liksom, annars kan det vara. 75% skulle väl vara okej också, kanske, but from there it's all downhill. Det kanske låter aningen bortskämt, men jag tycker verkligen att det ska vara så att man får energi av ett förhållande, istället för att det tröttar ut en, och ska jag spendera en av tre dagar till att bråka, då kan det fan vara! När man lägger upp det sådär ändrar jag mig nästan till 90%... Jag vill inte ens bråka en gång i veckan. Det svåra med detta är nog att märka av när det börjar gränsa till de 25% av dålig tid; när relationen tar mer än den ger.

Jag tänker på mitt och Giovannis förhållande och hur stor del som är bra tid, och hur mycket som är dålig tid. Det är ju rätt svårt i och med att även om vi precis firade vår 1-årsdag, så har vi bara haft fysisk kontakt i en dryg månad. Men man kan ju inte gärna räkna det som att vi bara har haft en tolftedels bra tid, för att vi har varit ifrån varandra i totalt elva. Vi började skypa i början av december förra året, så ~330 dagar sedan. Tar man bort de 41 dagar vi setts, så har man 289 kvar. Sedan har det såklart varit en massa dagar när vi inte har haft tid till att sitta och le mot varandra som fån genom webkamerorna. Så... 220 dagar med Skype, kanske?

Det är extremt frustrerande att sitta och titta på den människa man så hemskt gärna vill vara med och hålla om. Att veta precis hur det känns, och hur det får en att känna, men det går inte. Han är 700 mil bort, och att kramas är omöjligt. Man längtar och längtar och längtar och längtar, och blir förbannad. På att det ska behöva vara såhär. Men så när man väl står framför varandra på flygplatsen och är påväg att omfamna varandra, så försvinner allt sånt, för det är värt det. De bra känslorna tar över totalt. Lite som att när man är ifrån varandra, den tiden existerar inte längre - som att vi alltid är med varandra. Det är rätt skumt egentligen, hur det funkar.

Jag tror att mitt och Giovannis förhållande har <1% dålig tid. På riktigt, så tror jag att det är så. På ett år får jag då sakna honom tills jag gråter i 3,65 dagar, 87,6 timmar, och det gör jag inte. Saknaden är det egentligen enda negativa. Det och när vi "bråkade" om hur mycket smör vi skulle steka köttbullar i för att det skulle räcka till sås, haha! Det är det enda jag kan komma ihåg som vi någonsin har haft ett gräl om. Om det ens räknas som gräl. Största dispyten kanske.

Även om jag tror att det kan vara svårt att märka av när ens förhållande börjar gå mot att det tar mer än det ger, så är det nog samtidigt rätt svårt att inse när det är en själv som gör att detta sker. När man förvandlas till en människa som letar efter saker att klaga på. När man mår dåligt i sitt förhållande och inte vill att det ska vara en själv, så man försöker hitta motiv till att det skulle vara den andra parten det är fel på.

Communication is key.